Risken för undernäring är stor hos äldre strokepatienter. Orsaken är främst olika former av ätproblem som är är mycket vanligare än de flesta har trott. Det visar sjuksköterskan Albert Westergrens doktorsavhandling.

Albert Westergren är sjuksköterska och började intressera sig för ätproblem under arbetet med strokepatienter, bland annat därför att han själv fick lära sig så lite om dem under sin egen utbildning.

  – Drygt 80 procent får svårigheter. Det gäller allt från att kunna dela maten på tallriken och få in den i munnen till att kunna svälja och orka genomföra en måltid, säger han.

Sväljningssvårigheter – dysfagi – drabbar 27-40 procent av patienterna. Då är hela skalan representerad, från de lindrigaste där maten rinner ut genom ena mungipan till de allvarligaste där sväljningen inte fungerar alls. Det sistnämnda kan få allvarliga konsekvenser. En är att maten hamnar i luftstrupen, går ned i lungan och leder till lunginflammation. En annan att dåligt tuggad mat täpper till matstrupen och orsakar kvävning.

Tjänstledig för nytt projekt

I dag är Albert Westergren tjänstledig från arbetet som universitetslektor vid högskolan och arbetar halvtid som biträdande klinisk lektor vid centralsjukhuset i Kristianstad och halvtid som forskningsingenjör vid institutionen för omvårdnad i Lund. När vi träffas står han just i begrepp att börja med ett nytt forskningsprojekt om ätproblem efter stroke, vad som händer efter hemkomsten.

  – Det är en sak hur maten fungerar på sjukhuset, en annan hur det blir hemma. Vi ska fånga strokepatienter ett halvår efter utskrivning och intervjua dem om bland annat ätande och nutrition.

Att inget är nytt under solen stämmer i hög grad in på ätandets problem. Albert Westergrens tidigaste exempel är flera hundra tusen år gammalt och härstammar från neanderthalarnas föregångare. I en grotta i södra Frankrike har man hittat en underkäke från en gammal människa som långt före sin död förlorat alla sina tänder och därför måste fått hjälp från någon som kokat och kanske tuggat maten.

Ett annat exempel kommer från Florence Nightingale, hon som inte alls var så underdånigt självuppoffrande som hon framställts utan en pionjär inom omvårdnadsforskningen med höga krav på kollegorna.

Sjuksköterskor odugliga

Hon skrev redan vid sekelskiftet om problemet med svält i sjukvården men också om vikten av att genomföra korrekta observationer. Utan denna vana är, hävdade hon, ”sjuksköterskor odugliga med sin hängivenhet”. I det här sammanhanget är vårdpersonalens kunniga blick av avgörande betydelse. Albert Westergren:

  – Jag hävdar att alla strokepatienter måste observeras under en måltid. Det gäller både dem som matas och dem som inte gör det eftersom mina resultat visade att över hälften av dem som inte matades hade ett eller flera ätproblem. Det finns en risk att missa dem eftersom patienterna ofta skäms över att de inte kan äta snyggt och ordentligt och därför döljer att de har problem.

Vill inte vara till last

  – Vi har alla ett behov av att vara oberoende, att klara oss själva. Därför säger man inte så gärna till att man inte kan dela köttet utan tänker att man ska klara det själv. Man vill inte vara någon annan till last.

Patienterna har även en tendens att underskatta sina egna problem. Många gånger uppfattar de sina sväljsvårigheter som mindre allvarliga än de verkligen är.

  – Det räcker alltså inte med att fråga patienten hur det går, man måste observera också.

Hur allvarliga ätproblemen blir efter en stroke beror på skadans omfattning men också på situationen före insjuknandet. Många äldre tappar lusten för mat när dagarna saknar struktur och det sociala sammanhanget försvinner. De äter det som råkar finnas hemma, oavsett om det är mat som anses lämplig att äta vid frukost, lunch eller middag. Det blir lätt smörgåsar och godis i stället för näringsriktig kost.

Efter en stroke tillstöter ytterligare problem.

  – Mycket går att åtgärda men ett skäl till att jag inte tror på någon nollvision är att andra studier visat att nutritionsmåtten efter en stroke kan gå åt fel håll även om man ger väldigt mycket näringstillskott. Man tror att det beror på ett stresspåslag som leder till ökad ämnesomsättning.

  – Kroppen hinner helt enkelt inte tillgodogöra sig näringen, säger Albert Westergren.

Orka att äta

Orkeslösheten är ett annat stort och ofta underskattat problem. Avhandlingen visar att kraften att genomföra en måltid är av central betydelse, både för strokepatienter och andra äldre som hamnar på sjukhus.

  – Kopplingen mellan ork och undernäring är mycket stark. Tyvärr är det inte lätt att åtgärda. Det är inte som att träna upp styrkan i en arm utan mycket mer komplext.

  – Det man kan göra är att försöka fördela måltiderna så att man äter mindre vid flera tillfällen. Man kan också planera andra aktiviteter så att de inte inverkar negativt på måltiden.

  – Kosttillskott är också bra. Men servera det inte i tetrapak utan häll upp i fint glas, kanske med en frukt på kanten. Det är viktigt att det ser gott ut, vi äter ju också med ögonen, säger Albert Westergren.

För den som har svårt att dela maten finns hjälp i form av specialbestick och en lös ”pet-emot-kant” som kläms fast på tallriken för att hindra maten från att rymma ut på bordet. Ett vanligt tunt diskunderlägg fungerar bra som antiglidskydd och en pipmugg underlättar drickandet för den som är darrig.

Ätträning gör skillnad

Ätträning kan göra stor skillnad. Mycket kan skötas av allmänbildad vårdpersonal men ibland behövs specialister, till exempel logopeder. De har många övningar för munmotoriken som tränar läppar, tunga och styrka i svalget.

Dietisten, också viktig i sammanhanget, kan ge råd om hur man ska anpassa matens konsistens och göra den mer energirik. Det behöver inte alltid innebära några konstigheter utan kan vara så enkelt som att byta ut lättmjölken mot standardmjölk, inte snåla på smöret och gärna slå en skvätt grädde i såsen.

  – Raka motsatsen till de näringsråd som ges till yngre människor. Äldre behöver lite hull, men de tar till sig samma bantningsideal som finns i samhället för övrigt.

Något han själv använder sig av, och gärna rekommenderar, är också att vid utskrivningen från sjukhuset skicka med en skriftlig instruktion i hur man lättast och säkrast ska äta.

Behöver inte vara svårt

  – Mitt viktigaste budskap är att det går att göra mycket och att det inte alltid behöver vara svårt. Men det behövs fortfarande mer kunskaper.

  Ett sätt att öka kunskapen är att ge ut böcker. Albert Westergren är redaktör för en kommande forskarantologi om ätproblem, den första i sitt slag i Sverige. Den beräknas komma ut under 2003.

Ett annat är att se till att ätproblematiken ingår i Socialstyrelsens riktlinjer för stroke. Eftersom Albert Westergren ingår i den grupp som ska revidera dessa finns det ingen risk att frågan tappas bort.

Fotnot:

Forskarantologin Albert Westergren var redaktör för heter Svårigheter att äta och gavs ut 2003.

Referens:

Avhandlingen Eating difficulties in elderly, focusing on patients with stroke är publicerad vid medicinska fakulteten, institutionen för omvårdnad, Lunds universitet 2001.