Det blir tufft för kommunerna att upprätthålla dagens standard inom äldreomsorgen. Dessutom, kommer framtidens medborgare att nöja sig med detta? Författarna till rapporten Kommunala framtider tvivlar.

I 1960-talets New York var de kulturstödjande stiftelserna förbryllade över att pengarna aldrig tycktes räcka till. Operan, teatrarna och konsertarrangörerna fick det snarare allt kärvare, trots att samhällsekonomin och medborgarnas standard stadigt förbättrades. Ekonomiprofessorn William Baumol formulerade en förklaring.

Ny teknik gör att industrivaror kan framställas till allt lägre kostnader. Företagens anställda kan därför få högre löner utan att priserna påverkas i motsvarande grad. Kultursektorns möjligheter att öka produktiviteten är däremot små. Beethovens symfonier kan framföras med färre fioler och i högre tempo men i de flesta fall skulle nog åhörarna tycka att kvaliteten blir lidande.

Om löneutvecklingen är densamma som inom industrin kommer därför kultur att bli, relativt sett, allt dyrare. Här måste ju löneökningarna vältras över på priserna. Mer pengar till kultur behöver alltså inte betyda mer kultur.

Omsorg liknar kultur

Baumols förklaring, även kallat Baumols dilemma, går även att tillämpa på äldreomsorgen. Åtminstone själva omsorgsarbetet har liknande förutsättningar som kultursektorn. Här finns knappast någon teknisk utveckling som kan öka ”produktionen”. Fler vårdtagare per vårdbiträde kan pressa kostnader men får ofta negativa följder för verksamhetens kvalitet.

Med Baumols dilemma i åtanke kan man fråga sig hur mycket äldreomsorg som skatterna räcker till om några årtionden, då antalet personer 85 år eller äldre är dubbelt så många och antalet yrkesverksamma snarast färre, enligt Statistiska Centralbyråns (SCB:s) prognoser.

Anhörigvårdarna bär ju redan idag ett tungt lass och Socialstyrelsens uppföljningar pekar på eftersatta behov inom äldreomsorgen. Samtidigt dras många kommuner med stora underskott och de nyligen genomförda skattehöjningarna var de högsta på 25 år. Det finns dock en omständighet som drar i ”rätt” riktning och som uppmärksammades i en En hjälpande hand, en bilaga till den statliga långtidsutredningen 1999/2000.

Kommunernas kostnader ökar visserligen av att medellivslängden stiger och av att de äldre blir allt fler. Men ökningstakten kan hållas tillbaka av en fortsatt positiv hälsoutveckling bland äldre. Sedan mitten av 1970-talet har andelen med svår eller måttligt svår ohälsa minskat med en till två procent per år i åldersgruppen 65-84 år, enligt SCB:s ULF-undersökningar.

Fokusera på intäktssidan

Långtidsutredningens beräkningar visar att, även om hälsoförbättringar uteblir, så är de framtida kraven på äldreomsorgen långtifrån orimliga – om bara samhällsekonomin utvecklas väl. Istället för att bekymra oss över kostnaderna bör vi lägga krutet på att öka skatteintäkterna, till exempel genom att få medborgarna att stanna längre kvar i arbetslivet.

I slutet av förra året kom ytterligare en studie som belyser förutsättningarna för framtidens äldreomsorg, denna gång från Svenska Kommunförbundets finanssektion. I rapporten Kommunala framtider – en långtidsutredning om behov och resurser till år 2050 presenteras några möjliga utvecklingsscenarier.

Samtliga utgår från att medellivslängden fortsätter att öka fram till 2050. Halva ökningstiden – ungefär 1,5 år – antas bestå av friska år och därför inte ge upphov till behovsökningar inom äldreomsorgen.

Högre födelsetal ingen lösning

Med bibehållen standardnivå för den kommunala verksamheten kommer intäkterna inte att räcka till för att tillgodose behoven. I basscenariot sker denna försämring i slutet av 2020-talet. Anmärkningsvärt är att kommunernas läge inte underlättas utan, tvärtemot vad som ofta hävdas, försämras av att barnafödandet sätter fart.

Orsaken är dels att kostnader för barnomsorg och skola ökar, dels att kommunernas skatteintäkter minskar till följd av en lägre förvärvsfrekvens – fler vuxna stannar ju då hemma med sina barn.

  – För landet i stort finns positiva effekter av högre födelsetal men det tar oerhört lång tid innan de visar sig, dessutom är effekterna inte särskilt stora, enligt våra beräkningar, säger Clas Olsson, chefsekonom på Svenska Kommunförbundet.

Resultaten i Kommunala framtider bygger på antaganden som rapportförfattarna ser som tämligen optimistiska. Statsbidragen ska växa med två miljarder kronor årligen. Arbetstidsförkortningarna förutses, ur ett 1900-talsperspektiv, bli relativt måttliga. Och 2020-talets minskande barnkullar ska följas av motsvarande nedskärningar av barnomsorg och skola för att resurser ska kunna frigöras till de växande behoven av äldreomsorg.

Vidare ska arbetskraft kunna rekryteras till löner som följer den allmänna löneutvecklingen – och detta i ett läge när äldreomsorgen kommer att efterfråga alltmer personal. När det gäller detta antagande är rapportförfattarna särskilt tveksamma.

Mer pessimistisk bild

Kommunala framtider ger en mer pessimistisk framtidsbild än långtidsutredningens En hjälpande hand. Ändå kommer båda fram till liknande resultat. För om nu de något optimistiska antagandena slår in visar även Kommunförbundets rapport att det bör vara möjligt att upprätthålla dagens standard inom äldreomsorgen. De skattehöjningar som kan komma i fråga ligger inom det tänkbara utrymmet, säger Clas Olsson.

Standardökningar krävs

  – En avgörande skillnad är att vi tror inte att det räcker, framtidens medborgare kommer med all sannolikhet att kräva standardförbättringar även här.

  Det viktigaste skälet till det är, enligt Clas Olsson, att rejäla ökningar av reallöner och privat konsumtion är att vänta fram till 2050.

  – Medborgarna kommer att uppleva standardförbättringar på nästan alla livets områden. Varför skulle man då inte efterfråga en bättre vård och omsorg?

Hur ska då kommunerna få resurser att även klara av att tillhandahålla standardförbättringar? En god tillväxt är en hjälp på traven men endast om det totala antalet arbetade timmar i samhället ökar. En tillväxt till följd av ökad produktivitet i näringslivet leder bara till generella lönehöjningar som visserligen ger kommunerna nya skatteintäkter men också nya kostnader.

Råd att betala i framtiden

Rejäla skattehöjningar är heller inte en framkomlig väg, tror Clas Olsson som istället framhåller en ökad avgiftsfinansiering. Här går utvecklingen för närvarande åt motsatt håll med bland annat maxtaxan som sätter ett tak för kommunernas avgifter.

  – Men framtidens pensionärer kommer att ha råd att betala mer för sin omsorg, även de fattigaste kommer att ha mer att röra sig med än dagens folkpensionärer.

Clas Olsson efterlyser även en kommunal forskningspolitik. Hur kan vi få ut mer av äldreomsorgen utan att försämra kvaliteten?

  – Om detta vet vi ju egentligen väldigt lite. Näringslivet satsar stora belopp för att utveckla sina produkter, i det perspektivet framstår de kommunala forsknings- och utvecklingssatsningarna som småpotatis.

Referenser:

Kommunala framtider –  en långtidsutredning om behov och resurser till år 2050 (Svenska Kommunförbundet).

En hjälpande hand, bilaga till den statliga Långtidsutredningen 1999/2000.