Tas upp, duschas, kläs på, rullas ut till allrummet, frukost, TV, sitta och nicka till, lunch, TV, kaffe, nicka till. Beskrivningen passar inte bara in på landstingens gamla långvårdsavdelningar. De strukturella dragen av institution finns även i kommunernas särskilda boendeformer, anser överläkare Göran Selander.

I 20 år har jag arbetat med äldres hälso- och sjukvårdsfrågor inom Stockholms läns landsting – 10 år före och 10 år efter Ädelreformen. Jag hörde nog till en minoritet inom landstinget som välkomnade den reformen. Som långvårdsläkare var jag inte särskilt stolt över vårdmiljön med flerbäddssalar som livsmiljöer för de kroniskt sjuka. Parollen ”eget rum på långvården” var det lätt att sympatisera med. Men det medicinska hade vi säker kontroll över! Om någon visade tecken till liggsår, var vi där i ett teamarbete och intensivbehandlade.

Jag kände viss oro inför kommunernas nedtoning av den medicinska komponenten i den kommande äldrevården. ”Att bo är att leva” var en av kommunernas slogans inför det nya. Det fanns en underton av att bara man fick egen härd, så skulle det medicinska lösas upp i ett intet, eftersom detta satt i ”landstingsväggarna”, som en social konstruktion av en medicinsk ”maktapparat”.

Numera ett medicinskt svek

Hur blev det? Ja, en av mig, för sin erfarenhet och klokhet, mycket uppskattad sjuksköterska har sammanfattat utvecklingen efter Ädelreformen koncist så här: ”Svensk äldresjukvård före Ädel var ett socialt svek mot de gamla, efter Ädel har det blivit ett medicinskt svek”. I stort tycker jag det är rättvisande.

Visst kan man peka på att det aldrig har gjorts så mycket sjukvård för svenska åldringar som man gör idag. Man reparerar organ och organdelar i mängder på människor i höga åldrar och inför nya kraftfulla mediciner till alltmer stigande kostnader. Men det är lite som i den gamla Sovjetstaten; man skickar ut en mängd nya fina komplicerade produkter till medborgarna, men försummar service- och underhållsstrukturerna och därmed sammanhängande processer, och så står man snart där med en mängd havererade investeringar.

Äldrevården i marginalen

Att läkarförsörjningen till den kommunala äldrevården mångenstädes är otillräcklig är väl känt. Varför? Jo, äldrevården ligger tyvärr i marginalen för landstingsverksamheterna och vårdprofessionerna. Den har ingen status och prioriteras inte, det är något som får komma på tal när den akuta somatiska sjukvården fått sitt.

  Målgruppen för vården är ju hursomhelst i nerförsbacken. ”Återtågets hjältar” i äldrevården blir sällan synliggjorda. En kår av geriatriska specialister växte fram under ett par decennier i slutet av 1900-talet, med en stark känsla för äldremedicin, men den upplever sig fortfarande i marginalen – där den överhuvudtaget finns kvar. Rekryteringen blir därefter.

Familjeläkare har blivit begreppet på modet, men ibland undrar man om de äldsta och sjukaste räknas till familjen. Kan man inte ta sig till vårdcentralen med sin skröpliga kropp, så får det anstå, eller så åker man spontant till sjukhusakuten.

De äldsta behöver egen fil

De äldsta och svagaste behöver en egen garanterad ”fil” i vården, som ej ständigt konkurreras ut av yngres pockande behov.

Men de sociala vinsterna då, de väger väl över?! Jo, tveklöst är det mycket värdefullt med det egna rummet. Men det finns också en risk att det blir” isoleringscell på långvården”. Människan är något så komplicerat som en individualistisk flockvarelse! Hon trängtar efter såväl avskildhet som samvaro. Båda är lika viktiga för det mentala välbefinnandet. Men var sak har sin tid. Ett äldreboende är inte ett bra sådant om inte båda aspekterna är väl tillgodosedda.

  I ivern att sörja för avskildheten, har boendeplanerandet ofta inte klarat av att skapa förutsättningar för samvaron. TV:n i det gemensamma måltidrummet för äldreboendet ger för litet i det sammanhanget.

Vill uppleva livets puls

Även mycket gamla och sjuka vill uppleva något av ”livets puls”. De vill söka sig till miljöer där de åtminstone kan iaktta glimtar av det ”verkliga” livet. Men det är de ofta effektivt avskurna från, oavsett hur de bor.

  Det kan vara lokalerna som utgör hinder, men i minst lika hög grad av brist på anhöriga eller människor i vården som kan, eller vill, ge dem ett handtag, för att komma ut i friska luften och i offentliga miljöer. Har man bott ”ordinärt” tidigare och då fått delta i öppen dagverksamhet, så dras den förmånen in när man flyttar till särskilt boende. Det kan för den gamle kännas som att få sparken från jobbet!

10 år efter Ädel, finner jag att långvårdslunken lever än! De strukturella dragen av institution finns även i kommunala särskilda boendeformer.

  Det är bemanningsplaner, personalscheman, logistiken för försörjning med mat och tvätt och läkemedel etc. som reglerar den dagliga rytmen. Tas upp, duschas, kläs på, rullas ut till allrummet, frukost, TV, sitta och nicka till, lunch, TV, kaffe, nicka till, middag, rullas tillbaka, kläs av, ges kvällsmediciner, gärna en sömntablett, så att inte nattpersonalen besväras ”i onödan” och sen läggas. Allt detta inom cirka en tredjedel av dygnet.

Bostaden ett livlöst museum

Vid mina hembesök i dessa boenden upplever jag ofta den egna lägenheten som ett livlöst litet museum. Hopplockade möbler av gammalt snitt, som vare sig verkar funktionella eller i bruk varande, och ett urval av gamla attribut från ett svunnet aktivt liv. Ungefär som på Strindbergsmuseet i Stockholm.

  Här verkar inget arbete ske längre, inga möten äga rum mera. Att komma ut på stan, eller i naturen, kommer inte på fråga – det medger inte personalbemanningen. Eller är det personalattityderna som inte medger det??

Ytterst handlar det om hur långt vår solidaritet med de äldsta och svagaste sträcker sig. Solidaritet kan uttryckas i ord, handling och resurstilldelning. Diskrepansen mellan valtalen och budgetberedningarna i kommuner och landsting är påtaglig.

  Detta är mycket tydligt för alla som arbetar i äldrevården, och det bidrar förvisso till svårigheterna att entusiasmera, behålla och rekrytera personal. Medborgarna kan rimligtvis inte samtidigt kräva hög standard på äldrevården, köpa sig fria från egna insatser och klaga på för höga kostnader.

De ”indignerade” dominerar

Tyvärr domineras opinionsbildningen i alltför hög grad av ”indignationsatleterna” i medierna, styrda av sina särintressen. De bidrar till en negativ utvecklingsspiral. ”Tillitsbristsjukdomar” talar man numera om och syftar då på enskilda personers ”utbrändhet”, ”kroniskt trötthetssyndrom” med mera.

  Men även vårdsamhället lider av ”tillitsbristsjukdomar”. Det brister i tillit mellan politiken och professionerna, inbördes mellan professionerna, mellan vårdens huvudmän, mellan brukarna och vårdarna, etc. i en lång spiral. Den måste vändas uppåt igen.

Regeringens nationella handlingsplaner för äldrepolitiken och för hälso- och sjukvården anger en bra riktning. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet tar goda initiativ, men besluten och pengarna finns hos de enskilda landstingen och kommunerna. Det är de som måste visa vilja, kraft och endräkt.

  Tydliga mål för verksamheterna måste sättas och sedan måste man konsekvent arbeta mot dem med en personal som ges ett självförtroende i att vara en ansedd, kompetent och delaktig yrkeskår.