Hans Wistmar har ett förflutet i tekoindustrin. Han var teknisk chef för konfektionsföretaget Junex i Huskvarna och senare vd för Tabergs Yllefabrik och Kåbergs tapetfabrik.

  – Det var nervpressande och jag kämpade med högt blodtryck och medicinering, säger han.

  Till slut blev det helt enkelt för mycket. Han blev utbränd och förtidspensionerad vid 55 års ålder. Så småningom hamnade han i Stockholm.

I år fyller han 77 och har drabbats av stroke två gånger. Första gången, 1996, var det lindrigt. Han skadade vänster hand och arm måttligt. Både vård och rehabilitering skedde på Huddinge sjukhus.

  Andra gången, i oktober 2000, hittade sonen honom liggande på stengolvet i hallen i kedjehuset. Birgitta, hans fru, var tillfälligt bortrest. Han hade ramlat nerför trappan och ingen vet hur många timmar han legat där.

Eftervården blev en mardröm

Det blev ambulans till Huddinge sjukhus igen där han fick genomgå datortomografi. Han låg kvar i sex veckor, därefter kom han till Solberga för rehabilitering. Men någon rehabilitering var det knappast frågan om.

  – Det var en mardröm med senila människor som det inte gick att tala med och jag fick själv leta reda på personal för att få hjälp, säger Hans.

Som tur var hade de redan beslutat sig för att flytta till ett seniorboende i Fruängen innan detta hände. Det hade inte varit möjligt för Hans att komma tillbaka till huset med de många trapporna både inne och ute.

  Nu har de en fantastisk lägenhet högst upp i ett åttavåningshus med vidsträckt utsikt in mot staden. När Hans kom hem dit fick han också hemrehabilitering av en arbetsterapeut och en sjukgymnast från Älvsjö Rehab under ett halvår. Först en gång i veckan och sedan var fjortonde dag. Den hjälpen är de mycket nöjda med liksom med hemtjänsten som kommer tre gånger varje dag och tar hand om Hans.

Efter det andra slaganfallet har skadorna förvärrats. Vänster arm är i stort sett utslagen, han har svårt att styra den. Han har också problem med vänstra benet.

  – När jag ska gå med rollator hemma spänner jag mig och är rädd för att ramla, förklarar han.

  På dagrehabiliteringen på Fruängsgården deltar han i gymnastik och tränar med rollator två gånger i veckan. Eftersom det är större ytor att röra sig på där känns det tryggare att gå omkring. Ändå drar han sig för att åka dit fastän han blir både hämtad och hemskjutsad:

  – Det är deprimerande med alla gamla och sjuka. Jag vill prata om näringslivet, om aktier och konst och det finns ingen att samtala med.

Intresserad av allt

Han lyssnar mycket på radio och är ”intresserad av allt mellan himmel och jord”. TV kan han inte titta på längre, det är för mycket som rör sig för snabbt. Han har också svårt att läsa själv, så Birgitta läser näringslivsdelen i tidningen för honom. Att teckna kroki var hans stora intresse, det kan han inte heller göra längre.

  – Hans har väldigt få sociala kontakter nu. Vi hade ju vår vänkrets i Huskvarna och de besökte oss och vi dem när Hans var frisk. Nu har det fallit bort och det är en nackdel att vi inte skaffat så många vänner i Stockholm, säger Birgitta som fyller 75 i år.

  Hon har varit sekreterare i SPF-Fruängen och spelar bridge och deltar i gymnastik i deras regi. Hon är också president i Inner Wheel i Huddinge.

  Redan vid Hans första stroke fick hon upplysningar om en anhöriggrupp av en sjuksköterska. Hon började på Östermalm och tyckte att det var givande att träffa andra – mest kvinnor – i samma situation. Men det har blivit sporadiskt med deltagandet. Det kommer något annat emellan eller också är hon för trött.

Känner sig bunden

Trots att hon har egna kontakter känner hon sig ändå väldigt bunden:

  – Det blir mer instängt. Jag kan ju vara borta några timmar men kopplar inte av på samma sätt som tidigare.

  Hon har också fått ta över ansvaret för ekonomin, men har god hjälp av en av sönerna som är civilekonom.

Hans besväras också av huvudvärk varenda dag och han är rädd för att det är en tumör. Nu ska han få komma till Stockholms Sjukhem för en ordentlig genomgång och en diskussion om vad de kan vänta sig framöver. Det var något Birgitta frågade läkaren på Huddinge om, men hon fick inget nöjaktigt svar:

  – Vi fick för lite information om skadan och hur den skulle påverka Hans liv.