Hemvård – sämre villkor än i fängelse?

Äldre människor, som är beroende av hemvård i sin vardag, har i princip färre rättigheter än kriminella i våra fängelser, skriver universitetslektor Stinne Glasdam, Lund universitet.

När en människa blir beroende av hemvård omvandlas dennes hem till både en arbetsplats för vårdpersonal och platsen där hon ska leva sitt liv. Ett hem är dock mer än en plats där vi lever, det är ett privat rum oftast separerat från det offentliga rummet. Men vårdpersonalen för in institutionen i hemmet.

Deras arbetsmiljölagar är alltid överordnade, det vill säga måste alltid tillgodoses först i relation till hur familjen vill ha det i sitt hem. Till exempel om en vårdsäng ska installeras eller om badrummet ska utrustas med hjälpmedel.

Vårdpersonalens inblandning i hemmet, oavsett hur nödvändigt det är, kan betraktas som en kränkning av den privata sfären och en kränkning av den intimitet som till exempel ett sammanboende par har i detta hem. En människa och dennes liv avspeglas i ett hem, dess arkitektur och inredning. När hemkänslan försvinner ändras också människans självuppfattning och möjlighet till självförverkligande, parrelationer med mera. Kroppen och hemmet förhandlas i mötet mellan personal och vårdtagare. På detta sätt bidrar vårdpersonalen omedvetet till att producera sårbara hem och kroppar.

I Skandinavien och resten av västvärlden grundar hälso- och sjukvård sig på en ideologi där staten vill kontrollera och styra de verksamheter som inte alls eller delvis är privatiserade, för att säkerställa maximal effektivitet och lönsamhet. Denna nyliberala logik försöker samtidigt begränsa friheten för de offentliganställda i syfte att styra och kontrollera dem. Det sker till exempel genom användning av standardiseringar, genom mål- och resultatstyrning, genom ökade krav på dokumentation och även genom att stärka ledningen och/eller genom att dela upp verksamheten i delar, vilket leder till att inflytandet för den anställde reduceras till det område som denne arbetar med.

Detta resulterar i att vårdpersonalens tid i hemmen fördelas i relation till de uppgifter som ska utföras hos vårdtagarna. Hjälp tilldelas alltid en person och inte hushållet och dess medlemmar. Det innebär att vårdpersonalen som kommer till vårdtagarens hem har möjlighet att välja vad och vem i hushållet de är skyldiga att hjälpa. Och vem och vad de inte kan och vill prioritera. Det finns uppgifter som det fördelats tid för och uppgifter det inte finns tid för.

Det betyder att uppgiftens art inte är förhandlingsbar, å andra sidan är det möjligt att förhandla om i vilken ordning uppgifterna ska genomföras. Vårdtagaren försöker förnya och återskapa sin vardag för att anpassa sig till både en förändrad livssituation – de nya strukturella ramarna – och hemvårdarens tidsschema. Vårdtagaren förlorar på detta sätt en del av ”sig själv” genom en strukturell disciplinering för att anpassa sig till gällande förutsättningar och personalens schema:

Vårdtagaren förklarar att han inte kan göra det som han brukade göra, han behöver hjälp att klä på sig, att skära maten, att gå på toaletten, allt. Trappor har blivit ett förbjudet område och han kan inte längre besöka vänner eller familj. Han måste vara närvarande när vårdpersonalen är närvarande och vara redo när dessa är tillgängliga. [fältanteckningar]

Att hjälpa en vårdtagare att komma ut, ingår oftast inte i personalens arbetsuppgifter och personalen har inte tid avsatt i sitt schema för detta. Det är något vårdtagaren behöver be om och få tillåtelse till. Vårdtagaren är därför ofta beroende av att familj eller vänner kan hjälpa honom att komma ut, om han eller hon önskar detta.

Att vara beroende av hemvården kan då upplevas som en mardröm. Vårdpersonalen representerar hans beroende och påminner honom om detta genom sin fysiska närvaro.

Någon vårdtagare reagerar med ett tyst motstånd mot sin livssituation eller mot vårdsystemet, genom en passivitet i mötet, som en tyst viskning ”gör vad du måste, jag är inte här”.

Oavsett hur beroende vårdtagaren är av vårdpersonalen, verkar det finnas en underliggande idé om att han alltid kan göra lite själv - och kanske lite mer - av detta utopiska projekt ”att vara oberoende av vårdpersonal” kan lyckas till sist.

De [vårdtagare och maka] måste göra vad de kan. Det är viktigt att hålla dem igång. Det är viktigt med hjälp till självhjälp [...] Det är inte för att jag inte själv vill göra det utan det är för deras egen skull som de är tvungna att göra det själva. [vårdpersonal]

Hemvård har blivit en disciplinerande institution i det moderna samhället som formar medgörliga och fogliga vårdtagare – och vårdpersonal. Man kan säga att situationen att leva med beroende till vårdpersonal i sitt eget hem ger många associationer till att sitta i fängelse. Varje dag har samma rytm och tidsplan; din tid blir planerad för dig; du skall ansöka om tillstånd att gå ut; du delar ditt liv med människor du inte själv har valt, i ditt hem.

På ett sätt har den äldre i eget hem färre rättigheter än en fängelseintern. Fängelseinterner kan dra sig tillbaka till sin egen cell, även ansöka om frivillig isolering. Äldre har ibland ingen möjlighet att vara ensamma eftersom familjen eller vårdpersonalen finns omkring dem hela tiden. Samtidigt som andra äldre känner sig mycket ensamma.

Socialtjänstlagen ger inte äldre människor samma möjligheter som interner att komma utomhus. Man kan i princip tilldelas assistans för att komma ut, men hur ofta sker detta? Fångar i Skandinavien har rätt att vara utomhus minst en timme varje dag, vilket överensstämmer med FN:s minimiregler för behandling av interner.

Äldre kan i princip leva ett liv, utan att någonsin märka vad det är för väder – ingen är skyldig att hjälpa dem ut; de blir därför fångar i sitt eget hem. Och inte bara det, vårdtagaren kan också betraktas som fånge i sin egen kropp. En kropp som han inte kan fly ifrån, han är kedjad till sitt eget öde. Är vårdtagaren inte i stånd till att ta vara på sig själv, och vill bo kvar i hemmet, är han beroende av vårdpersonal i sitt eget hem – och ramen är satt, både för vårdtagaren och för vårdpersonalen. Alla gör vad som är möjligt inom de strukturella ramarna som är politiskt och administrativt definierade. Konsten är i nuläget att vara ”civilt olydig”, både som vårdtagare och vårdpersonal för att skapa acceptabla ramar för alla.

Publicerad 2014-05-19
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 19 maj 2014 - 21:29 © Äldre i centrum

Stinne Glasdam

Av Stinne Glasdam, universitetslektor, Hälsa i tvärvetenskapligt perspektiv, Lunds universitet

Språklig bearbetning av Gull-Britt Dahlman, adjunkt och Åsa Hansdottir, kommunikatör, Department of Health Sciences, Lunds universitet.

Tack till Lisbeth Hybholt, Boel Hovde och Bibbi Thomé för konstruktiva, kritiska kommentarer till artikeln under dess tillkomst.

REFERENSER

Glasdam S, Henriksen N, Kjær L, Præstegaard J. 2013.Involvement of the Client in Home Care Practice– a relational sociological perspective. Nursing Inquiry; 20(4): 329–340 

Glasdam S, Præstegaard J & Henriksen N. 2013. Placed in home care: Living an everyday life restricted by dependence and monitoring. Nordic Journal of Social Research 2013; 4: 83-89

Loading   Sökning pågår