Vart tar integriteten vägen när en människa är så gammal att hon måste lämnas över i någon annans vård? När hon inte själv längre får välja vad hon vill äta eller hur länge hon får sova. På ett servicehem i utkanten av Helsingborg bor Hilda, 100 år.

Rakt fram ett grönmålat tomt fikarum, med en avstängd TV monterad högt upp i ett hörn. Till vänster en lång, ljus korridor. Där sitter en mager, vithårig man i en enorm rullstol. Nackstödet håller hans huvud upprätt. Munnen hänger slappt, men ögonen försöker fånga de darrande, gulbruna löven på träden utanför fönstret.

  För det mesta rullar personalen ut de ensamma i korridoren på förmiddagen. Där sitter de i sina rullstolar tills det är dags att lägga sig, med avbrott för lunch klockan tolv och middag klockan fem. Ut på promenad kommer de sällan. Chansen är större om man får besök och att de som kommer orkar ta med en ut i omgivningarna.

  – Det är mycket lätt att man blir förslöad, säger Hilda.

  Hon bor i rummet längst bort i femmans korridor. I somras fyllde hon hundra. Då fick hon telegram från kung Carl-Gustaf och drottning Silvia.

Saknar en samtalspartner

Inramat på väggen ovanför byrån i hennes rum, står det att läsa: ”Lyckönskningar på 100-årsdagen” och så varma hälsningar.

  Det ligger inte för Hilda att ha för mycket att göra med de andra. De flesta har bott här omkring i hela sitt liv. Men Hilda har sett en del av världen – Gotland, Rhodos, Venedig. Hon tycker inte att det finns någon här att bli bekant med.

  – De har liksom isolerat sig. Ingen kan tala om den yttre världen. Själv har jag varit med om lite, som jag skulle kunna samtala med någon väninna om.

Hildas två döttrar Gunnel och Margareta kommer på besök ett par gånger i veckan och de ringer henne varje dag. Hilda är den på Fyrmastaren som får mest besök varje vecka. Det gör henne illa att se de andra.

  – In i rummet och lägg dem där bara, det är förvaring!

Beroende av andra

Från att ha varit hårt yrkesarbetande män och kvinnor, familjeförsörjare och självständiga människor, måste Hilda, Valborg, Ally, Edith, Tyko och de andra på Fyrmastaren vänta på att någon har tid att sköta om dem för att de ska kunna leva ett någorlunda värdigt liv.

  – Det känns jobbigt att andra bestämmer över mig. När jag ska äta och när jag ska sova. På morgnarna kan jag inte ligga och dra mig, för jag vet att ”nu kommer de snart”.

Varje morgon kommer Lone. Hon säger godmorgon, droppar i ögondroppar, hjälper Hilda med stödstrumporna och delar ut tabletter. När Hilda bodde hemma i tvårummaren fram till för två år sen fick hon hemhjälp.

  – Då kunde man prata mer personligt med flickorna. Det var mer flexibelt. ”Idag tar vi bara en tallrik soppa, om du vill det, Hilda”, kunde en flicka säga. Här äger man ingenting. Det är svårt för er att förstå hur det känns när allt tas ifrån en.

Duscha en gång i veckan

Idag bor hon liksom de andra på 16 kvadratmeter. Rummet har egen toalett. Den gemensamma duschen ligger längre ner i korridoren och duscha får man göra en gång i veckan. Hilda minns små ting från sin lägenhet som såhär i efterhand känns som en del av henne. Men det var inget hon tänkte på då.

  – Fyratusensjuhundraelva!

  Det var namnet på den eau de cologne som alltid stod på hallbyrån.

  – Jag hade en kappa som jag gärna ville ha till nästa vinter, men Margareta är ju glad för att kasta saker.

Hilda ångrar att hon inte provade på boendet på servicehemmet först under ett par veckor, innan hon bestämde sig för att flytta definitivt. Omställningen gick alldeles för fort. Men, erkänner Hilda, hon hade inte räknat med att leva så här länge.

  – Ni unga vill väl inte bo hemma hos mor och far i alla dar. Man blir ju ingen egen människa när man inte har sitt eget!

  Hilda sätter effektivt ord på hur det känns att som vuxen tvingas bli omhändertagen som ett barn. När barnbarnet Cecilia var liten, var det Hilda som körde henne i vagnen. Nu är det tvärtom Cecilia som kör Hilda i rullstol. Hilda ser ut att knappt kunna tro på att detta nu är hennes verklighet och vardag.

Vill klara sig själv

  – De andra här behöver hjälp med hygienen. Personalen får nog tvätta dem både här och där. Som väl är har jag inte behövt hjälp med det. Ibland har jag diarré och sånt, men det värsta försöker jag ta själv, sen får de hjälpa mig lite.

  En gång kom dottern Gunnel just när det var som värst med magen. Men då bad Hilda henne att gå igen.

Hilda önskar att personalen kunde slå sig ner och prata med henne och de andra som bor på Fyrmastaren. Men det har de inte tid till.

  – Jag skulle önska mer sammanhållning mellan oss som bor här. Och att det fanns tid för en pratstund mellan oss och dem som jobbar här. Anna hittade på en korsordstävling till elvakaffet. Det tyckte jag var rätt så bra. Bingo har de en gång i veckan, men det går jag inte på. Det ska vara riktig bingo om det ska vara nåt, inte sånt här med att de slår en tärning.

Visst frågar personalen hur hon vill ha det. Lone tittar in och undrar om hon har fått något eftermiddagskaffe.

  – Men ibland glömmer de mer är jag gör! utbrister Hilda.

  Det händer att hon går för att äta frukost och när hon kommer tillbaka till sitt rum är det inte bäddat, och fönstret står vidöppet. Då säger hon till.

  – Men de skyller på varandra. Jag kan vara så ilsken på saker och ting ibland. Men sen händer det att jag får be om ursäkt. Jag ska inte anmärka på dem. De är inte stygga.

Tiden går sakta

En lång, mager man i 90-årsåldern glider ljudlöst förbi i korridoren. Han passerar den tomma kafeterian och fortsätter sin försiktiga vandring genom avdelning tre och fyra. När han blir tilltalad är det som att tända ett sprakande tomtebloss. Formaliteter förvandlas till en rapp frågesport:

  – Vad heter kungen av Norge? Ja, där trillade poletten ner! Harald var namnet.

Valborg, Ally, Edith, Tyko och Hilda sitter vägg i vägg på avdelning fem. En tur med rollatorn genom korridoren. Och så elvakaffet, ibland med korsordstävlingen som Anna har ordnat. Tiden går sakta. Frukost, lunch och så middag.

  Höj- och sänkbara sängar, telefoner och larmknapp. Hinner någon fråga hur Tyko känner sig, om Edith vill ha apelsin istället för banan, om Valborg har varit utanför dörren och fått känna den friska höstluften i år?

  Hilda har åkt rullstol ner till ån idag och matat ankorna som flockades glupskt vid hennes fötter. Men det är bara för att hon har två döttrar och får besök mest av alla. Bland personalen finns det helt enkelt inte tid.

Situationen inte unik

I en lägesrapport från Socialstyrelsen 2001 konstateras att strukturen i svenskt äldreboende idag är i stort sett densamma som före Ädelreformen 1992 (som innebar att kommunerna tog över ansvaret  från landstingen för bland annat äldreomsorgen). Ska livskvaliten hos en äldre människa i behov av vård bero på hur omtänksamma släktingar eller vänner han eller hon har? Nej, såhär var det nog inte tänkt att bli.