Vad är en god död? En död som är så lite negativ som möjligt. Eller en död som i sig kan vara något gott. Filosofen Lars Sandman vänder och vrider på vedertagna sanningar.

Lars Sandman kunde konstatera att den palliativa litteraturen rymmer en hel del om hur vi bör agera och reagera under den sista tiden i jordelivet.

  – Men ingen har förhållit sig kritisk till detta och jag ville sticka hål på de slentrianmässiga uppfattningarna.

  Som den filosof Lars Sandman är analyserade han, och vände och vred på de vedertagna sanningarna. Resultatet blev doktorsavhandlingen A Good Death. On the value of death and dying.

”En god död” kan ju tolkas på åtminstone två vis: En död som är så lite negativ som möjligt eller en död som i sig kan vara något gott. Enligt Lars Sandman ligger ofta gamla religiösa tankegångar till grund för föreställningarna om hur vi bör förhålla oss till döden. Under medeltiden talade man om Ars moriendi. Dödskonst – inte levnadskonst.

  – Här i Sverige respekteras människors självbestämmande också den sista tiden i livet. Samtidigt finns de här idéerna om hur det borde vara. De behöver inte vara uttalade, men kan ändå märkas i förhållningssättet.

Föreställningar styr oss

Sådana vanliga föreställningar är, säger Lars Sandman, att man ska acceptera sin förestående död, ha sina nära och kära omkring sig, gå igenom vissa ritualer som till exempel att summera sitt liv, tänka igenom sin död för att i någon bemärkelse vara förberedd och till sist dö i frid och värdighet – utan en massa teknologi.

Avhandlingens övergripande slutsats är att sådant som vi sett som viktigt tidigare i livet fortfarande är mest betydelsefullt när vi är döende. Lars Sandman har funnit mindre stöd för tanken att vi byter livssyn och värderingar när vi ligger på vårt yttersta.

Den återkommande frågan är: Hur ser alternativet ut, och vad förlorar just jag, i min speciella situation, om jag dör?

Rationellt att vara rädd

  – Det är rationellt att vara rädd för döden, den berövar oss ju resten av våra liv, konstaterar Lars Sandman.

  – Den människa som ser döden som något positivt befinner sig i en riktigt dålig situation. Gränsen för vad som är ett liv värt att leva ligger egentligen väldigt lågt.

  Lars Sandman menar att synen på döden beror på hur det framtida livet sannolikt skulle gestalta sig, inte hur det varit till dags dato. Om man är i slutstadiet av en cancersjukdom och förlorar allt fler funktioner, kanske döden är det bästa alternativet.

En person som förolyckas i en bilolycka hade däremot haft större utsikter att leva ett bra liv under den närmaste framtiden, och kanske kan man därför också säga att han förlorat mer.

  – Men vi bör nog undvika att värdera en döende människas liv, och bedöma om det är värt att leva eller inte. Det kan bara den personen själv göra.

Vi människor utgår i allmänhet ganska oreflekterat från att vi har gott om livstid och Lars Sandman påpekar att detta också är en förutsättning för mycket som vi företar oss. Om vi hela tiden tänkte på risken för en nära förestående död skulle vi till exempel aldrig ge oss in i relationer eller skriva avhandlingar i filosofi...

  – I någon bemärkelse är det alltså bra att vi inbillar oss att vi är odödliga. Också för att vi kan tillåta oss att slänga oss i soffan och titta på fotboll, även om vi eventuellt kunnat göra något av större värde. Annars skulle ju livet bli väldigt hetsigt.

Ibland kan man fråga sig om de vedertagna föreställningarna utgår från den döendes bästa, eller om det i själva verket är de anhöriga, vårdpersonalen eller andra i omgivningen som står i fokus.

  En mycket stark föreställning är, enligt Lars Sandman, att de nära och kära måste vara närvarande i dödsögonblicket.

Norm inom sjukvården

  – Många vill nog också ha det så. Men det är intressant att det blivit en norm inom den svenska vården. Oavsett brister i omvårdnaden, och hur lite uppmärksamhet den här personen tidigare fått, ska allt uppvägas av att de anhöriga finns där denna sista stund.

  – Ändå har en studie visat att många passar på att dö när de är ensamma. De kan av någon anledning inte tillåta sig att dö när någon är närvarande.

  – På sina håll anses det så hemskt att dö ensam att de som kanske saknar närstående får ha någon ur personalen hos sig i dödsögonblicket. Frågan är om inte det känns värre. Kanske blir ensamheten i själva verket mer påtaglig: hos mig sitter bara någon som får betalt.

Kan även vara plågsamt

Där på dödsbädden bör vi enligt normerna också summera våra liv, göra bokslut, något som för övrigt också var centralt i Ars moriendi. Lars Sandman menar att summerandet förstås kan vara tillfredsställande för dem som haft ett bra liv. Men vad innebär det om slutsatsen blir den motsatta, om livet inte framstår som så gott som man tidigare föreställt sig? Om man till exempel inser att man gjort fel prioriteringar, nu när det är för sent att göra något åt den saken.

  – Det måste vara mycket plågsamt, och jag frågar mig vad poängen skulle kunna vara.

Hur är det då, är det lättare att dö för de människor som haft en eländig tillvaro, än för dem som är ganska nöjda med sina liv? Lars Sandman svarar, naturligtvis, att vi kan resonera på olika sätt.

  En person som levt ett gott liv har insett vad det innebär, och vet hur mycket hon har att förlora. Å andra sidan kan hon tycka att hon redan fått sina förväntningar infriade, och därför vara beredd att lämna livet.

  Den som däremot levt ett liv som krävt mer än det givit kan anta att inget kommer att förändras, och se döden som en befriare. Eller kanske precis tvärt om: får hon leva vidare finns trots allt vissa utsikter att skapa en bättre tillvaro.

Å ena sidan, men å andra. Vrida och vända på de eviga frågorna. Det är ju faktiskt i sig en norm, att se döden i vitögat och på så vis förbereda sig och förbättra förutsättningarna för den egna hädanfärden. Lars Sandman är tveksam. I bästa fall kan reflektioner och möten med döden göra oss bättre rustade för att ta hand om andra som är döende.

Alla är lika rätt

Synen på det egna obevekliga frånfället beror snarare på vilken död man mött, hur den gestaltat sig. Har du sett andra dö fridfullt, utan smärta, är du nog också mer förtröstansfull för egen del.

  – Sådant som bidrar till att göra våra liv så bra som möjligt, är också det som kan underlätta döendet.

  – Förhoppningsvis kan anställda inom vården ha nytta av min forskning; att jag visat att människor kan ha olika värderingar när det gäller vad som är viktigt den sista tiden. Och att alla är lika ”rätt”. De kan själva bli medvetna om att det är så, men har också möjlighet att förmedla detta till patienterna, säger Lars Sandman.

Referens:

Lars Sandmans avhandling A Good Death. On the value of death and dying lades fram vid Göteborgs universitet januari 2002.