Scenåldern är här


En omfattande kunskapsinhämtning resulterade i skådespelerskan Britt Louise Tillboms gestaltning av den äldre kvinnan Inga i pjäsen Alltet. Foto: Sara P Borgström.

En omfattande kunskapsinhämtning resulterade i skådespelerskan Britt Louise Tillboms gestaltning av den äldre kvinnan Inga i pjäsen Alltet. 
Foto: Sara P Borgström

Det åldras alltmer på scen. Teatern Unga Klara i Stockholm tog hjälp av äldreforskningen inför pjäsen Alltet, som vänder sig till både gamla och barn.
– Vi visste inte så mycket om äldre, säger regissören Gustav Deinoff.

Den äldre delen av publiken tar plats i sammetsfåtöljerna som ställts i en ring runt scenen, medan förskolebarnen tassar till mattan. Så börjar pjäsen Alltet, som handlar om dem som befinner sig i slutet av livet, och i början. Här är den sköra Inga med sin blomdekorerade rollator på äldreboendet, som har överlevt dem hon älskar och nu vill få ett värdigt slut, som hon säger medan hon väljer musik till begravningen: ”Massor av Beatles”. Och så barnet Nu, som vill vandra ut i världen.

Här finns också den gamle trädgårdsmästaren som har glömt det mesta, de vårdande ”omsorglingarna” på äldreboendet och så barnets mamma, syster Evig, som jäktar runt för att hinna hjälpa alla tills hon själv kollapsar. Nu berättar vi alltet, hela alltet, säger Syster Evig när föreställningen börjar.

Det är mycket sång och musik och i en drömsekvens dansar Inga med sin fladdrande gröna tunika och en sjal runt det skira håret, och bärs sen till sängen där alla samlas runt henne på ”sänghäng”.

– Precis nu skulle jag vilja dö, säger hon.

– Säg inte så, du gör barnen ledsna, invänder syster Evig förtvivlat.

– Det säger du bara för att du själv är rädd för döden, svarar Inga lugnt.

Inga får som hon vill. När den barnvänligt korta pjäsen går mot sitt slut tar hon och barnet varandra i hand på att från och med nu ska ingen få bestämma över dem, och Inga dansar långsamt iväg och försvinner för alltid.

Efter föreställningen bjuds gamla och unga på ”generationsmellis” i foajen. Några äldre kvinnor dröjer sig kvar i fåtöljerna. De hade svårt att höra allt som sas:

– Och när jag såg syster Evig stressa runt så tänkte jag på min dotter som har det så, säger en av dem.

Skådespelerskan Britt Louise Tillbom, som spelar Inga, berättar att hon har hämtat inspiration från ensemblens många besök på äldreboenden:

– När jag i pjäsen sjunger Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” är det direkt taget från ett sådant besök. Precis som kramdjuret jag har i sängen.

Pjäsen är skriven av psykoanalytikern och dramatikern Ann-Sofie Bárány efter en idé av Unga Klara-regissören Gustav Deinoff, som såg hur enkelt och självklart hans demenssjuka farmor och då tvåårige son kommunicerade med varandra. Ensemblen visste inte mycket om äldre och föreställningen är resultatet av en omfattande kunskapsinhämtning i omsorgen och forskningen via Centrum för åldrande och hälsa, Agecap, i Göteborg och Palliativt utvecklingscentrum i Lund.

Regissör Gustav Deinoff ger ett exempel där äldreforskningen har färgat av sig på det färdiga resultatet:

– Det som forskarna berättade om att kärleken och åtrån är konstant hela livet. Så Inga får dansa med en av omsorglingarna och i en monolog minnas hur det var när någon såg på henne med den där speciella blicken.

– Forskarnas redogörelser av djupintervjuer gav också mycket, att gamla personer bär på så mycket erfarenhet och så många livshistorier. Det har jag inte tänkt på tidigare. Jag hade även en idé om att äldre personer lätt kan omyndigförklaras av exempelvis sina barn, och det fick jag bekräftat av forskarna.

– Framöver skulle jag vilja göra något mer av all den kunskap vi har fått av äldreforskarna. Projektet har övertygat mig om att bra teater ska spelas för alla åldrar och – utan att förringa underhållningen på äldreboenden – gamla människor har lika mycket rätt till bra kultur som barn.

Det är första gången som forskare från Agecap medverkar i ett teaterprojekt. För dem var det viktigast att förmedla hur dagens äldre skiljer sig från de som var äldre för trettio år sedan – att 70 har blivit det nya 50 – och att vi blir alltmer olika varandra när vi åldras, att åldrandet är vare sig homogent eller jämlikt. Föreställningen blev fin, tycker forskarna.

– Det är svårt att peka på något konkret, men vi kan ha påverkat hur de äldre karaktärerna för sig och hur de gestaltas, säger doktoranden Felicia Ahlner.

– Unga Klara har lyckats visa på vidden av olika åldrandeprocesser. Det var upplyftande att se att man inte har fastnat i den stereotypa entydiga bilden av hur äldre är och vad de tycker om. Det är bra och viktigt att äldrefrågorna börjar synas på scener och film, så länge inga stereotyper visas upp, säger Agecaps vetenskapliga koordinator Pia Gudmundsson.

– Här har äldreforskningen en väldigt viktig roll för att förmedla en rättvis bild av åldrandet, säger hon.

– Samarbetet har vidgat våra vyer och gett oss insikt om att vi kan nå ut med vår forskning genom andra kanaler än de vi vanligtvis använder.

Gör det er till bättre forskare?

– Ja, absolut! Det har lett till att vi kan åta oss tredje uppgiften på ett bredare sätt. Att samverka med samhället och nå ut med vår forskning är en av våra viktigaste uppgifter och vi hoppas på fler samarbeten med kulturlivet framöver.

Publicerad 2016-09-30
Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 15 november 2016 - 10:14 © Äldre i centrum

”Här har äldreforskningen en väldigt viktig roll för att förmedla en rättvis bild av åldrandet.”

Museer vill ta efter

Unga Klaras användning av äldreforskningen har följts av etnologen och antikvarien Susanne Höglin vid Stockholms stadsmuseum. I höst kommer en handbok för kultursektorn, som ges ut av Riksutställningar.

– Framför allt museerna vill lära sig hur de ska göra för att nå nya målgrupper. I dag går många äldre på museer tillsammans med sina barnbarn, men utställningarna är sällan gjorda för bägge generationerna.

Hon ger flera exempel på hur Unga Klaras kunskapsinhämtning har påverkat uppsättningen, alltifrån vilken tid på dagen som bäst passar äldre, till frågan om Inga i pjäsen ska ha rollator eller inte.

– Först tyckte man att rollatorn var en kliché som inte skulle vara med, men sen såg man att de flesta på äldreboendena ju har en.

En gul heltäckningsmatta lades över salongens svarta golv sedan forskarna berättat att den som är demenssjuk i publiken kan uppleva det svarta som ett hål eller som ett intet.

– När teatern fick höra att även nya platser överlag kan verka skrämmande för en person med demens lades mycket möda på att skapa ett ombonat och tryggt rum, med sammetstyger som känns igen, mycket grönt och växtlighet.

Likaså blev det många diskussioner om det praktiska, för att undvika fallrisker på mattan (skor behålls på) och kunna göra plats för rullstolar (lösa fåtöljer).

– Det blev även många vändor kring bemötandet, som resulterade i att publiken leds in i salongen med tanke på äldres olika behov.

– Och fikat efteråt kom till för att både de äldre och barnen efterfrågade någon form av påfyllning.

 

Äldreforskarna på Unga Klara

De medverkande forskarna kommer från Agecaps forskargrupp EPINEP, som studerar hälsa och psykiskt välbefinnande i befolkningen över 70 år. Under en dag höll forskarna ett seminarium för Unga Klara:

• Ingmar Skoog, professor i psykiatri, forskningsledare och Agecaps föreståndare, pratade om det nya åldrandet och demens.

• Margda Waern, professor i psykiatri, pratade om självmordstankar hos äldre.

• Nils Beckman, doktor i psykiatri, pratade om sexualitet hos äldre.

• Hanna Falk, doktor i vårdvetenskap, pratade om att blomstra trots multisjuklighet och funktionshinder.

• Helena Hörder, doktor i vårdvetenskap, och Eva Holmgren, doktor i fysioterapi, pratade om äldres rörlighet, och lät regissör Gustav Deinoff prova en äldredräkt.

• Pia Gudmundsson, doktor i psykiatri och vetenskaplig koordinator, pratade om forskningens tredje uppgift och betydelsen av samarbetet med Unga Klara.

Loading   Sökning pågår