Lär mig du skog att vissna glad


Av 
Gerdt Sundström, professor emeritus, Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping 

[En något förkortad version av texten har under rubriken Jag går mot döden vart jag går publicerats i Äldre i Centrum #4/2017.]

”Jag Ulla Strandlund är död”: Så pålystes hennes frånfälle i en dödsannons i september 2015, i stället för en formulering om att hon lämnat anförvanterna i sorg och saknad etc. Jag kände inte Ulla, men döden är alltid aktuell, om än sällan annonserad på detta tidstypiskt individualistiska sätt. (Hon kunde möjligen ha tillfogat ”Meddelas endast på detta sätt”.) Anhöriga tycktes ändå bidra med att ordna begravningen av Ulla… Är det bara jag som är morbid och lusläser alla dödsannonser och dödsrunor, där man kan lära sig en hel del?

Ungefär en procent av befolkningen dör årligen (lika många föds) och i Sverige väntar vi längst i världen med att begrava döda anhöriga, de tycks dö olämpligt. I Stockholm har anhöriga stämt landstinget för att man balsamerat avlidna – men vad skall myndigheterna göra, när vi anhöriga inte ser till att liken kommer i backen? Judar och muslimer har bättre rutiner för detta, döden får företräde framför agendor och kalendrar. Kanske har det med den vikande kyrksamheten att göra? Ännu i 1937 års psalmbok fanns det psalmer att användas vid ett barns död eller vid en ung människas jordfästning, som dessbättre behövs mer sällan i dag (Malmberg et al. 2015).

Det finns många föreställningar kring döden, bl.a. att den är så tabubelagd nuförtiden jämfört med förr, när man hade en mer ”naturlig” syn på döden och kanske rentav inte tog det så hårt. Man fäste sig, antas det, inte vid barn eftersom risken var så stor att de snart skulle dö: Ännu under 1800-talet hade Sverige en barnadödlighet på 20 % under första levnadsåret och en mödradödlighet på runt en procent, vid varje förlossning – på sikt blev risken högre och styvbarn var minst lika vanliga då som nu. Den ”känslokyliga” tesen drevs av Philippe Ariès i hans kända bok om föreställningar kring döden i äldre och nyare tid. Han menade också att egentlig barndom i vår mening inte existerade, men motsägs på båda punkterna av många tecken på motsatsen, som Eva Österberg visat (2016). 

När Martin Luther förlorade en liten dotter förlamades han och frun av outsäglig sorg, liksom vanligt folk som en värmländsk bonde på 1830-talet: I hans summariska dagbok var det endast denna händelse som fick stort utrymme (Lövgren 1970). För rutiner och föreställningar kring dödsfall intill början av 1900-talet finns lyckligtvis en nyutgåva av Louise Hagbergs klassiker När döden gästar (1937). 

En socialantropologiskt intressant företeelse i anslutning till döendet var La Accabadora på Sardinien, en sorts doula för de döende, vars bistånd med att underlätta frånfället ibland tydligen kunde gå över gränsen för det legala. Hon beskrivs i en flerfaldigt prisbelönt italiensk roman av Michela Murgia (på svenska som Själamakerskan, 2012). Denna sardiska term är sannolikt besläktad med katalanskans och spanskans acabar = avsluta, ge nådastöt. En professionell socialantropolog, Lisbeth Sachs, har studerat hur man förhåller sig till sjukdom och död i Anatolien och bland invandrare från dessa trakter i Sverige samt vår egen relation till dessa hot mot livet (2017). Hon finner att gränsen mellan liv och död ibland är förhandlingsbar och kulturellt bestämd, men till vilket pris?

Jag har länge samlat klipp m.m. om döden och sista levnadsåret, bl.a. därför att vi i SPF Huddinge intervjuar efterlevande till avlidna medlemmar om hur omsorg och vård fungerat sista tiden. Jag inspireras att skriva om detta av nyutkomna ”Så dör vi”, av den irländske läkaren Seamus O’Mahony, som är mer beläst i ämnet än jag. Han är kritisk till nutidens syn på sjukdom och död, där läkaren som auktoritet fått träda tillbaka och vi i stället fått en vårdservice-industri. Medicinen har blivit ett offer för sin egen framgångssaga, där missnöjda kunder-patienter klagar, hotar, stämmer och t.o.m. våldför sig på sjukvårdspersonal. 

Och det inte bara i Sverige: På kinesiska sjukhus har jag sett vaktpatruller cirkulera och lugna ner upprörda personer. Om det inte lyckas finns vid entrén en polisstation, intill ett i sten inhuggen motto: ”Heal the Wounded, Rescue the Dying”. I entréhallen visar en video vänlig och patienttillvänd personal, men den får föga uppmärksamhet. I Kina liksom hos oss diskuteras livstestamenten, eutanasi, brister i vården etc. och man har – liksom vi – ofta överdrivna förväntningar på vad som kan göras. Krav, krav!    

O’Mahony ger många tankeväckande exempel på hur livet slutat för fall i bekantskapskretsen och i familjen, för kända personer som Susan Sontag, samt förstås i hans kliniska vardag. Han är skeptisk till livstestamenten, men förespråkar att man diskuterar – i förväg – med anhöriga hur man vill ha det, utifall… Och så bör man ordna med det vanliga testamentet och annat. Konflikter vid arvsskiften är inte ovanliga, inte förvånande med tanke på de stora summor det ofta handlar om, numera. En advokatbyrå i Stockholm raggar kunder med osmakliga helsidesannonser på knagglig svenska om hur man skall hålla särkullbarn på armlängds avstånd. I en längre artikel i Der Spiegel (22/2017) uppges att allvarlig osämja förekommer (uppstår?) vid cirka vart sjätte dödsfall. Och i en amerikansk survey hade 35 % varit med om eller kände någon som varit med om det (www.wealthcounsel.com). Sådant bör man möjligast förebygga och någon borde beforska detta här hemma. 

O’Mahony pekar inte ut något enskilt fel i sjukvården när det gäller hur människor dör, utan begrundar närmast förskjutningar i hela (vård)kulturen. Att förutsäga livslängd även vid tunga diagnoser är svårt, som även Lisbeth Sachs konstaterar (2017). Ett havererat engelskt projekt, som media tolkade som försök att förbilliga vården genom att låta döende bara dö när det handlade om att förbättra vården för dem, analyseras av O’Mahony. Han är skeptisk till frågan om dödshjälp, som fått sådant genomslag i media, gärna belyst med enstaka tragiska fall. 

I vården handlar det ofta om orealistiska förväntningar hos patienten eller, kanske oftare, hos anhöriga. Okunnig, illa informerad eller hoppfullt förläst på nya rön vill man satsa på behandlingar som kanske förlänger livet en smula, men till ett högt pris för patienten. Vården medverkar mer eller mindre villigt till detta, den är ju trots allt inriktad på att hålla liv i folk, vilket är rätt men kan gå vilse. O’Mahony undrar över uttryck som ”kampen mot cancer” och andra sjukdomar, som vi ju också möter i otaliga dödsrunor och i form av insamlingar m.m. 

I ett bra förord till boken påpekar Peter Strang att vården inte ser riktigt likadan ut i Irland-England som i Sverige, huvudsakligen till vår fördel. Vi har palliativa enheter och hospice som fortfarande är en del av sjukvården. Därtill ASIH som i stort sett saknas i O’Mahony’s vårdarsenal. Men utbudet är väl ännu något ojämnt hos oss, något Birgitta Ohlsson med partikamrater nyligen påmint oss om, i artikeln Vi har alla rätt till en död vi kan leva med (Dagens Nyheter 27 aug. 2017).   

Idag är det ju främst äldre som dör, ofta i sjukvårdens eller institutionsvårdens hägn. Vad vet vi om detta, mer vetenskapligt? En hel del, trots allt. En tidig utredning behandlade frågan i ett försök att förbättra vården för döende (SOU 1979:59 I livets slutskede). Och i en liten rapport följde Gillis Samuelsson med kollegor upp var och hur deras intervjupersoner (merparten av alla som fyllde 67 1969-70 i Dalby) dog – man hade tidigare frågar dem om tankar kring döden – och intervjuade efterlevande (Samuelsson et al. 1985). Allmänt uttryckte man en önskan att det skulle ”gå fort” och att slippa bli liggande med ”onödiga insatser”. En mindre del av dem åtnjöt offentlig äldreomsorg, som oftast ansågs bra. 

Liknande resultat fick man i en uppföljning av personer 80+ som avled ett år i Jönköpings sjukvårdsområde (Andersson, Sundström & Thulin 2003). Annars kan jag på rak arm bara erinra mig Alice Rinell Hermanssons utmärkta avhandling om vårdkarriärer under sista levnadsåret och bearbetningar av NONA-projektet i Jönköping som belyser detta. (Norska forskare som Tor Inge Romören och finska kollegor har också studerat dessa frågor.)  Socialstyrelsen försöker med tveksam ackuratess att i Öppna Jämförelser redovisa hur väl kommunerna lyckas med att hålla döende sällskap till slutet på äldreboenden. Även påstått snävt tänkande ekonomer har uppmärksammat att vi vansköter döendet, som nyligen i en lång specialartikel i The Economist (gensvar från flera läkare i läsekretsen visade att de var rätt ute). Den tidskriften och New York Times excellerar f.ö. i otroligt välskrivna dödsrunor, ofta med en humoristisk knorr. Den senare tar ofta upp frågor om över- och felvård i sin utmärkta avdelning om/för äldre.  

Kanske kan man lära sig något av hur läkarna själva dör? Enligt O’Mahony väljer många av dem bort aktiva insatser när det är dags för egen del. Jag glömmer aldrig vår avhållne medarbetare Sven Nilsson, tidigare överläkare i internmedicin på regionsjukhuset. Sven var så glad att slippa den auktoritära roll han haft på sjukhuset – att fylla ut rollen ordentligt underlättade arbetet och att skaffa nödvändiga resurser – när han gick i pension och blev ganska beskedlig och fick mer tid för korsord och oavlönat arbete hos oss. Efter fyllda 80 fick han en stroke, återhämtade sig och fortsatte arbeta. När han fick en till, svårare, skrev han ut sig från sjukhuset till hemmet, där han vårdades ett par veckor av familjen och en väninna innan han dog. Eleonor Fransson och jag besökte honom, han hade inte ont, allt var frid. 

Kanske döden hanteras lättare av den religiöse? O’Mahony är osäker, trots sitt irländska arv. I Peter Gerdehags nyutkomna Landet som inte längre är återges ett sådant dödsfall i modern tid, när den lågmält troende Britta går ur tiden därhemma i den småländska avkroken. Den efterlevande änklingen vet att de snart möts i livet efter detta, men hans far grät när han, många år tidigare, ledde sin häst till slakt i Målilla och kom hem med en blodig grimma.  

Ett annat exempel på förhållningssätt inför döden är den kände läkaren och författaren Oliver Sacks, som sammanfattade sina tankar vid livets slut i en fin liten bok. Kan förhållningssätt påverkas? Försök görs i DöBra-projektet vid KI, lett av Carol Tishelman och Olav Lindqvist, att uppmuntra människor att diskutera och begrunda livets slut med hjälp av en finurlig kortlek som ger olika ingångar till frågor man kan ha. 

Men, hur avvisande är vi egentligen mot döden? Jag tror att det är en myt att vi så till den grad borttränger den, nog finns det en gnagande känsla av att den ändå angår oss. Det blev synligt i artiklar om nyss döde Ulf Stark, som inte väjde för sorg och död och vars böcker ändå – eller just därför – var så omtyckta. Ett annat tecken är den färska antologin Föreställningar om döden (2017) och allas vår Astrid behandlade som bekant också död och sorg. Och så har vi den oförutsägbare Jan Stenmark, som utvinner komiska poänger ur möten med bl.a. döden, liksom makarna Berglin. 

Konsten att variera dödsannonser har också sina utövare. I en har den döde ”lagt baskern på hyllan för gott”, en annan har ”gått i hamn”. Och så är det dikterna av Bo Setterlind. Och symbolerna med pudel, segelbåt, bil… Dödsannonsernas flora har analyserats av Bengt af Klintberg och skildrats av Stephan Rössner (2015). Requiescat in pace!

Publicerad 2017-12-06
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 06 december 2017 - 14:36 © Äldre i centrum

Omslag Så dör vi

Seamus O’Mahony
Så dör vi. Västvärldens sätt
att förhålla sig till döden
Lind & co 2017


REFERENSER I TEXTEN

Andersson, Elly-Britt, Sundström, Gerdt & Thulin, Anders 2003 Det sista levnadsåret. Institutet för gerontologi, mimeo (DIVA).

Ariès, Philippe 1978 Döden. Föreställningar och seder i Västerlandet från medeltiden till våra dagar. Stockholm: Tidens Förlag.

Der Spiegel 22/2017 Warum erben so viele Familien zerstört (Alexander Neubacher & Britta Stuff).

Föreställningar om döden (2017) (Red. Kjell O. Lejon). Stockholm: Carlssons.  

Hagberg, Louise 1937 När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Lövgren, Oscar 1970 En bondes dagbok 1809-1833 skriven av Gustaf Person i Berg, Visnums-Kil, Värmland. Karlstad: Värmlands museum, utg. Oscar Lövgren. 

Malmberg, Bo, Sandström, Mattias, Sundström, Gerdt & Lennartsson, Carin 2015 När barnen går först. Historiska aspekter på att förlora barn. Institutet för gerontologi, Hälsohögskolan i Jönköping. Working Paper 2/2015.

Rössner, Stephan 2015 Om de döda bara det goda – men hur ska man uttrycka det? Läkartidningen Vol. 112, Nr 44-45, 1991-1992.

Sachs, Lisbeth 2017 Överlevare. Medicinskt myteri och andra sätt att gäcka döden. Stockholm: Fri Tanke Förlag.

Sacks, Oliver 2015 Tacksamhet. Tankar vid livets slut. Stockholm: Brombergs.

Samuelsson, Gillis, Swahn, Kerstin, Bengtsson, Mary-Ann, Dehlin, Ove 1985 Äldres tankar vid livets slut. Intervjuer med en grupp pensionärer och deras anhöriga. Lunds universitet, Centrum för samhällsmedicin.

The Economist: How life ends. Death is inevitable. A bad death is not. April 29, 2017.

www.wealthcounsel.com: Estate Planning Awareness Survey 2016: What Do Americans Think About Estate Planning?.

Österberg, Eva 2016 De små då. Stockholm: Natur & Kultur.

Loading   Sökning pågår