Vägen till en djupare medvetenhet går alltid via det egna jaget, den egna personligheten och de egna erfarenheterna. Hur ofta har jag inte hört: ”I kyrkan, där är ju bara äldre människor!” och förstått att andemeningen i påståendet egentligen varit, att en ”vanlig” eller ”riktig” människa i betydelsen en ung eller medelålders inte har anledning att engagera sig i kyrkan. Så har det menats, och så har jag hört det. Och aningslöst har jag börjat argumentera för att så enkelt är det inte. Men samtidigt har jag ju på något sätt bejakat själva förutsättningen. Äldre människor kan inte vara lika värdefulla som unga och friska och starka och produktiva och vackra och... En verksamhet som främst attraherar äldre människor kan väl inte ha något verkligt värde...

Det finns andra synsätt i andra kulturer. Under 1970-talet bodde jag och min familj i Sydöstasien. Jag var lärare vid ett teologiskt seminarium, och mitt främsta handikapp var att jag var för ung. Jag var bara trettio år! Visserligen kunde jag dölja en del av mitt barnsliga ansikte genom att låta skägget växa, men det var ändå uppenbart att min undervisning måste prövas extra noga på grund av min ringa livserfarenhet. Den som var riktigt artig låtsades gissa att min ålder var avsevärt högre, bara som ett smicker!

På en resa till Rangoon i Burma bodde jag med en familj med två yngre tonåringar, som livligt diskuterade hur gammal jag kunde tänkas vara. När jag skjutsades tillbaka till flygplatsen kunde de inte hålla sig längre. ”Hur gammal är du egentligen? Den ene av oss har gissat på trettiosju och den andra på trettiotre. Vem av oss är närmast?” Men innan jag hann svara, tillrättavisades tonåringarna strängt av sina föräldrar, som samtidigt lät förstå att yngre än fyrtiofem kunde de aldrig tänka sig att jag var. Därmed hade de visat vad artigheten krävde.

Tänk så annorlunda det är hos oss! Att gissa att någon är äldre än hon är upplevs nästan som en förolämpning. Ungdom är mönsterbildande och normerande. Vi äldre försöker tränga oss in i ungdomars kläder, deras kultur- och musiksmak, efterlikna för att inte säga efterapa deras utseende. Att bli äldre blir som självklar konsekvens idel förlust, en förlust av ungdom, en förlust av utseende, hälsa och rörlighet, konsumtionsbehov och entreprenörsanda. Som om inget annat kom istället.

På vilket sätt tänkte man annorlunda i de asiatiska kulturer jag kom i kontakt med? Jag tror att det främst var livserfarenhet som värderades. Det ansågs vara en omöjlighet att efter bara trettio eller fyrtio år ha en aning om vad livet innebär. Dessutom kunde man stöta på en varm omtanke om unga människors stressade livssituation med utbildning, yrkesliv, parbildning, barnafödande och uppfostran av nya släkten, konkurrens på arbetsmarknaden och så vidare i all oändlighet. Det var inte att förvänta sig att unga eller ens medelålders människor haft mycken tid att tänka och reflektera över livet. Men den tiden kom tids nog. Den uppgiften var ålderdomens strålande möjlighet och styrka. (Jag förenklar säkert men kontrasten till min egen kultur framhävde de drag jag nämnt.)

Kyrkan vill vara en plats för eftertanke. Att reflektera över samlade livserfarenheter skulle också hos oss i västerlandet kunna ses som en livets främsta uppgift. Vad tycker en livserfaren människa om vad som är värdefullt i livet, vad som det skulle ha funnits mer av under aktiva år, vad som borde beredas större plats i samhällsbygge och mänsklig gemenskap? Är det mer tid för utseende och synlighet, mer tid för att förvärva och äga, mer tid för prestation och berömmelse? Eller är det andra drag och spår i livet som tonar fram? Finns i så fall dessa röster med när vi diskuterar samhällets värdegrund och politiska prioriteringar?

Bland de största privilegierna ett långt liv i kyrkans tjänst har fört med sig är möjligheter och tillfällen att lyssna på äldre människor som berättar om sina liv. Tänk att det bakom varje skrynkligt ansikte finns en hel roman! Tänk vilka guldgruvor av livserfarenhet som vandrar runt ibland oss! Alla gamla har ju varit det som värderas högst idag, ung och ungdomlig medelålder. Men till detta kommer perspektivet, erfarenheten och reflexionen. Om vi äldre nu inte har så insupit vår egen kulturs förakt för mognad och ålderdom att vi tror oss om att ha förlorat livsmeningen med förlusten av den släta hyn och livsglädjen med de trötta knäna.

”I kyrkan, där är ju bara äldre människor!” Nästa gång ska jag inte argumentera emot utan tolka det som ett beröm och försöka belysa vilken möjlighet detta är. Äldre människor betyder livserfarenhet, betyder tid för eftertanke och reflexion, betyder möjligheter till samtal och utbyte och sammanhang att hämta värdegrundstankar ifrån.