Ska kvarboende bli en möjlighet och inte en otrygghetens fälla krävs en rad insatser från olika håll. Tillgängliga bostäder, en bra utformad utemiljö och närhet till vård och omsorg, skriver Sven Erik Wånell, direktör och utredare vid Stiftelsen Äldrecentrum

Morgondagens äldreboende är med stor sannolikhet de bostäder där dagens 30- och 40-talister redan bor. En majoritet vill bo kvar som pensionär där de bor. Kvarboendeprincipen har också varit en ledstjärna för äldreomsorgen under andra hälften av 1900-talet. Med kvarboende menas i första hand att kunna bo kvar i sitt hem livet ut. I begreppet kvarboende kan också inkluderas att flytta till en annan, mer tillgänglig, bostad i det ordinära beståndet i samma bostadsområde.

  Det kan också avse att om man flyttat till särskilt boende så ska man inte behöva flytta en gång till om ens vårdbehov ökar.

Bostaden är den invanda och trygga miljön, förknippad med alla minnen av vad som passerat i lägenheten och i dess omgivningar. I hemmet finns många vardagliga föremål som påminner om den egna identiteten och levnadshistorien.

  Viktigt är också att inte vara anonym för omgivningen. När andra vet vem man är trivs man bättre. I områden där man levt länge och där omsättningen av boende är låg känner en mycket stor majoritet av de äldre sina grannar.

Tryggt att känna sina grannar

Att flytta till en mer lättskött bostad när hälsan försämras behöver inte innebära att man klarar sig bättre på egen hand. Det kan vara besvärligt att vid ett bostadsbyte lära om de vardagliga rutinerna. Även om man flyttar till en bostad med bekvämare utrustning kan hjälpbehovet bli större.

Även personer med demens har fördel av att få bo kvar i det egna hemmet så länge som möjligt. Mycket tyder på att välkända föremål, rum och vanor liksom automatiserade procedurer är betydelsefulla för personer med demens.

  En invand miljö fungerar som ett stöd för minnet, och verkar också fungera som ett stöd för själva identiteten – för upplevelsen av vem jag är – som ofta hotas vid en demenssjukdom. Hemmet kan vara det sista man själv har kontroll över, hemmet och allt som finns där står för identitet, ens livshistoria.

Ska kvarboendet bli en möjlighet och inte en otrygghetens fälla när ork och kraft börjar tryta, krävs dock en rad insatser från olika håll; tillgängliga bostäder, en bra utformad utemiljö och närhet till vård och omsorg när det behövs.

Många bor i hus utan hiss

Alltsedan tidigt 70-tal har tillgängligheten varit ett prioriterat samhällsområde. Detta har både lyckats och blivit fiasko. Kravet på hiss i nya hus har successivt ökat tillgången på bostäder där man kan bo även med omfattande fysiska funktionshinder. Men många av dagens äldre bor i hus byggda före 70-talet.

  ”Du måste inse att även du kan bli gammal och handikappad och därför ska hus högre än två våningar i allmänhet förses med hiss när de byggs om”, kan vi läsa i en informationsbroschyr från Statens Planverk 1983 om de bidrag som då lämnades till hissinstallation i äldre hus. Det blev dock ytterst få hissar.

De äldre dominerar helt bland dem som får bostadsanpassning, i Stockholms stad är 85 procent ålderspensionärer. Kostnadsfördelningen är nästan den omvända. Detta beror delvis på att anpassningsåtgärderna för äldre ofta är av begränsad art, som att ta bort trösklar, medan yngre kan behöva omfattande anpassning av sin bostad.

  En studie av äldre malmöbor som fått bostadsanpassning visade att det inte är de äldsta pensionärerna som får de kostsamma åtgärderna som trappliftar och badrum trots att många av dem tillhör gruppen vårdtunga.

Fler tekniska hjälpmedel

Det finns allt fler tekniska lösningar som kan öka möjligheterna till ett självständigt liv för en person med nedsatta funktioner. Vid introduktionen av nya hjälpmedel är det viktigt att studera hur de faktiskt används, och dra erfarenhet av begångna misstag.

  En timer som måste slås på förutom spisplattan har ofta använts som ett skydd för den ensamboende med demens, men kan också effektivt hindra henne från att själv värma mat och dryck.

Bostadsområdena måste ge möjlighet att träffa och möta andra människor, om så bara för att hälsa vänligt på en granne, kanske byta några ord. En tillgänglig livsmedelsaffär är särskilt viktig.

  Butikerna i ett bostadsområde fungerar som naturliga mötesplatser och ger därmed möjlighet till en pratstund. De skapar liv och rörelse och därmed trygghet. Och att kunna handla sin mat själv är en viktig del i att ha kontroll över sitt eget liv.

Köpcentrum oönskade

Under de senaste 25 åren har de bostadsnära dagligvarubutikerna i Stockholms län nästan halverats. Nybyggda köpcentrum vid de stora motorvägsstråken tar allt större marknadsandelar. Denna utveckling står i skarp kontrast till vad de blivande ålderspensionärerna vill.

  En undersökning visar att nästan alla blivande pensionärer anser det viktigt att ha nära till livsmedelsaffär, post, vårdcentral och annan service.

Morgondagens pensionärer (”40-talisterna”) har vuxit upp under den period då trångboddheten i stort försvann i Sverige. Det finns därför skäl att anta att andelen äldrehushåll i småhus och större lägenheter i flerbostadshus kommer att öka.

  Detta ställer större krav på ett serviceutbud som gör detta möjligt, såväl i kommersiell som offentlig regim och från bostadsföretagen.

Utvecklingen att färre får hemtjänst och att allt fler kommuner kraftigt dragit ned på rätten att få bistånd med städning, tvätt och dagligvaruinköp är exempel på åtgärder som kan minska tryggheten och tilltron till att klara sig själv hemma utan flytt till särskilt boende.

Om man en dag vill flytta till en mer lättskött bostad är inte servicehuset längre ett alternativ. En fördel med detta är att det är den enskilde själv, inte en biståndsbedömare hos kommunens socialtjänst, som bedömer om en flytt är motiverad.

Bygg bostäder för alla åldrar!

Att bygga bostäder anpassade för alla åldrar, och att bygga nytt i äldre bostadsområden för att möjliggöra flytt inom det grannskap där man känner sig hemma, är önskvärda åtgärder.

En modell som bygger vidare på traditionen med pensionärshem är olika former av seniorbostäder. Under 1990-talet har seniorboende blivit allt vanligare, dock alltför begränsat till orter där det finns köpstarka kunder.

  För den som flyttat till ett särskilt boende är det angeläget att detta är utformat så att man tryggt kan bo kvar där även om vård- och omsorgsbehovet ökar. Dagens lagstiftning ger kommunerna goda möjligheter att anpassa sina äldreboenden till de behov som finns.

Ännu återstår dock arbete att i lagens anda få bort de sista resterna av en negativ ”vårdkarriär”. Morgondagens äldre måste garanteras att själva få välja var de ska bo och inte skjutsas som kollin dit vården kan ges.