Till tidskriften

FAKTA | Ädelreformen och det särskilda boendet

Genom Ädelreformen som genomfördes 1992 fick kommunerna ett större ansvar än tidigare för långvarig service, vård och omsorg av äldre. Kommunerna fick en lagstadgad skyldighet att inrätta ”särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor i behov av stöd”.

Begreppet särskilda boendeformer beskrevs i lagkommentarerna som en samlingsbenämning, omfattande alla typer av äldreboenden som till exempel servicehus, ålderdomshem, gruppboende och sjukhem. Sjukhemmen skulle nu betraktas som en boendeform och inte som en vårdinrättning.
Kvarboendeprincipen lyftes fram och skulle även omfatta det särskilda boendet. Service och vård skulle flytta till de äldre i stället för, som tidigare, tvärtom.
Ambitionen var även att höja boendestandarden och därmed komma bort från deprimerande långvårdsmiljöer. Genom att betona boende framför vård ville man ”avinstitutionalisera” äldres boendemiljö och i stället sätta de sociala kvaliteterna i förgrunden.
Idag arbetar uppskattningsvis 100 000 personer inom det särskilda boendet, mer exakt vet man inte.
År 2000 bodde drygt 121 000 personer (65 år eller äldre) i särskilt boende, enligt socialtjänststatistiken. Majoriteten var kvinnor och medelåldern låg på cirka 82 år. Därtill finns uppgifter om boendestandard samt hur stor andel av äldreboendena som drivs i kommunal respektive enskild regim. Mer uppgifter om det särskilda boendet kan man inte få av den tillgängliga statistiken.