Satsning på forskning och utveckling av rehabiliteringsmetoder för stroke måste prioriteras högt. Både av ekonomiska och humanitära skäl, anser geriatriker Ingegerd Nydevik.

Många äldre strokedrabbade patienter hamnar inom sjukhemsvården utan rehabilitering!

  – Efter utvärderingen av Ädelreformen hoppades vi att en specialiserad rehabilitering inom sjukhemmen skulle byggas upp. Men det har icke skett i tillräcklig omfattning.

  Det säger geriatriker Ingegerd Nydevik, överläkare på Stockholms Sjukhem. Hon har i många år arbetat med strokepatienter och studerat vad som händer efter det akuta skedet, samt under den nödvändiga rehabiliteringen.

Stroke är en vanlig sjukdom och drabbar framför allt äldre personer. 80 procent av alla drabbade är över 65 år. Dödligheten har minskat de senaste 25 åren – framför allt tack vare förebyggande åtgärder som behandling av förhöjt blodtryck och en förbättrad akutsjukvård.

Mindre tid för rehab

Däremot har inte rehabiliteringen utvecklats på samma sätt. De kraftigt förkortade vårdtiderna inom geriatrisk vård har inneburit minskad tid för aktiv rehabilitering, liksom otillräckliga resurser för dagrehabilitering inom geriatriken.

  – Det här försvårar för den äldre patienten, som behöver lång tid för att träna och få tillbaka optimala funktioner, säger Ingegerd Nydevik.

I dag lever omkring 100 000 personer med större eller mindre effekter av sin stroke. 20 000 av dessa har svåra funktionsnedsättningar, ofta tillsammans med ytterligare medicinska diagnoser. Eftersom andelen äldre människor ökar; räknar man med att 30 procent fler kommer att drabbas av stroke år 2010 än år 2000. Det innebär att allt fler personer kommer att leva med funktionsnedsättningar efter slaganfall och därför kommer behovet av effektiv rehabilitering att bli allt större.

Enstämmigt visar studier på positiva resultat av rehabilitering hos äldre personer. Man vet i dag att mycket av den fysiska funktionsförmågan går att träna upp.

  – Det är viktigt att i vården – och i planering av densamma – ständigt ha med sig att det aldrig är för sent att träna upp den fysiska funktionsförmågan. Styrketräning ger goda resultat även hos de allra äldsta, säger Ingegerd Nydevik.

All forskning visar att det ger bättre resultat med speciella enheter där man är fokuserad på stroke. Rehabilitering är den möjlighet vi har för att begränsa behovet av vård och särskilt boende för de strokedrabbade, säger hon.

  – Därför måste också satsningar på forskning och utveckling av rehabiliteringsmetoder prioriteras högt. Både av ekonomiska och humanitära skäl.

  Ingegerd Nydevik säger att man i dag vet att träning är lönande även i ett kroniskt skede och många år efter insjuknandet.

Aldrig för sent

  – Det här är viktiga iakttagelser och erfarenheter, eftersom det ofta är svårt att få resurser till uppföljande rehabilitering. Vi vet att det lång tid efteråt går att i viss mån kompensera för en vård som inte varit specialiserad i det akuta skedet.

  – Visst har den drabbade förlorat tid men det har visat sig att det aldrig är för sent att träna upp den fysiska funktionsnedsättningen.

Studier visar att en intensiv träning av den specifika funktionsnedsättningen ger bättre resultat än en generell rehabilitering.

  – Är höger arm obrukbar är det kanske nödvändigt att koncentrera träningen till den, säger hon och nämner en specifik träningsmetod som kallas CI-therapy (Constrained Induced therapy).

  – Den är intressant så tillvida att den har visat sig ge effekt många år efter personen har fått sin stroke.

Passar inte alla

Hon beskriver metoden som stenhård träning, psykologiskt krävande och frustrerande. Den friska armen och handen görs obrukbar genom en enorm oformlig handske. Personen blir i och med det tvingad att försöka använda den drabbade armen under långa intensiva träningspass.

  – Det här passar långt ifrån alla, och definitivt inte i ett akutskede.

Dock visar studier att metoden ger effekt. Man ser även att det händer saker i hjärnan, under träningen tar ett större område i hjärnan över den svaga sidan. Personen förbättrar finmotoriken och ser efter ett tag att den till synes obrukbara armen går att använda.

För de fysiska funktionsnedsättningarna finns olika metoder. Svårare är det med de neuropsykologiska skadorna. Ingegerd Nydevik studerar bland annat neglekt, vilket oftast beror på att patientens högra hjärnhalva är drabbad vid slaganfallet.

Vänster sida borta

Det är den del av hjärnan som dominerar styrningen av kroppsuppfattning och perception. Vilket innebär att personen kan vara helt omedveten om sin vänstra del av kroppen. Eller att det finns någonting till vänster om personen, i rummet.

  – Det här är ett svårt handikapp, säger Ingegerd Nydevik. Personen har ingen kontroll över den delen av kroppen eller vad som händer vid sidan om. Förstås skapar en sådan kognitiv störning svåra praktiska situationer.

  – Träningen här måste koncentreras till att öka personens medvetenhet. Här behövs bättre metoder för rehabilitering, säger hon och nämner videofilmning som ett hjälpmedel. Här kan personen se sig själv i en uppenbar situation som till exempel att försöka ta sig igenom ett dörrhål – utan att se, eller vara medveten om, den vänstra dörrkarmen.

  – Att visa i en spegel fungerar inte, för spegelbilden har heller ingen vänsterhalva.

Mer forskning behövs för att öka kunskapen om dessa problem och för att ge underlag för utveckling av bättre träningsmetoder. Personal och anhöriga behöver kunskap om vad som sker, för att kunna hjälpa till och kompensera. Patienten behöver förståelse – och egen träning.