Anhöriga får – tvingas – ta ett allt större ansvar, en utveckling som bekymrar professor Gerdt Sundström, samtidigt som han undrar – vill människor betala kommunalskatt för något som ibland visar sig ha dålig kvalitet och inte är värt pengarna?

I höstas släppte Kommunförbundet en rapport om äldreomsorgens läge. I förordet hoppas man att skriften skall ”bidra till en nyanserad diskussion om utvecklingstendenser och krav på äldreomsorgens utformning”. Intervjuer med pressen och en ledare i Kommunaktuellt förtydligar, om vi inte redan förstått det, att vi måste sänka kraven och att kommunerna inte längre kan ta något större ansvar för oss på vår ålderdom. Eller hur skall man tolka följande:

För att ”klara äldreomsorgen...måste fokus flyttas från individuellt beslutade insatser till generella insatser” och därför måste de ”som nu närmar sig pensionsåldern tänka över hur de ska ordna sina liv och sitt boende” så att de tillgodoser ”sitt framtida behov av omvårdnad”.

Ledare i Kommunaktuellt, nr 31/2002.

”Det krävs...mer av eget ansvar...Kommunerna har tvingats prioritera. Tidigare har vi varit väldigt generösa och exempelvis beviljat städning fast det fanns en frisk make hemma. Nu bygger vi mer på verkligt behov...”.

Kommunförbundet om sin nya rapport Aktuellt om äldreomsorgen (Svenska Dagbladet 1 okt. 2002)

Frågan är om detta är en uppmaning till medborgarna att köpa in sig i privata seniorboenden (med service) eller...?

Kommunerna har skurit ned

Fakta i målet är att kommunerna skurit ned både ”särskilt boende” och – i synnerhet hemhjälp/hemtjänst sedan början av 1980-talet. Den offentliga omsorgen har nu krympt medan privat, köpt hjälp (oftast ”svart”) och framför allt insatser från anhöriga ökat påtagligt. Anhörigas hjälp har nu gått förbi den offentliga, vilket till exempel nytt material från Senior 2005 tydliggör.

Med tanke på det scenario Kommunförbundet målar upp är det kanske tur att ”tillgången” på anhöriga är god och snarast växande i landet: var skulle de äldre annars få hjälp? Allt fler gamla är gifta och är det upp i hög ålder, en utveckling som särskilt gynnat kvinnorna, männen var gynnade redan tidigare. Familjesidorna badar i guldbröllopspar! Allt fler gamla har också barn. Både hustrur och män samt barn – i synnerhet döttrar – gör stora och växande insatser.

Ingen valuta för pengarna

Det gör mig orolig att anhöriga får/tvingas ta ett allt större ansvar och jag tycker att Kommunförbundet också borde vara oroat. Det är bra att det finns anhöriga och att de kan och vill hjälpa de gamla, men det är inte bra om de står helt ensamma med sina åtaganden. Mycket tyder på att den minskande offentliga omsorgen, i varje fall beträffande hemhjälpen, inte beror på att kommunerna måst spara, utan på att allt fler tycker sig inte få valuta för pengarna: man avstår. Och det är allvarligt.

Det är bra att kommunerna tar betalt för sina tjänster, men det skapar också legitima krav på kvalitet. Det är naturligtvis riktigt att människor själva tar så mycket ansvar som möjligt, men det är också vad många redan gjort, utan dessa uppmaningar. Anhöriginsatser och ”svart” hjälp får väl också räknas till kategorin eget ansvar och egna initiativ?

Vem bör ta ansvar?

Frågan är: vem bör egentligen ta ansvaret för oss när vi blir gamla och för våra gamla föräldrar idag?

  Undersökningen för Senior 2005 visade att de flesta föredrar gemensamt ansvar för de gamla föräldrarna, det vill säga att de får hjälp både av anhöriga och av kommunen, inte av endast den ena eller andra parten. För många är detta också situationen för hjälpbehövande gamla föräldrar: de får hjälp både av kommunen och – allt mer – av sina anhöriga.

Få gifta har offentlig hjälp

Det är ingen risk för att anhöriga skall välta över ansvaret på kommunerna, utvecklingen går ju som sagt i den andra riktningen, att anhöriga tar över ansvaret. Att det skulle, som i Kommunförbundets exempel, finnas mången pliktförgäten gift man (kvinna?) som inte hjälper sin partner med städningen etc., utan begär hjälp från kommunen faller på sin egen orimlighet, eftersom ytterst få gifta har offentlig hjälp över huvud taget.

Detta framgår för övrigt av kommunernas egen statistikrapportering. Och om det finns någon enstaka sådan make (maka?), skulle deras fåtaliga hjälptimmar inte förslå långt inom annan äldreomsorg. Dessutom är det kanske rentav bra att kommunen har en fot inne hos dem? Statistiskt och mänskligt sett är det ett större problem att de allra flesta som har en sjuk make/maka – kvinnor och män lika sällan – ej har hemhjälp!

En välskött, vittförgrenad och mångfaldig omsorg är ett indirekt stöd till anhöriga, något som är minst lika viktigt som ett direkt anhörigstöd. Hittills har det fungerat, bland annat genom att svenska kommuner har världens mest generösa färdtjänst-trygghetslarm m.m., som totalt sett når de flesta hjälpbehövande.

Sågar av den gren man sitter på

Jag fruktar, sammanfattningsvis, att kommunerna genom att erbjuda tjänster som inte alltid håller kvalitet, till priser som uppmuntrar till att kräva kvalitet, sågar av den gren som man sitter på: vem vill betala för något man upplever inte vara värt pengarna? Är det då konstigt om anhöriga föredrar att driva saken i egen regi, eller att man köper svart hjälp?

Men är detta en önskvärd utveckling? Är det så vi vill ha det och vill människor fortsätta att betala kommunalskatt för detta? En förutsättningslös diskussion om resurser, prioriteringar och serviceutbud, med fastställande av vad det offentliga åtagandet egentligen är, vore en god sak, snarare än moraliserande och överhetliga ukaser om att ”vi” nu måste ta ”oss” i kragen.


Kommunförbundet svarar »