Circle of life. Hardik Gaurav/Photocrowd.com.

Makt eller börda

En jämförelse av social position för 70+ i Mellanöstern och Sverige


Av docent Bi Puranen
, generalsekreterare för World values survey och Senior research fellow på Institutet för framtidsstudier

Publicerad i Äldre i Centrum nr 1/2016.


Lola Rodrigo de Navarro hade koll på allt.
 Hon la sig i både saker hon förstod och saker som hon egentligen inte visste så mycket om. Hennes åsikter respekterades emellertid alltid, och hon blev ofta tillfrågad av sina barn och barnbarn när dessa stod i beråd. Hennes erfarenheter var viktiga. Hon passade barnbarn och sjöng vaggvisor för dem. När jag i dag lagar paella eller spansk omelett är det hennes recept jag följer.

Lola var min spanske svågers mamma, som dog i sömnen häromåret hemma i trerummaren på Calle Lerida i Valencia. Hon blev 96 år och visste sitt värde; hon var respekterad, och enligt min svåger kände hon sig behövd hela livet. När jag frågar honom varför hon kände så, skrattar han och hänvisar till den arabiska kulturen där man respekterar sina gamla:

– Kanske lever det kvar i vår familj; Spanien var ju arabiskt i nästan 900 år.

Vart femte år genomför organisationen World values survey, WVS, mätningar av vilka värderingar människor har i olika länder och kulturer – sedan 1981 har WVS tagit pulsen på närmare en halv miljon människor i fler än 100 länder. I den senaste mätningen intervjuades över 82 000 människor i 60 länder. Samma frågor ställs till alla, ansikte mot ansikte på landsbygd och i städer, till kvinnor, barn, unga, gamla, skrivkunniga, analfabeter, välutbildade, självlärda – ja, helt enkelt statistiskt säkerställda urval av de olika ländernas befolkningar. Frågorna handlar om människors värderingar, om deras syn på religion, samhälle, individ och familj.

I den senaste intervjuvågen, som avslutades 2015, ombads de intervjuade att markera den sociala positionen för 20-åringar, 40-åringar och 70-åringar i sina respektive länder. Det visade sig att det sociala anseendet för de äldsta är som högst i de 13 länder från Mena-regionen som ingår i WVS – det vill säga länder i Mellanöstern och norra Afrika. Pakistan och Uzbekistan är andra länder med hög social positionering av personer 70+.

De som däremot har den allra lägsta andelen 70-åringar med högt socialt anseende är Sverige, Holland och en rad östeuropeiska länder. Sverige hamnar näst sist på listan över var 70-åringar socialt positioneras högt – bara Estland hamnar lägre. På den andra änden av den tiogradiga skalan finns de länder där 70-åringarna har en ”extremt” låg position i respektive samhälle. Där återfinns de östeuropeiska länderna, och där återkommer också Sverige, dock inte med en så låg position som Rumänien, Ryssland, Ukraina och Armenien.

Position of elderly

Människor över 70 har således en stark social position i Mena-regionen. Det gäller inte bara i hemmet utan även i arbetslivet och politiken. En följdfråga WVS har ställt handlar om huruvida äldre människor har alltför stort politiskt inflytande. Något förvånande svarar en stor majoritet av de intervjuade – 65 procent i Mellanösterns olika länder – att de äldre har alltför mycket att säga till om. I vissa länder, till exempel Egypten och Tunisien, är andelen så hög som 75 procent av alla intervjuade.

Vi har analyserat skillnaden mellan olika sociala grupper, men fann ingen större skillnad mellan vare sig könen eller de olika åldersgrupperna. Däremot fanns det en skillnad mellan landsbygd och stad: Ju större städer, desto mer kritiska var respondenterna till de äldres politiska inflytande. Allra mest kritiska var de i Kairo och Tunis, således de städer där den så kallade arabiska våren startade.

En anledning till den starka sociala positionen för äldre i Mellanöstern och norra Afrika kan vara att samhälleliga trygghetssystem ofta saknas i dessa kulturer. Morföräldrar och farföräldrar flyttar som regel in hos sin förstfödde son när krafterna börjar sina. Äldreboenden eller seniorlägenheter existerar inte. I stället blir de äldre beroende av sina barns respekt och välvilja för sin välfärd. I dessa kulturer är familjen mycket viktigare än staten, då klanen är överordnad det organiserade samhället, samtidigt som alla i någon mening alltid är underordnade Gud. Kan det vara här vi hittar en av nycklarna till att den arabiska våren kom av sig?

Å ena sidan respekteras äldre människors kunskaper och erfarenheter på ett helt annat sätt än i till exempel Europa. De politiska systemen i dessa länder bygger ofta på kontinuitet, förtroenden och det som i väst kallas vänskapskorruption – är man en gång upptagen till denna inre krets av beslutsfattare blir man ofta kvar. Om konstitutionen tillåter – och det gör den ofta – ärver sönerna positionerna vare sig det gäller prinstitlar, höga politiska poster eller andra ledande uppdrag. Innebörden i begreppet demokrati är också diffust. När de tillfrågade ombeds förklara vad demokrati innebär, svarar en stor del (i alla åldrar) att religiösa ledare får tolka lagen, att armén kan ta över om regeringen visar sig vara inkompetent, och att medborgarna ska lyda sina ledare.

Å andra sidan säger de yngre i WVS:s undersökningar att de äldre i Mena-regionen har för mycket att säga till om. Man vill se förändring, förnyelse och reformer, men motarbetas av de strukturer som har makten. När de unga gick ut och demonstrerade på gator och torg blev farbröderna som styrde rädda för att förlora makt, inflytande och status. 

En titt på Wikipedia visar att medelåldern för presidenter och kungar när den arabiska våren tog fart 2011 var över 70 år. Förutom ynglingen i sällskapet, den då 46-årige syriske presidenten Assad, var alla födda före 1950. Den arabiska våren kom av sig. Patriarkatet hade talat.

I Sverige har vi haft en liknande diskussion. Babyboomgenerationen som föddes på 1940-talet beskrevs 1984 av en Expressenjournalist som jätteproppen Orvar. Skribenten menade att dessa 40-talister styrde och ställde som de ville i samhället och månade särskilt om sina egna förmåner och villkor. När pensionsöverenskommelsen kom 1992 gällde den mycket riktigt inte dessa 40-talister; de fick behålla sina goda pensionsvillkor. Några år senare kom dåvarande finansministern Pär Nuder med sitt uttalande om köttberget – detta ”köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda är en realitet”, sa han vid en välbesökt konferens.

Även i Sverige finns det de som tycker att de äldre har för stort politiskt inflytande – 33 procent för att vara exakt, enligt WVS:s mätningar. Tyskland och Spanien har ungefär samma låga värden. Bland storstadsbefolkningar i västvärlden är misstron mot att äldre har ett för stort politiskt inflytande särskilt stort.

Visar våra intervjuer att de äldre anses vara en börda för sina respektive samhällen? Här är svaret ett rungande nej. Hela 82 procent av alla 82 000 intervjuade anser inte detta. I Sverige är det 90 procent som avvisar ett sådant påstående, och övriga Europa delar detta synsätt. Intressant nog är det nästan lika starkt i Mellanöstern; 70 procent anser att äldre människor inte är en börda för samhället, trots att dessa länder i stort sett saknar offentliga välfärdssystem.

En majoritet i Mena-området uppger således att de äldre har en stark social position och bemöts med respekt, fast de har för stort politiskt inflytande. Samtidigt anser en majoritet att yngre gör bättre ifrån sig inom arbetslivet, även om chefen gärna får vara 70+.

Medan man i väst däremot anser att 70+ inte har en stark social position och heller inte har för stort politiskt inflytande, föredrar man ändå inte arbetsplatser dominerade av unga, utan vill ha dem åldersmässigt blandade, och man anser inte att de äldre tar en för stor del av välfärdssystemen. Däremot är det inte attraktivt med en chef som är över 70 år vare sig i Sverige eller i resten av västvärlden.

Frågan är hur vi på en global nivå ska lösa ekvationen som gör att äldre i alla samhällen ska få rimliga levnadsvillkor. De som är 60 år eller äldre är världens snabbast växande befolkningsgrupp. I dag är de sammanlagt drygt 900 miljoner och enligt FN:s prognoser kommer de vara fler än två miljarder år 2050 och därmed utgöra drygt 20 procent av jordens befolkning. Hur ska världens länder, inklusive fattiga samhällen som Afghanistan, Palestina, Tanzania, Nepal, Zambia med flera klara av det? Kanske kan detta åstadkommas genom att titta på Sverige och några andra europeiska länder som faktiskt redan har en befolkning där mer än 20 procent har fyllt 60. Eller varför inte se på Japan där en tredjedel av befolkningen i dag är 60 eller äldre?

Sverige är ett av världens bästa länder att åldras i, alla fall enligt organisationen Help age, som varje år rankar världens länder efter att ha tittat på en rad sociala och ekonomiska faktorer. Med hjälp av data från WHO, Unesco, Världsbanken, ILO med flera sammanställer ett 40-tal oberoende experter Global age watch index. Tidigare låg Sverige i topp på denna rankning, men i fjol åkte vi ned några snäpp och hamnade just efter Norge och Schweiz.

Med hjälp av dessa mätningar har det skapats ett globalt verktyg för att mäta livskvalitet för äldre. Man har hittat ett antal olika indikatorer för fyra nyckelområden: livsmiljö, ekonomisk trygghet och hälsostatus samt därtill ett område som kallas capability, vilket innebär att man väger samman saker som till exempel ett samhälles möjligheter att erbjuda utbildning och arbete även för äldre. Tanken är att i de samhällen där man själv kan välja sin väg i livet mår man också bättre.

Sverige är alltså ett av de bästa länderna i världen att åldras i, om man utgår från hårda data som välfärd, pensioner, hälsa, säkerhet, rättigheter och möjligheter till självförverkligande. Särskilt bra ligger vi till när det gäller ekonomiska villkor. Detta till skillnad från de flesta av de länder varifrån flyktingar just nu kommer i den pågående flyktingvågen. Afghanistan är, enligt Help age, det sämsta landet i världen att åldras i, tätt följt av Palestina, Irak, Marocko och Jordanien. För Syrien, Eritrea och Somalia finns inga data, men det är inte mycket som talar för att tillståndet skulle vara bättre i dessa länder.

Den retoriska frågan inställer sig: Vem vill bli gammal i dessa samhällen? Det är en självklarhet att de som har möjligheten söker sig till platser där det råder fred och frihet och där det finns möjligheter att åldras med värdighet och respekt. På samma sätt är det en självklarhet att denna möjlighet för den absoluta majoriteten aldrig kan bli annat än en önskan, en dröm. Det enda realistiska är att de sämst rustade länderna får stöd och hjälp för att uppnå fred, frihet och ge sin befolkning möjlighet till utbildning och arbete och därmed ett tryggare liv.

Forskarna som arbetar med Global age watch index beklagar att det ur ett internationellt perspektiv finns så dåligt med data som gäller just äldre. De menar att denna brist på kunskap och fakta om äldre som grupp gör att dessa systematiskt utesluts från det mesta som rör samhälleligt utvecklings- och planeringsarbete. I FN-stadgan sägs att den ska omfatta ”alla människor”, den borde omformuleras till ”alla människor i alla åldrar”. FN:s nya hållbarhetsmål är här intressanta, liksom att World values survey förmår fortsätta sina analyser i världens alla länder – och i alla åldrar.

Bi Puranen

Publicerad 2016-03-15
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 15 mars 2016 - 12:14 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår