Lena Hermansson arbetade på en strokeavdelning på Norrköpings lasarett när hon själv drabbades av stroke. Fastän hon var väl förtrogen med sjukdomen – eller kanske just därför – förträngde hon sina symtom i det längsta.

Hon gick till jobbet fastän hon den senaste månaden haft huvudvärk, varit yr och mått illa. Den dagen hon insjuknade hade hon ett kvällspass i personalpoolen.

  – Vid kvällsrapporten kunde jag inte hålla reda på någonting.

  ”Du har nog stroke” skojade kollegorna och hon skrattade själv. När passet var slut satte hon sig i bilen och körde de 17 kilometerna hem till Söderköping.

När hon kom hem började förlamningssymtomen i vänster kroppshalva, men hon åkte ändå inte in akut till sjukhuset. Först efter ett par dagar blev hon inlagd på sin egen strokeavdelning.

  Detta hände i mars 1997, det året Lena fyllde 32 år. Vid universitetssjukhuset i Linköping konstaterades att hon haft en hjärnstamsinfarkt.

Många bakslag på vägen

Med tillräcklig envishet skulle hon kunna kämpa sig tillbaka och snart vara på jobbet igen – trodde hon. Men vägen blev lång och mödosam med många bakslag.

  – Jag mådde jättedåligt och nu började helvetet. Jag blev sämre och sämre, även psykiskt, och hade konstant huvudvärk. Det har jag nu också, men inte lika mycket, berättar hon.

Hon blev läkemedelsförgiftad och avgiftad. Hon orkade inte med barnen som då var sju och fyra år. Hon tålde inte ljus eller ljud och såg dubbelt. Hon måste lära sig gå igen. Hon sjönk ner mer och mer.

  Sambon fick stanna hemma och ta hand om barnen. Han blev också allt mer nedslagen. De gled ifrån varandra och kontakten med föräldrarna blev också sämre.

Under tiden gick hon i alla fall på dagrehabilitering, men en dag i mars 1998 vågade de inte skicka hem henne. De trodde att hon skulle ta livet av sig och hon blev intagen för sluten psykiatrisk vård.

Hittat tillbaka igen

Hon gick redan hos psykolog, något hon fortsatt med tills nyligen. Med sambon började hon gå i familjeterapi.

  – Min sambo och jag har hittat tillbaka till varandra och jag är otroligt glad för det.

I hela fyra år gick hon sjukskriven och vägrade ge upp tanken på att återvända till sitt gamla jobb. Hon fick gå i kognitionsskola några veckor vid neurorehabilitering på universitetssjukhuset i Linköping. Via försäkringskassan fick hon kontakt med Arbetslivstjänst. Hon insåg att hon måste tänka om. Nu arbetar hon inom företagshälsovården med friskvård på halvtid.

  – Det tar så mycket på krafterna att jag inte orkar med så mycket annat. Men nu kan jag ge tillbaka till patienter jag träffar. Jag förstår hur det är att vara sjukskriven.

  – Jag har också en chef som är mån om att det fungerar.

Det är fortfarande svårt för henne att komma ihåg siffror och datum. Hon får använda sig mycket av minnestekniker. Hon blir mycket fortare trött än förr och kan inte behålla koncentrationen.

Började skriva dagbok

På dagrehabiliteringen uppmuntrades patienterna att föra anteckningar som hjälp för minnet och för att få struktur på tillvaron. Lena började skriva och det har hon fortsatt med sedan dess. Hon lät familj och vänner läsa vad hon skrivit och det gjorde det lättare för dem att förstå hur hon hade det.

Äldre i Centrum har fått lov att publicera utdrag ur hennes berättelse (läs mer »). Fastän hon är så ung kan säkert många äldre och personal som arbetar med strokedrabbade känna igen sig i hennes beskrivning.