För 50 år sedan drev Ivar Lo-Johansson en uppmärksammad kampanj mot ålderdomshemmen. Arbetarförfattarens kritik rörde individens möjlighet att få bestämma över sig själv och sin vardag, något som känns högst aktuellt än idag, skriver etnolog Anders Bergh.

Ordet ”hem” framstår som ett av äldreomsorgens nyckelord. Äldre ska bo hemma! Det innebär också att hemmets motsats – institutionen – ska betvingas genom att göras hemlik. I ljuset av detta framstår äldre hemmaboende som en relativt oproblematisk grupp, eftersom de automatiskt omger sig med ett ”riktigt” hem. Målsättningen för dessa äldre är att ordna så att de som så önskar ska kunna få bo kvar.

Genom Ädelreformen påskyndades arbetet med att skapa hemlikhet. Arbetet inriktades främst mot olika typer av äldreboenden. Samtidigt samlades huvuddelen av ansvaret för de äldre hos en huvudman. Vården och omsorgen av de äldre skulle integreras och bana vägen för en helhetssyn på individen. Institutionens bemötande av den gamle som en kropp med olika symptom vars behov kunde tillgodoses enligt en löpandebandprincip utan personalkontinuitet skulle brytas.

Svårt att trolla bort konflikt

I början av 1990-talet bevittnade jag hur arbetet med hemlikheten tog fart. Jag såg fyrsalar byggas om till enkelrum, sjukhussängar få kortändar av trä och äldre få en ”kär” möbel vid sin säng. Jag mötte bekymrad personal som beskrev svårigheten att trolla bort den befintliga korridoren genom ommöblering, samt bevittnade segslitna strider mellan personal och arbetsledning angående personalens arbetskläder.

Institutionens symboler, bland annat mycket av det som kunde förknippas med ordet sjuk, skulle motarbetas. Tanken var att detta skulle leda till ett bra bemötande. Om personalen arbetade i en hemlik miljö skulle de lättare se de äldres sociala behov, och de äldre skulle stärkas av hemlikheten och bättre kunna göra sin stämma hörd.

Det är nu 50 år sedan Ivar Lo-Johansson drev en uppmärksammad kampanj mot dåtidens ålderdomshem. Historikern David Gaunt skriver så här;

  ”Lo-Johanssons kritik av ålderdomshemmen gällde bristen på frihet för de intagna. Den gällde inte alls hemmens materiella standard, medicinska vård eller mathållning, även om han var mest misstänksam mot hemmen med högst standard (...) LoJohansson menade att friheten för de gamla inkluderade även friheten att få fara illa på eget beråd snarare än att ha det bekymmerslöst enligt andras bestämmelser.”

Gammal kritik aktuell

Lo-Johanssons kritik känns högst aktuell än idag. Han lyfter sig från det materiella perspektivet och riktar in kritiken mot individens möjlighet att få bestämma över sig själv och sin vardag. Det kan beskrivas som att individen ska få vara subjekt och motarbeta allt som riskerar att göra honom till objekt. Perspektivet om individen som objekt/subjekt är fruktbart i en diskussion om vad som är hem eller institution. Det innebär nämligen att också det ”riktiga” hemmet kan vara en institution, något jag insåg under mina år som vårdbiträde.

Mina arbetsuppgifter var vårdbiträdets, men eftersom jag var ett manligt vårdbiträde begränsades mina sysslor. När äldre damer skulle duschas, skickade hemtjänsten kvinnlig personal. Men snart insåg jag att rutinen inte alltid var självklar. I vissa hem arbetade hemtjänsten utifrån andra regler. Arbetet styrdes istället utifrån tanken att fördela arbetet jämnt bland personalen, d.v.s. att män och kvinnor var lika lämpade för arbetsuppgiften.

  Hemtjänstens möte med de äldre var inte jämlikt i dessa hem, utan ett möte mellan en neutral yrkesroll och ett objekt. Mötet var detsamma som tidigare pågått vid de traditionella institutionerna. Jag hade mött de institutionaliserade hemmen.

Möte med neutrala kroppar

Utmärkande för dessa hem var att personalen bemötte de äldre som neutrala kroppar vilka akut behövde ordnas till, snarare än som individer med egen vilja, behov av social stimulans samt rätt till ett eget revir. Det handlade främst om förvirrade och/eller mycket skröpliga äldre som levde sina liv bland en ständig ström av utomstående som kom vid olika tider under dygnet för att i ”all hast” ordna till det mest nödvändiga.

Arbetet i dessa hem upplevde jag initialt som beklämmande, men tids nog blev det en vana. Det var institutionens destruktiva vana som slagit till. Vi var tillräckligt många som delade på arbetet för att ingen skulle ta på sig ansvaret, istället bekräftade vi för varandra att vi gjorde rätt.

  Att arbeta raskt motiverades med en gemensamt upplevd tidsbrist och prioriteringen av arbetsuppgifterna syftade till att hålla kropparna någorlunda hela och rena, samt se till att hemmet uppvisade en acceptabel ordning.

Brist på reflektion

Nyckeln till framgång – att hinna med arbetet utan att skjuta över arbete på kollegorna – bestod i att agera rutinmässigt, d.v.s. utan reflektion över vad som gjordes och utan samspel med de äldre.

Med tiden såg jag att också miljön i dessa hem hade genomgått en förändring. Hemtjänstens och sjukvårdens attribut började ta upp allt mer plats. I dessa hem blåste institutionslikhetens vind obehindrat in. Utan att någon ifrågasatte det så fick vardagsrummet bli förråd för blöjor och bäddunderlägg.

  I sovrummet placerades en flyttbar toalettstol samt hjälpmedel – till exempel rullstolar och personliftar – som i många fall aldrig användes och på kökets diskbänk placerades hemtjänstens tvål och handdesinfektionssprit. Här diskuterades aldrig något i termer av hemlikher.

Motarbeta institutionens vana

Att institutionen är en situation som inrymmer risken att behandla äldre som objekt är en fruktbar insikt, eftersom det innebär att institutionen kan uppträda överallt där äldre finns. Ingen hemlikhet i världen kan garantera att institutionens villkor inte blir rådande. Därför måste institutionens vana motarbetas också där den inte förväntas förekomma, det vill säga också i de ”riktiga” hemmen. Vad som är en institution handlar om vem som äger och utövar makt!

Allt fler äldre skröpliga bor idag kvar i sina hem. För att möta deras ofta komplexa behov har allt fler specialister börjat husera i deras hem. Troligt är att det aldrig tidigare varit så många olika aktörer involverade i arbetet kring ett enskilt hem.

  Den ordinarie personalen, kvälls- och nattpatruller, leverantörer av matlådor, städfirmor som enbart utför städning, fönsterputsare som tar sig an det kommunen inte gör jämte frivilliga som tar sig an det ”sociala” och de andra specialisterna i form av biståndsbedömare, sjuksköterskor, rehabpersonal, husläkare, och ibland speciella team i form av LAH och PAH (lasaretts- respektive primärvårdsansluten hemsjukvåd).
  Är det inte institutionens specialiserade arbetsfördelning som är på väg att etableras? Olika delar av individens sammantagna behov har nu sin specialist, en löpandebandprincip där varje aktör gör sin beskurna del av helheten, den helhet som är den äldres vardag.

Referenser:

Texten bygger på författarens text Vad döljer sig bakom hemlikhetens vind, ur antologin Hemmet i vården - vården i hemmet

(Red Gaunt, David/Lantz, Göran. Liber förlag), samt föredraget Hemlika institutioner och institutionslika hem som Anders Bergh höll vid konferensen om Särskilt boende i Växjö hösten 1999.