Särskilda boendeformer kommer alltid behövas för äldre som inte längre kan bo kvar hemma. Kommunerna måste kunna erbjuda hjälp och omvårdnad av god kvalitet, ofta akut under kortare perioder. Kvalitetskraven gäller inte minst miljön, skriver arkitekt och forskare Jan Paulson.

Hus för äldre – ålderdomshem – började byggas omkring 1900. Typritningar för ålderdomshem kom första gången 1920. På 1950-talet blev eget rum standard i nya ålderdomshem och särskilda långvårdsavdelningar för äldre blev vanliga på sjukhusen. I mitten på 1960-talet blev ålderdomshem och långvård utdömda; de var otidsenliga. Servicehus blev det nya moderna begreppet och nya sjukhem ersatte långvården. Husen byggdes i stor skala parallellt med miljonprogrammets stora bostadshus.

Omkring 1980 upphörde byggandet av servicehus och sjukhem, även de blev otidsenliga. Kvarboendet blev det allt överskuggande viktiga. För de äldre som inte kunde bo kvar utvecklades gruppbostäder, nya ålderdomshem och andra så kallade särskilda boendeformer, först i liten skala, sedan under 90-talet i större omfattning med statliga stimulansbidrag.

Byggandet en tröghetsfaktor

Bostadshus och boendeformer för äldre har utformats utifrån tankegångar om levnadsmönster och behov av omsorg och vård. Bostadsbyggandet har varit en tröghetsfaktor i äldreomsorgen. Tankegångarna har tidvis förändrats snabbt, medan byggandet av hus tagit längre tid. Och husen står kvar länge, långt efter det att tankegångarna bakom utformningen blivit omoderna.

Idéerna om ”framtidens äldreboende” har förändrats mycket påtagligt med 15-20 års intervall. Perioder med intensivt byggande har avlösts av perioder med mindre byggaktivitet men mera eftertanke, omorientering och utveckling.

Vad händer nu? Hur ser framtidens äldreboende ut idag? Jag ska försöka ge några enkla svar på frågan. Om intervallen skulle upprepa sig är vi nu i en period av eftertanke, omorientering och utveckling. Håller nya tankegångar och modeller på att få fotfäste? Kanske inte. Att ta vara på och utveckla det som finns är viktigare än att ta fram nya modeller.

Utvärdera befintligt boende

Med den nuvarande och förväntade samhällsekonomin måste stat och kommuner ta vara på alla tillgängliga resurser. Mångfalden, alltifrån 1970-talets servicehus och sjukhem till de nya ålderdomshemmen, utgör mycket betydande resurser. Ett bra sätt att gå framåt är att utvärdera och strukturera erfarenheterna av de boendeformer och bostadslösningar som är i bruk, och att förnya, förbättra och komplettera där det behövs.

Kvarboendet i den socialt och geografiskt välkända omgivningen har alltid varit det vanliga och det önskvärda för de allra flesta äldre. Det har många fördelar för såväl individer som samhälle. Samtidigt kan naturligtvis en del äldre vara intresserade av flyttning, av olika skäl.

  Kvarboendet var ett prioriterat utvecklingsområde under 1980-talet. Försöksverksamhet var vanligt inom såväl bostadssektorn som socialtjänsten och sjukvården i hemmet.

Utvecklingsarbete behövs

Idag finns nästan ingen diskussion om kvarboendet på statlig nivå. På kommun- och bostadsföretagsnivå och för enskilda äldre är kvarboendefrågorna hela tiden aktuella och kritiska. Det är min förhoppning att kvarboendet åter skall lyftas fram och att försöksverksamhet och utvecklingsarbete åter skall komma till stånd på bred front.

Det behövs förnyelse och förbättringar i bostadsbeståndet, i synnerhet i äldre och halvgamla områden där den äldre befolkningen är talrik. Det kommer alltid att finnas äldre som inte kan och vill bo kvar. Särskilda boendeformer behövs för äldre med långvariga och svåra sjukdomar: demens, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, för funktionshindrade och otrygga äldre och för vård i livets slutskede.

  Kommunerna måste kunna erbjuda hjälp och omvårdnad av god kvalitet, ofta akut och under kortare perioder. Kvalitetskraven gäller inte minst miljön.

Under 90-talet har många goda exempel på särskilda boendeformer kommit fram. Kraven på boendemiljön blir alltmer varierande och långtgående. En praktisk föränderbarhet och flexibilitet i rumsstorlekar, rumssamband, inredning och utrustning innebär fördelar. Hänsyn till lokala förhållanden och äldres synpunkter och medverkan kan höja kvaliteten ytterligare.

Problem med äldre hus

Äldre anläggningar, servicehus och sjukhem från 1960-80-talen ingår nu i olika förnyelseprojekt. De måste förändras för att bli jämförbara med det nya äldreboendet i fråga om bostadsstandard och de måste passa in som alternativ i kommunernas äldreomsorg. Husen är ofta mycket problematiska, byggda i betong och inte alls tänkta att förändras.

Det kan här vara väsentligt att inte bara förnya dem med de senaste årens nya äldreboende som ideal. Det kan finnas kvaliteter i de äldre anläggningarna som är värda att ta vara på. Förnyelsen måste ske efter varje anläggnings förutsättningar och förhållandena runt omkring.

  Det kan betyda att äldreboendena kommer att variera inom ett bredare spektrum. Det kan vara en fördel i en framtid präglad av komplexitet och dynamik.

Seniorboende olika innebörd

Det talas allt oftare om seniorboende där ”seniorer” är 55 år och äldre; 55+. Det knyts förhoppningar till begreppet både bland äldre och planerare i kommunerna. Vad som menas med seniorboende är inte alltid helt klart. Fyra faktorer tycks dock vara väsentliga.

  Det är ”vanliga” bostäder – ingen biståndsbedömning – med höga ambitioner vad gäller tillgänglighet och äldre- och handikappanpassning. Gemensamhetsutrymmen måste finnas – för samvaro, hobby, motion, matlagning, måltider, fika, gästrum – omfattningen kan variera inom vida ramar. Idé- och intressegemenskap med utgångspunkt i en boendeförening.

Den som vill bo i ett seniorboende söker sig dit – föreningen godkänner och tar hand om nya boende. Gemensamt arbete och ansvar inom vida ramar allt efter de boendes intresse och förutsättningar. Ålder och hälsa: minimiålder (55 år), eventuellt även maximiålder (75-80 år) vid inflyttning. Ej vårdbehov vid inflyttning. Kvarboende livet ut.

Få utvärderingar

Det finns idag ca 10 000 bostäder i Sverige som betecknas som seniorbostäder, men mycket få studier och utvärderingar av vad det innebär. Det verkar finnas två huvudmotiv för äldre att söka sig till seniorboenden; för att få bättre bostad och för att få trygghet.

Trygghet kan ha många olika betydelser. I Sverige har ofta formella arrangemang och anställd personal fått vara hörnstenar i tryggheten. I seniorbofællesskapen i Danmark har grannar, aktivitet och gemenskap i större utsträckning fått bilda grund för trygghet.

Seniorerna, 55+, och de äldre, 65+, är växande andelar i befolkningen och ensamboendet är omfattande. Seniorboendet kan bli en viktig framtida modell, en föregångare och symbol när det gäller gemenskap och sociala nätverk i boendet, syftande till trygghet i vid mening.

Utvecklingen kan ske på flera sätt, framförallt genom att ta tillvara enskildas och gruppers initiativ och intressen och genom att utgå från lokala förutsättningar och förhållanden. Seniorboendet kan utvecklas såväl genom ”nystart” i särskilda seniorboendehus som genom ”successiv förnyelse” i ”vanliga” hus/kvarter med många äldre (kvar-)boende.