Är det vanligt att människor lämnar livet utan några ceremonier? Ökar de i antal? Och vilka är de? Det är några av de frågor frilansjournalisten Margareta Omsäter ställer till bland andra biskop Caroline Krook.

En ”direktare” eller ”direktkremering”. Uttrycken används bland dem som tar hand om de mer praktiska sidorna av döden, när människor lämnar livet utan några ceremonier.

  En del hävdar att detta blivit vanligare och att det är ett uttryck för tidsandan. Andra menar att företeelsen är marginell, och att antalet har hållit sig ganska konstant genom åren. Någon entydig officiell statistik finns inte. Men frågan väcker starka känslor.

  – Det handlar om människovärde, säger Jan-Olof Aggedal, forskare i kyrkovetenskap.

  – En person som levt i kanske 80-90 år och har betytt något för andra människor är värd att få en offentlig avslutning av sitt liv.

Ceremonin viktig

Jan-Olof Aggedal understryker att ceremonin är viktig: den döde avslutar sitt liv på jorden och går till gravens vila – eller till Gud om man har den tron. För familj och vänner markerar begravningens avsked att de går in i en annan livsfas och kan börja orientera sig på nytt.

  – Om man inte har någon ceremoni tar man inte detta på allvar.

Enligt Jan-Olof Aggedal finns många möjliga förklaringar till att anhöriga avstår från en ceremoni. Kanske tror man att en begravning skulle vara alltför psykiskt krävande.

  – Människor är rädda för döden, och för de egna känslorna. Det är inte ovanligt att begravningsentreprenörer får beskedet: ”Ordna en kort ceremoni”. Efteråt inser man att riten gav trygghet.

Jan-Olof Aggedal påpekar att ingen med säkerhet vet vilka ”direktarna” är. Han anar dock att många är mycket gamla människor som sedan länge varit socialt döda; som helt saknar nätverk eller har förlorat kontakten med släkten. Vissa menar att bevekelsegrunderna skulle vara ekonomiska, något som bara kan stämma i så måtto att begravningskostnaderna minskar det framtida arvet. För enligt svensk lag är ingen skyldig att bekosta någon annans begravning.

Kommunen i sista hand

Det som inte betalas via kyrkoavgiften, för medlemmar i Svenska kyrkan, eller begravningsavgiften för alla andra, tas från dödsboets medel. Om det inte räcker till träder kommunen in, inom givna ramar.

Ceremonilösa begravningar anses vara en storstadsföreteelse, men boutredare i både Göteborg och Stockholm poängterar att man aldrig gör en sådan beställning utan entydiga önskemål. Å andra sidan måste den avlidnes vilja alltid respekteras. Har man inte själv klart uttryckt sina önskningar, i ett testamente eller till exempel Vita arkivet, beslutar de anhöriga.

Marianne Gripman är boutredare på Enskede-Årsta stadsdelsförvaltning i Stockholm. Det innebär att hon får ta sig an alla avlidna i stadsdelen när anhöriga saknas, eller om de inte vill engagera sig.

Alltid en dödsannons

I uppgiften ingår bland annat att försöka utröna den aktuella personens önskemål i sammanhanget, och utifrån dem beställa en begravning. Om inget annat framkommer tolkas ett medlemskap i Svenska Kyrkan som en önskan om kyrklig ceremoni.

  – Jag sätter alltid in en dödsannons, med tid och plats, för att nå okända vänner som gärna vill komma på begravningen.

  Om Marianne Gripman anar att ingen kommer, mer än officianten och begravningsentreprenören, deltar hon själv i ceremonin, på arbetstid.

  – Det är de mest obemärkta människorna som dör lika obemärkt.

Delat synsätt och samstämmiga rutiner inom kommunen till trots, Caroline Krook, biskop i Stockholms stift, har fått signaler om att de inte alltid följs. Före jul skickade hon därför brev till bland annat stadsdelsförvaltningarna och begravningsbyråerna, med en önskan om att hemförsamlingen ska informeras när en person som saknar anhöriga avlider.

  – Jag fick kännedom om att stoftet till en avliden, en medlem i Svenska kyrkan, kommit i jorden utan ritual, och blev orolig för att detta kan bli mer vanligt.

Rutiner följs inte

  – I det fallet hade en bekant upprört hört av sig till församlingen, men jag har också fått andra indikationer.

  Caroline Krook oroas också av att människor själva allt oftare uttrycker att de vill begravas utan ceremoni.

  – Det förekom överhuvudtaget inte för tio, tjugo år sedan. En begravning helt utan ritual är inte bra för sorgearbetet.

Kanske är religionens ställning som starkast i dödens närhet. Men behovet av ritualer går utanför de troendes krets. Inom organisationen Humanisterna tyckte man att den vanliga borgerliga begravningen var för torftig. Därför utformade man en egen ceremoni och började utbilda officianter.

  – Fler lämnar Svenska kyrkan, utan att vilja tillhöra något annat trossamfund, säger Kerstin Sellström, aktiv inom förbundet.

  – De känner sig ofta vilsna och oroliga inför döden: vad kommer att hända, läggs jag bara i en papplåda?

  – Behovet av ceremonier ligger djupt i människans kultur. Så har det varit långt tillbaka i tiden och inom alla folkgrupper. Vi behöver uttrycka förlusten av familjemedlemmen, släktingen, vännen.

Ceremonilösa ökar

För några år sedan försökte Stockholms kyrkogårdsförvaltning utröna hur vanligt det är med ceremonilösa begravningar. Enligt kyrkogårdsdirektören Anders Norsell uppskattades andelen direktkremeringar till fem procent. Och sedan dess har antalet ökat. Tendensen bekräftas också genom att bokningarna av förvaltningens kapell minskat, och att detsamma gäller församlingskyrkorna.

Anders Norsell pekar också på en annan företeelse i tiden:

  – Det tar allt längre tid innan en avliden kommer i jorden. Det är inte värdigt och i övriga Europa betraktas vi svenskar som barbarer.

  – Sjukvården drabbas värst. När bårhusen är överbelastade går det inte alltid att hantera uppgiften på ett etiskt riktigt vis.

  Trots formaliteter och speciella önskemål om präst eller kapell skulle alla döda kunna nå den sista vilan inom en vecka.

  – Det är de efterlevandes almanackor som styr. Och det handlar om värderingar, om att inte vilja avstå från något och att annat får gå före en begravning.

Gamla traditioner i ny form

Åke Palmgren, affärsområdeschef för begravningar inom Fonus, hävdar att andelen ”direktare” inte alls ökar. I Malmö har antalet till och med minskat. Han menar att människor i själva verket blivit mer engagerade och därmed också tar egen ställning. Individualismen har slagit igenom även i de här sammanhangen.

  – Det innebär att begravningsceremonierna förändras, från att ha varit mer offentliga till att bli mer privata och personligt utformade. Det gäller oavsett om de berörda är troende eller ateister.

  – Nu är det till exempel inte ovanligt med familjeandakter där man samlas kring den döde i hemmet, helt informellt. Och det är just den ceremoni de anhöriga vill ha.

  – Under en period var begravningarna så rationella, men nu börjar många tänka om och avsätter också mer tid.

  – Människor går tillbaka till gamla traditioner, men i ny form.