Det är snarare döendet än den slutgiltiga döden som skrämmer oss. Vi är rädda för den smärta och de plågor som vi kanske kommer att drabbas av under en lång process, säger Lisbeth Pävesjö, medarbetare i sjukhuskyrkan på Sahlgrenska sjukhuset.

”Tänk på döden”. Den kärva uppmaningen står, i gjutjärn, ovanför ingången till Stampens kyrkogård i Göteborg, ett stenkast från Lisbeth Pävesjös arbetsrum. Hon är medarbetare i sjukhuskyrkan vid Sahlgrenska sjukhuset, och vi har träffats för att göra just det, tala om döden. Fast i själva verket pratar vi nog mer om livet. Och så måste det väl vara. Ingen levande har erfarenhet av döden. Vi kan bara förstå den som livets motsats.

Lisbeth Pävesjö förklarar att hon aldrig tyckt om den där förmaningen över grinden. Å andra sidan menar hon att vi i dagens samhälle har förträngt allt som har med döden att göra. På så vis blir vi också lurade på en hundraprocentig sanning, nämligen att vi alla ska dö. Vi ska inte vara rädda för att, som hon säger, titta in i vårt eget inre rum.

Föra in livet på avdelningen

För anställda inom vården är det till och med nödvändigt för att de ska kunna möta andra, patienter och deras närstående, med lyhördhet. Samtidigt behöver de vara i livet, ”fylla på” genom att ha roligt och vara kreativa på sin fritid. För sin egen skull förstås, men också för patienternas: de måste föra in livet på vårdavdelningen.

Lisbeth Pävesjö är övertygad om att vi då och då kan påminna oss att det kommer en dag då livet tar slut, och ändå helt och fullt leva i nuet.

  – Som vi levt kommer vi att dö. Jag tror att människor som aldrig riktigt ”vågat språnget”, som alltid varit väldigt försiktiga, kan ha svårare att bryta upp. Bästa sättet att rusta sig för döden är att se vad vi har i dag, och ta vara på den möjligheten.

  Och där spelar inte nödvändigtvis åldern någon roll. Mer eller mindre outtalat, men ändå som något slags sanning, anses ofta de äldre ha fått sin beskärda del av livet, därför bör de också ha lättare för att förlika sig med den annalkande döden.

Mycket som inte är avslutat

  – Men jag anar att även gamla människor har stor livsglädje, mycket som ännu inte är avslutat och ofta också nya mål i sikte.

  – Vi borde se att när kroppen förlorar många av sina funktioner och kommer in i något slags avklädningsprocess kan den inre människan mogna.

  – Om vi kan leva tillsammans över generationsgränserna blir det också lättare att möta döden. Både för den som ska lämna livet och för dem som blir kvar.

  – Det beror alltid på individen. En del gamla säger att de redan levt ett långt och bra liv, och vill slippa den värk som de nu lider av. Men det är fruktansvärt att många i dag kan uppleva att de är en belastning, att de ständigt blir upplysta om hur mycket vården kostar.

Enligt Lisbeth Pävesjös erfarenhet är det snarare döendet än själva den slutgiltiga döden som skrämmer oss människor. Vi är rädda för den smärta och de plågor som vi kanske kommer att drabbas av under en lång process. I dag är det också så att de flesta, 80 procent, dör det hon kallar ”den långsamma döden”.

Hoppet måste få finnas kvar

Vissa människor kan också tycka att det är skönt att få en förberedelsetid. Andra vill helst att det ska gå snabbt för egen del, men då kan dödsfallet i stället bli en chock för de efterlevande.

  – Hoppet måste få finnas kvar, understryker Lisbeth Pävesjö.

  – Ingen vet heller med säkerhet när döden kommer att inträffa. Döendet kan ta längre tid än någon haft möjlighet att förutsäga. Samtidigt vet vi hur skört livet är.

”En värdig död” är ett begrepp som ofta används och ett mål när det gäller, som det heter, vård i livets slutskede. Det är naturligtvis svårt att invända mot, men vad betyder det egentligen?

  – Att få dö i frid, så långt det är möjligt, sammanfattar Lisbeth Pävesjö.

  – Det innebär bland annat att få dö i överensstämmelse med sin livsåskådning. Om jag till exempel är ateist ska jag inte behöva utsättas för att någon kommer in till mig och sjunger psalmer eller läser bibelord.

  – Det betyder också att jag ska vårdas utifrån en helhetssyn, där man är medveten om att människan består av kropp, själ, ande och där jag ses som en del av ett socialt sammanhang.

  Sedan understryker hon:

  – Varje människa, varje död är unik. Därför finns inte heller några tumregler för hur vi ska förhålla oss i alla situationer.