Champagnefrukost, mårtensgås och pensionärsjympa är bara ett axplock av årets evenemang i Norra Elineberg. Att Liebecksgården, som drivs av hyresgästerna själva, befrämjar kvarboende är tre av de aktiva pensionärerna övertygade om.

Champagnefrukosten vid millennieskiftet blev en succé. Nu har pensionärerna i Helsingborgsstadsdelen Norra Elineberg gjort den till tradition. Klockan tio på nyårsafton samlas man i Liebecksgården för att skåla och avnjuta läckra snittar med lax och rökt ål.

  – Senast kom över 100 personer. Så många brukar inte komma på våra andra evenemang men visst letar sig alltid en hel del folk hit, även pensionärer från andra bostadsområden, säger Göte Nilsson, engagerad i hyresgästföreningen Vårt hem som driver Liebecksgården, och räcker fram ett programblad med de kommande veckornas aktiviteter.

På torsdag bjuder Signe och Ruth på ”sin erkänt goda ärtsoppa” följt av bingo senare på eftermiddagen. Veckan därpå arrangeras gemenskapsträff med sång, musik och blomsterlotteri. Påföljande kväll serveras öl och korv till hugade pilkastare. Så är det åter dags för sopplunch och bingo.

  – Och så har vi pensionärsjympa och ett kafé som är öppet fyra timmar per dag. Intäkterna går till lokalhyran och att subventionera utflykter, bland annat den årliga mårtensgåslunchen, säger Göte Nilsson som bor i ett av de åtta gula tegelhus som omgärdar Liebäcksgården.

Rotade pensionärer

Här bosatte han sig 1954, då byggjobbarna ännu inte hade lämnat området. Hyresgäster flyttade snart in i alla de 350 nybyggda lägenheterna och den vidsträckta gräsmattan utanför Liebecksgården intogs av lekande barn, övervakade av sina mödrar. Barnen växte upp och flyttade med tiden ut. Kvar blev Göte Nilsson och många av de andra föräldrarna som idag känner sig rotade i kvarteren.

  – ”Tänk om vi hade nå't sån't här” brukar pensionärerna från Södra Elineberg säga när de kommer på våra evenemang. Själv tvivlar jag på att Liebecksgården skulle fungera lika bra där, omsättningen på hyresgäster är för hög och åldersblandningen för stor, säger Berit Nilsson som bott i 43 år på norra sidan av den motorled som klyver Elineberg i en äldre och en modernare stadsdel.

  Berit Nilsson titulerar sig bingovärdinna. Det innebär att hon, förutom att ropa ut numren, bakar, dukar fram, klistrar upp anslag i portuppgångarna och sköter allt det praktiska runt bingon på Liebecksgården.

Härligt att få jobba

  – Nästan hela dagen går åt men jag klagar inte. För mig som tvingades lämna arbetslivet i förtid känns det härligt att få jobba.

  I tid sammanfaller Berit Nilssons förtidspensionering med SESAM, det lokala boendeprojekt som drevs 1986-89 och som födde Liebecksgården. Initiativet kom från det kommunala fastighetsbolaget Helsingborgshem som parallellt med stambyten och en allmän uppfräschning av husen i Norra Elineberg satsade på att utveckla grannsamverkan.

  En projektledare anställdes, arbetsgrupper tillsattes och i frisörskolans gamla lokal, numera Liebecksgården, hölls föreläsningar och kurser i engelska, akvarellmålning och friskvård.

Maja Hansson – 38 år i området minns det som en lycklig tid. Det fanns gott om eldsjälar samtidigt som många av de aktiva hyresgästerna, inklusive hon själv, hade ena foten kvar i arbetslivet. Forskare från Lunds universitet kom för att studera den spirande kvartersandan. Och ryktet om Norra Elineberg spred sig även utanför kommmungränsen.

  – Det var först med SESAM som vi på allvar började känna varandra, och visst lever gemenskapen ännu även om den kanske mattats något. Flera av de mest aktiva i SESAM har ju gått bort och rekryteringen av nya hyresgäster försvåras av att det är mest yngre som flyttar in, säger Maja Hansson.

Yngre flyttar in – och ut

De nyinflyttade är ofta ensamboende och par i lägre åldrar. De som bildar familj känner sig snart trångbodda – nästan alla lägenheter är på två eller tre rum och kök. Många yngre ser därför Norra Elineberg som en mellanstation på väg till villan och saknar intresse av att rota sig i kvarteren. Detta, tillsammans med skilda intressen, gör att Liebecksgården inte blivit den mötesplats för olika generationer som man en gång hoppades på.

För pensionärerna är Liebecksgården ändå navet i bostadsområdets sociala liv och en viktig orsak till att man inte flyttar härifrån i första taget. Hissar i alla hus står på deras önskelista. Badrummen är trånga men Maja Hansson kunde trots allt vårda sin make hemma under hans sista år. Men skall man befrämja kvarboende måste man också satsa på Liebecksgården, anser hon och får medhåll av Göte och Berit Nilsson.

  – Vi har koll på varandra, uteblir plötsligt någon hör man sig för varför. Och så hjälps vi åt. Jag handlar ibland åt en 90-åring i grannhuset, och Göte har följt med honom till sjukhuset. Sådant betyder mycket för tryggheten och möjligheterna att bo kvar, säger Berit Nilsson.