Förändringsledaren


av Jonas Nilsson.
Publicerad i Äldre i Centrum nr 1/2016.

Hon är bara några och fyrtio år men både över­läkare och professor, prisad för såväl handledning som forskning och i full färd med att om­dana äldrevården på Karolinska universitets­sjukhuset. Möt Miia Kivipelto, en teambyggande tidsoptimist.

Några veckor in på det nya året presenterades Miia Kivipelto som mottagare av Alzheimerfondens stora forskningspris på 2,5 miljoner kronor. Priset krönte ett framgångsrikt 2015, där våren dominerades av uppmärksamheten kring den första publiceringen från den nyskapande Finger-studien i ansedda medicintidskriften Lancet och hösten förgylldes av att med själva kungen närvarande ta emot Wajlit och Eric Forsgrens pris till framstående alzheimerforskare. Trots det kunde hon inte riktigt ta in vad som sas när samtalet från Alzheimerfonden kom just före jul.

– Det var fondens ordförande som ringde och berättade om de här två och en halv miljonerna. Jag trodde att jag hörde fel, det händer bara inte att man får mer pengar än vad man har sökt. Och sen att det var just det här priset. Det innebär ett erkännande inte bara för mig utan för hela gruppen och för forskningsområdet. Det ger en vitamininjektion, att det vi gör är viktigt.

Utmärkelserna har kommit tätt de senaste åren, förutom de två ovannämnda Best PI at KI-priset 2014 (handledarpris som delas ut av post doc-föreningen vid Karolinska institutet), Lennart Levi-priset till internationellt framstående forskare vid Karolinska institutet 2013 och några år dessförinnan Finska akademiens pris för samhällsmedverkan.

Forskningen som prisas handlar i korthet om att förebygga demens. Den uppmärksammade Finger-studien, Finnish geriatric intervention study to prevent cognitive impairment and disability, är den första stora multifaktoriella studien av livsstilsinterventioner för att förebygga minnesproblem.

– Det vi har kommit fram till är att fysisk aktivitet, hälsosam kost, sociala och mentala aktiviteter samt hantering av blodkärlsrelaterade riskfaktorer är bra för hjärnan.

Studien rankades bland de tio viktigaste forskningsnyheterna 2015 av tidningen Dagens medicin. Miia Kivipelto tror att uppmärksamheten påverkar när det gäller att söka både positioner och uppdrag.

– Det innebär en kvalitetsstämpel. I alla ansökningar listar man sina priser, det frågar många efter, visst har det ett värde där också.

Så när kommer Nobelpriset?                  

– Då får det bli freds- eller litteraturpriset, haha. Nobelpriset har traditionellt inte premierat den typ av forskning som vi bedriver. Men det har varit ganska nära alzheimer eller åtminstone hjärnområdet några gånger, det får man glädjas åt.

Miia Kivipelto studerade till läkare i finländska Kuopio och disputerade där hösten 2002, men hade tidigare samma år hunnit flytta till Stockholm.

– Jag hade varit här som utbytesstudent och visste att Karolinska institutet var något jag gillade. När jag sedan publicerade artikeln som för första gången visade att blodtryck och kolesterolhalt är associerade med ökad risk för alzheimer senare i livet fick det mycket uppmärksamhet. Vid en kurs för yngre demensforskare i Stockholm träffade jag bland andra Bengt Winblad (initiativtagaren till Aging research center, ARC) och han var snabb med att säga ’du måste komma hit’.

– Sen kom jag till ARC och träffade Laura Fratiglioni och tänkte stanna sex månader – nu har det gått fjorton år, haha.

– Det var ett lyft, rätt i tiden, med bredare internationell kontakt med annan typ av forskning. Samtidigt har jag haft kvar kontakten med Finland – det har varit ”added value” att ha tillgång till båda länderna.

Beskriv dig själv som forskare.

– Nyfiken, innovativ och entusiastisk. Jag vill se att det jag gör har någon nytta i verkligheten, därför har jag velat arbeta som läkare också. Vad jag gör som forskare kan jag använda där, och omvänt få in viktiga frågor från kliniken i forskningen. Jag är också en som gillar nätverkande. Att bygga broar mellan olika områden är något som jag tror är ganska typiskt för mig.

Har du någon svaghet?

– O ja, jag är tidsoptimist. Jag har många förfrågningar, speciellt med intresset för Finger, och vill gärna säga ja och vara med om jag känner att jag kan göra någonting. Men det blir lätt för mycket…. Så: tidsoptimist. Men jag har många i min grupp som är mer seniora och nu har jag skickat dem. Det njuter jag också av, att de kan växa. Det är inte bara jag, utan vi är en grupp som jobbar tillsammans.

2015 har varit Miia Kivipeltos mest hektiska år hittills, med alltifrån föreläsningar och who-symposier till ministermöten och att två olika filmteam, ett från Japan och ett från usa, gör var sin film om Finger.

– Det har varit spännande att vara med om. Jag tackar ja till mycket för att sprida information och inspirera när det går.

Vilka är dina drivkrafter?

– Jag vill hitta lösningar som har betydelse i verkligheten, att det är något som folk har intresse för. Och mer och mer gruppkänslan: att de yngre medarbetarna kan utvecklas. Det ger otroligt mycket glädje. Samarbete är roligt, det är otroligt kreativa, fina personer vi har här, bara det är helt fantastiskt.

– Sen även att jobba med äldre personer, det ger belöningar på annat sätt. Jag har alltid trivts med äldre personer och tyckt att hjärnan är viktig. När man ser vilket lidande demens ger: Att vara med och försöka hitta lösningar, det är fint.

Baksidan av forskarlivet är enligt Miia Kivipelto att det inte räcker att arbeta 40 timmar per vecka. Och så konkurrensen.

– Det är inte bara att vi alla vill hjälpa… Alltså, det vill alla, men många forskare är... det är mycket konkurrens om att få pengar och man måste vara den första och bästa. Det är tufft, det är det, och man måste veta vilken arena man är på och hur man kan samarbeta.

– Med Finger-studien var det tur att vi var de första som publicerade, det värdet är otroligt stort. Nu har vi en ganska stor grupp, tjugo forskare här, femton i Finland och många som jobbar kliniskt. Att skaffa pengar till allihopa – det är som ett litet företag. Man måste hela tiden tänka framåt, det är kanske något av det tuffaste. Samtidigt: Vi måste verkligen tänka ut vad det är vi vill göra, spetsa forskningen.

– För många yngre forskare är osäkerheten kring finansieringen av forskning ett problem. Jag är lite orolig när det gäller att locka yngre läkare att också bli forskare. Det måste gå att kombinera bättre, vi behöver ha läkare och annan vårdpersonal som forskar.

Har du själv någon gång känt att du har stått vid ett vägval mellan att vara kliniskt verksam eller vara forskare?

– På något sätt var det kanske bra att jag började med forskningen så tidigt. Jag disputerade innan jag blev specialist och hade redan så mycket stark forskning att det nästan var omöjligt att släppa den. Samtidigt har jag alltid haft starkt intresse för kliniken och patienten. På något sätt har det varit automatiskt för mig att försöka kombinera de två, men det har förstås inte alltid varit det lättaste.

Vad fick dig att börja forska?

– Jag har alltid varit intresserad av hjärnan, hur vi är som människor och varför vi beter oss som vi gör. När jag tänker tillbaka så har det kanske någon betydelse att min farmor, som bodde i samma hus som jag när jag var yngre, fick alzheimer. Jag var i yngre tonåren då och fick en individuell upplevelse av vad sjukdomen innebär. Och som sagt, jag har alltid trivts med äldre personer. Kanske för att vi hade en typ av generationsboende med äldre personer hemma.

Händer det någon gång att du tvivlar på dig själv som forskare eller ledare, eller på den forskning som du och dina medarbetare håller på med?

– När man startar nya projekt är det alltid lite spännande hur allt ska gå. Detta är speciellt fallet med interventionsstudier – man kan inte ändra designen när studien redan pågår. Men den här osäkerheten och spänningen är en del av forskning och vad som driver mig som forskare är just att ta fram ny kunskap, inte bara bekräfta det gamla. Och då måste man ta vissa risker. Även projekt som inte ger så positiva resultat kan ge mycket värdefull kunskap.

– Jag har inte tvivlat på själva innehållet i och riktningen för min forskning. Mer tvivlar jag om hur jag borde prioritera olika uppgifter. Efterfrågan på att föreläsa och vara med i olika projekt har varit stor, men man kan inte vara med överallt...

Vad skulle du göra om du fick förfoga över obegränsade forskningsresurser?

– Fortsätta med Finger-projektet. När vi nu har byggt på en plattform i så många år måste vi utnyttja den, annars är det bortkastad tid. Vad jag har börjat göra mycket mer är att implementera forskningen. Vi måste använda våra data noga, och om vi har forskningsresultat skulle det vara synd om vi inte implementerade dem i verkligheten. Innovation och implementering är två områden som jag skulle tänka på. 

En händelse som mot den bakgrunden ser ut som en tanke är det faktum att Miia Kivipelto är en av de så kallade förändringsledarna på nya Karolinska universitetssjukhuset, där hela verksamheten ska organiseras tematiskt i stället för traditionellt disciplinärt. Bland tidigare temaområden som barn- och cancersjukdomar etableras även tema åldrande.

– Vi var jätteglada att ledningen såg att åldrande är ett viktigt område. Som förändringsledare ska jag planera och designa hur vi ska organisera temat: Vilka patientgrupper ska ingå, vad innebär det för sjukhuset, hur ska vi jobba med andra temaområden, hur ska vi organisera oss, vad vill vi göra framöver. Stort och spännande.

Men det har egentligen inte så mycket med forskningen att göra?

– Nej, det är verkligen en klinisk tjänst. Jag har ju jobbat på kliniken i alla år, men nu är det andra diskussioner med nya vinklar. Samtidigt kan jag inte och vill jag inte lämna forskningen, utan nu gäller det att balansera och välja ännu mer noggrant vad jag hinner göra. Den mest hektiska fasen är det här året och det var också en anledning till att jag tackade ja. Efter det får jag se vad jag vill satsa på, kliniken eller forskningen eller kanske något annat.

– Det har varit ett lyft och känns som ett logiskt flöde, från epidemiologisk forskning till intervention och nu dags för implementering. Det känns spännande att se vilka möjligheter och begränsningar som finns.

Vilket är ditt ultimata mål?

– Att hitta demensförebyggande åtgärder som går att implementera, resultat som har direkt patient- och samhällsnytta. Där vi inom minnesproblem, demens och alzheimer har kommit längst är det förebyggande, nu är det dags att försöka implementera det. Vi har utmaningar kvar kring läkemedelsutveckling, diagnostik, bemötande.

Publicerad 2016-03-17
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 mars 2016 - 09:29 © Äldre i centrum

Miia Kivipelto. Foto Erik Cronberg

”Jag har alltid trivts med äldre personer.”

Aktuell: Mottagare av Alzheimerfondens stora pris samt förändringsledare för Tema äldre på Karolinska universitetssjukhuset. 
Drivkrafter: Nyfikenhet, patientnytta, nätverkande – glädjen att dela och lära. 
Bästa återhämtningen: Familj, släktingar och vänner. Har nyligen återupptagit sin tennis.
Tips för ett bra åldrande: Livet har olika faser, det är viktigt att tänka ’var är jag nu och vad kan jag göra’. Man kan inte göra allt samtidigt, men göra det som känns bra och meningsfullt i varje fas.
Ålder: 42 år. 

Publiceringar i urval
Doktorsavhandling
Vascular risk factors in Alzheimer’s disease and mild cognitive impairment: A longitudinal, population-based study University of Kuopio 2002

Senast publicerad artikel
Gauthier S, Albert M, Fox N, Goedert M, Kivipelto M, Mestre-Ferrandiz J, Middleton LT. Why has therapy development for dementia failed in the last two decades? Alzheimers Dement. 2016 Jan;12(1):60-4.

Bästa publicering i eget tycke
Ngandu T, Lehtisalo J, Solomon A, Levälahti E, Ahtiluoto S, Antikainen R, Bäckman L, Hänninen T, Jula A, Laatikainen T, Lindström J, Mangialasche F, Paajanen T, Pajala S, Peltonen M, Rauramaa R, Stigsdotter-Neely A, Strandberg T, Tuomilehto J, Soininen H, Kivipelto M. A two year multidomain intervention of diet, exercise, cognitive training, and vascular risk monitoring versus control to prevent cognitive decline in at-risk elderly people (FINGER): a randomised controlled trial. Lancet. 2015 Jun 6;385(9984):2255-63 (IF 45)

Om Miia Kivipelto själv får välja:
Forskningskonferens före solsemester
Avhandling före roman
Telefon före mejl
Stan före landet

Loading   Sökning pågår