Med rätt färgsättning kan äldre lättare orientera sig i närmiljön, det gäller även personer med Alzheimers sjukdom som har kvar förmågan att urskilja färg. Detta visar sjuksköterskan Helle Wijk i sin doktorsavhandling. Hennes system har redan börjat användas på flera håll.

Tänk dig att din vårdtagare tvärt stannar på tröskeln till toaletten därför att golvet där inne är mörkare än de andra. Han upplever det som ett stort hål och vill inte gärna ramla ner i det. Eller att han försöker hitta sitt rum bland sjukhuskorridorens 25 dörrar, alla i samma färg. Detta och lite till vill Helle Wijk att vården ska förebygga genom rätt färgsättning.

Hon håller till på geriatriken i Sahlgrenskas gamla elevhem. Den nyblivna läkaren möter i dörren med ett stort leende. En arkitekt har just hört av sig som vill veta mer om färgs betydelse för äldre. Ju fler som är intresserade desto roligare.

  – Det finns ett oerhört stort intresse från sjukhus och olika vårdinrättningar. För tillfället är det många renoveringar på gång och då är det kul att de tänker på det här med färg.

  Helle Wijks system används redan på en avdelning på Sahlgrenska sjukhuset samt på ett sjukhem i Uddevalla.

Färg förtydligar miljön

  – Jag har riktat in mig på praktiken, så utgångspunkten i avhandlingen var att färg kan förtydliga äldres miljö i form av kontrastverkan, koder och ledtrådar.

  – Det är ju skillnaden mellan färger som gör att vi upptäcker saker i vår omgivning. Detta har vi inte beaktat när det gäller äldre människor. Dementa har till exempel svårt för rumskänslan och att känna igen föremål. Därför måste miljön vara oerhört tydlig.

  Helle Wijk menar att en ökad förståelse för hur demenssjuka uppfattar färg borde finnas då man färgsätter boenden för denna grupp. Hon utgår ifrån en hälsoinriktad vårdfilosofi med fokus på det friska, där bevarade förmågor används för att stödja nedsatta funktioner.

För att göra miljön så tydlig som möjligt jobbar Helle Wijk med kontrastkänsligheten, att framhäva det som är viktigt och dämpa det som är oviktigt. Avdelning 38 på Sahlgrenska har tillämpat hennes system genom att färgmarkera alla ingångar till patientrummen. De andra dörrarna målades i en kulör och ljushet som överensstämmer med den bakomliggande väggen.

Starka färger känns igen

  – Intrycket blir då en korridor med omkring hälften så många dörrar vilket förhoppningsvis minskar antalet val och underlättar orienteringen, menar Helle Wijk. Det är en lugn och trygg miljö vi strävar efter och ju lättare vi har att förstå och fungera i vår omgivning, desto tryggare blir vi.

  Patientrummens ingångar har starka färger, som lätt känns igen. I varje rum är väggen ovanför sängarna målad i en röd eller blå ton, bara för att skapa harmoni i de annars så sterila miljöerna.

  – I demensboendet i Uddevalla framhävde vi hörnen genom att använda olika nyanser inom samma kulörer på väggarna samt i förhållande till golven genom mörkare golvlister. Detta för att stärka rumskänslan.

  – Även kakelsättningen i badrummen skiljer sig åt från den traditionella. Istället för att sprida ut det färgade kaklet i mönster har vi satt det bakom toalett och tvättställ så att dessa lyfts fram.

Helle Wijk blev intresserad av färgs betydelse när hon jobbade som forskningssköterska i en läkemedelsstudie med Alzheimerpatienter. I denna ingick att mäta vilo-EEG på deltagarna vilket gjordes i ett traditionellt undersökningsrum. För många var momentet besvärligt eftersom det dels krävdes en förflyttning från deras hemavdelning till en annan plats inom sjukhemmet, dels för att man inte förstod meningen med undersökningen. Detta skapade ofta en ökad stress och oro vid mätningen.

Röd kappa kommenterades

  – Vid tiden för studien råkade jag ha en röd kappa som jag hängde av mig på morgonen. Det märkliga var att påfallande många av deltagarna kommenterade den när de kom in, precis som om färgsignalen eller kontrasten av kappan mot väggen väckte deras uppmärksamhet och blev ett stöd för minnet.

  – Detta var upprinnelsen till mitt intresse för färguppfattning vid hög ålder och demenssjukdom samt frågeställningen om färgsättning kan utgöra ett stöd i vårdmiljön.

l Wijks studie deltog tre grupper:

– Den ena bestod av 50 Alzheimerpatienter där medelåldern låg på 80 år. Dem jämförde jag med ett representativt urval av 189 stycken 80-åringar, personer som följts i ett antal år i H70-studien i Göteborg (se faktaruta)

  – På så sätt kunde jag använda mig av redan befintliga forskningsdata. Den tredje gruppen bestod av 84 personer vid 95 års ålder.

  Fyra olika tester utfördes med hjälp av NCS-systemet, som är svensk standard för färgklassificering. Helle Wijk har tillsammans med en av grundarna till detta system utvecklat de olika testdelarna.

Fyra tester genomfördes

I det första testet undersöktes kontrastkänsligheten. Det är ett diskrimineringstest. Nyanserna på tre färgchips varieras inom samma kulör men på tre olika sätt, med ljushet, färgstyrka och ton. Färgområdena var rött, gult, blått och grönt.

Det visade sig att alla tre grupperna hade lättare att skilja mellan små färgskillnader i rött och gult än i grönt och blått. Det var också lättare att urskilja ljushetsskillnaden mellan nyanserna än färgstyrka eller kulörton.

Åttioåringarna klarade testet bäst, strax följda av Alzheimerpatienterna, diskrimineringsförmågan är alltså inte särskilt nedsatt hos dem. Båda grupperna klarade det bättre än 95-åringarna. Åldersfaktorn är här troligtvis i mest avgörande vilket till viss del kan förklaras av att synförmågan är väsentligt mer påverkad vid 95 års ålder än vid 80 års ålder.

I det andra testet fick personerna namnge 22 färger. Primärfärgerna (rött, blått, gult, grönt, vitt och svart) klarade majoriteten av deltagarna att namnge. Däremot hade många svårare att sätta namn på de blandade färgerna.

Även här klarade sig 80-åringarna bäst tätt följda av personerna med Alzheimer, medan resultatet hos 95-åringarna var markant sämre. Att det är så beror antagligen på kombinationen av att uppmärksamhet, motivation och syn försämras med stigande ålder.

  – Det tredje testet gick ut på att rangordna färger efter preferens, det vill säga från vackrast till fulast. Här såg jag att färgpreferenserna är rätt stabila genom livet jämfört med det man vet om hur yngre personer rangordnar färger.

Dementa kan ha åsikt om färg

  – Det går inte att dra för höga växlar på ett sådant resultat men vad man kan konstatera är att även äldre människor har en åsikt om färg även om de lider av demenssjukdom.

  Slutligen gjordes ett enkelt minnestest. Helle Wijk undersökte om färg och/eller form kunde utgöra ett stöd för omedelbar igenkänning av bilder. För alla tre grupperna var färg ett starkt stöd.

  Men när Helle Wijk väntade 20 minuter mellan bildpresentationerna visade det sig istället att motivet och de associationer bilderna väckte var det som var avgörande för igenkänning över tid.

80-åringarna klarade även detta bäst, följt av 95-åringarna. Alzheimerpatienternas resultat var naturligt sett lägst eftersom testet belastar minnet. Mer intressant är dock att trenden i resultatet var densamma för alla tre grupperna.

Färguppfattning väl bevarad

Möjligheten att använda stöd för igenkänning är alltså lägre vid demens än vid normalt åldrande fast förmågan kvarstår till viss del om mycket och rätt form av stöd ges.

Slutsatsen är att färguppfattningen verkar vara väl bevarad även vid hög ålder. Alzheimers sjukdom tycktes inte ha någon avgörande betydelse för diskriminering, färgnamngivning och färgpreferenser, snarare var det åldersfaktorn för 95-åringarna som var tongivande.

  Resultatet skiljde sig lite när det gällde färg och form som stöd för igenkänning, där den störda minnesfunktionen hos de demenssjuka deltagarna var mer framträdande.

Idag ägnar Helle Wijk, vid sidan om jobbet, tid till att åka runt och föreläsa om det hon kommit fram till, bland annat inom sjuksköterske- och arkitektutbildningar. Hon har även blivit inbjuden att delta i arbetet i olika projektgrupper som bildats inför renoveringar på sjukvårdsinrättningar. Där ingår hon tillsammans med vårdpersonal, arkitekt och projektansvariga för ombyggnation.

  – Det enda sättet att skapa riktigt bra vård- och boendemiljöer för äldre är att vi samarbetar över yrkesgränserna, säger Helle Wijk.

Referens:

Helle Wijks doktorsavhandling heter Colour perception in old age (Avd för geriatrik vid Göteborgs universitet)