I Sverige skulle nypensionerade Kristjan Johannsson tillhöra en minoritet. I sitt hemland är han bara en av många. För på Island är det vanligt att yrkesarbeta fram till 70-årsdagen och att dryga ut sin pension med extraknäck.

I en enplansvilla i utkanten av Reykjavik avnjuter nypensionerade Kristjan Johannsson sin eftermiddagsfika. Förra veckan satte han punkt för nattskift, långa arbetspass och bullriga maskinrum. På Island är den allmänna pensionsåldern 67 år men maskiningenjör Johannsson utnyttjade möjligheten att arbeta fram till sin 70-årsdag.

  – Fast en del av pensionen har jag redan plockat ut. På så sätt har frugan och jag kunnat sola och spela golf i Florida. Samla inte pengar på hög utan njut av livet, brukar våra barn säga. Och det försöker vi göra, säger han och lägger en rejäl klick sylt på en av hustruns nygräddade pannkakor.

Sjutton år fyllda gjorda Kristjan Johannsson sitt yrkesval. Efter tre års utbildning började han söka anställningar som maskiningenjör. Sjömanslivet hägrade men efter några år i fartygens maskinrum ledsnade han på den ständigt återkommande sjösjukan.

Jobbade på NATO-bas

Han mönstrade av och hamnade småningom på NATO-basens kraftstation vid Keflavik, Reykjaviks flygplats. Där skötte han underhåll, reparationer och tillsyn i 40 år, ända fram till sin pension.

Sju veckor semester och tre veckor vinterledighet, som kompensation för helgarbete, låter som gynnsamma arbetsvillkor. Men då skall man veta att Kristjan Johannssons arbetsvecka i regel omfattade 65-70 timmar, varav många timmar var förlagda nattetid.

  – Visst har man haft kollegor som känt sig slitna och gått i pension vid 67 år men själv tillhörde jag inte dem. Jag känner mig fortfarande stark, hälsan är det inget större fel på även om bullret från maskinerna satt sina spår, säger Kristjan Johannsson och pekar på en grå hörapparat bakom ena örat.

Extraknäcka efter pension

Högre inkomst vägde tungt men var inte den viktigaste orsaken till att Kristjan Johannsson valde att fortsätta arbeta efter 67 år.

  – Trivdes helt enkelt med mitt arbete och mina kolleger och hade ingen tanke på att sluta. Och lite arbete blir det nog även i fortsättningen, jag tänkte extraknäcka på en fabrik här i närheten.

I Sverige skulle Kristjan Johannsson vara en ganska ovanlig pensionär. I sitt hemland är han snarare regel än undantag. Island utmärker sig genom en ovanligt hög andel yrkesverksamma äldre. Närmare hälften av de isländska männen över 65 år har någon form av lönearbete, motsvarande andel för kvinnorna är 32 procent. Den faktiska pensionsåldern är 69,5 år vilket är betydligt högre än i något annat utvecklat industriland.

Varför arbetar då så många äldre islänningar? Fisket, svarar taxichauffören tveklöst på väg till Reykjaviks centrum och ger en förklaring snarlik den som hotellets receptionist gav kvällen före.

  Förr, när båtarna kom in med fångsten, hjälpte alla bybor till med att ta hand om fisken. När båtarna åter gick ut till havs kunde man inte stå och rulla tummarna. Islänningen har inte fått något gratis. Livet var hårt och krävde att alla hjälpte till, ung som gammal.

Nybyggarideal en orsak

  – Tusen år av fiske har skapat ett folk av arbetsamma mångsysslare, hävdar taxichauffören vars 72-åriga svärfar jobbar extra i snösvängen.

  Mer försiktigt formulerar sig Stefan Olafsson, professor i sociologi vid Islands universitet, men framhåller ändå det historiska arvets betydelse för den höga sysselsättningsgraden hos äldre. Island var en i stort sett obebodd vulkanö när norska vikingar slog ned sina bopålar här i slutet av 800-talet. I pionjärernas kölvatten följde tusentals invandrare med hopp om en bättre fiskelycka och en drägligare framtid.

Historiskt sett finns alltså paralleller till yngre invandrarnationer som USA och Australien. Island brukar också beskrivas som ett nybyggarsamhälle med alla de särdrag som utmärker ett sådant, bland annat stark individualism, betoning av självhjälp och sträng arbetsetik.

Självhjälpsidealet avspeglar sig i de isländska välfärdssystemen som, enligt Stefan Olafssons jämförelser, är mindre generösa än de övriga nordiska ländernas. Den statliga pensionen, som har behovsprövade inslag, är generellt sett lägre. För de allra flesta islänningar är inkomster från extraknäck det enda sättet att bibehålla sin ekonomiska standard efter pensioneringen. Detta har i sin tur varit möjligt genom ett gynnsamt arbetsmarknadsläge.

Länge låg arbetslöshet

  – Idag råder brist på arbetskraft och bortsett från en period i början på 1990-talet har arbetslöshetstalen länge varit låga. I den meningen är vi lyckligt lottade, äldre har alltid varit efterfrågade i yrkeslivet, säger Olafur Olafsson, f.d. chef för isländska Socialstyrelsen, numera ordförande i äldreorganisationen Félrag Elderli Borgara (FEB).

Isländska tidningsartiklar om 60-åringar som är chanslösa på arbetsmarknaden är ovanliga, säger Olafur Olafsson och hajar till när han får höra om Riksförsäkringsverkets undersökning av svenska arbetsgivares attityder till äldre. ”70 procent anställer sällan eller aldrig en person över 50 år”. ”Varannan arbetsgivare anser att äldre har svårare att ta till sig förändringar på arbetsplatsen”. ”Fyra av tio vill inte ha kvar äldre arbetskraft”.

  – De isländska arbetsgivarnas organisation har bestämt förnekat att den här typen av attityder finns hos medlemsföretagen. Men visst har jag mött äldre som berättar att de ansetts för gamla för att få jobb.

  – Hur utbredda sådana attityder faktiskt är på den isländska arbetsmarknaden vet vi inte, men det är definitivt något som bör utredas, säger Olafur Olafsson och betonar att äldre behövs i arbetslivet, inte bara för deras erfarenheter.

Bättre hälsa – generellt

Även Island väntar en åldersboom, med några års eftersläpning jämfört med den svenska. När andelen äldre växer kommer efterfrågan på arbetskraft att öka. Med det framtidsscenariot är det närmast en katastrof om äldrefientliga attityder får fotfäste på den isländska arbetsmarknaden, säger Olafur Olafsson.

Ur ett folkhälsoperspektiv finns heller inget som motiverar att islänningarna skulle sluta arbeta tidigare i livet. De äldre islänningarnas hälsa är, generellt sett, bättre än någonsin tidigare. Det visar den så kallade Reykjavikundersökningen, en isländsk motsvarighet till Kungsholms- och H70-studierna.

  – Lägre blodtryck, lägre kolesterolhalt, bättre lungvärden och så vidare – i stort sett alla uppmätta värden är bättre hos dagens 60-69-åringar jämfört med samma åldersgrupp för femton år sedan.

  – Intressant är att hälsan är bäst i den grupp som arbetat mest, det vill säga minst 55 timmar per vecka, säger Olafur Olafsson och påpekar att dessa resultat från Reykjavikundersökningen ännu så länge är preliminära.

Nordens fattigaste pensionärer

Bakom bilden av den friska och arbetsamma islänningen finns en annan mindre positiv. Var fjärde person i åldersgruppen 67-80 år kan inte arbeta på grund av dålig hälsa. 40 procent av samtliga pensionärer har inkomster som är lägre än existensminimum (Island har den högsta andelen ”fattigpensionärer” i Norden, enligt professor Stefan Olafssons jämförelser).

Oacceptabelt, menar Olafur Olafsson som, via FEB, verkar för att minska gapet mellan pension och avgångslön.

  – Det är bra om man kan arbeta och det är bra med ett pensionssystem som uppmuntrar arbete, men äldre ska inte behöva slita ut sig eller hamna under existensminimum bara för deras hälsa sviktar.

Som chef för Socialstyrelsen drev Olafur Olafsson kravet om flexibel pensionsålder. En kommitté tillsattes i början på 1990-talet men hann knappt påbörja sitt arbete innan arbetslösheten rakade i höjden och förslaget lades i malpåse.

  – Kanske tiden nu är mogen. En flexibel pensionsålder mellan 64 och 74 år skulle alla islänningar tjäna på, säger Olafur Olafsson.