Äldre i Centrum har fått tillstånd att publicera delar av sjuksköterskan Lena Hermanssons dagbok. Avsnittet handlar om den första tiden efter att hon insjuknat i stroke. Här följer hennes berättelse.

Jag har en ihållande tjurig huvudvärk som inte vill ge vika trots att jag ätit ett antal värktabletter, och så är jag fruktansvärt trött, mår illa och känner mig yrslig.

...

När jag sitter där och förtvivlat försöker samla ihop alla mina känslor och tankar, som far kors och tvärs inuti mitt huvud och gör mig skärrad, börjar det åter hända märkliga saker med min kropp. Med början i vänster sidas fingrar drabbas handen av stickningar likt vassa, ilskna, uppretade små knappnålar som anfaller fienden i krig.

  Sakta bit för bit smyger det sig sedan vidare upp längs armen, ned mot bålen, benet och foten och övergår senare i total domningskänsla, kraftigt försämrad känsel och en helt främmande tyngdhetskänsla.

  Mina muskler i min vänstra del av ansiktet tappar helt plötsligt sin spänst och faller ner som luften går ur den uppumpade madrassen. I fallet dras även ögonlocket och mungipan ner.

...

I spegeln syns någon annan

Med släpande ben, hängande axel och arm och med en slapp ansiktshalva lyckas jag ta mig ut till hallspegeln. Framför mig står någon helt annan person, men i mina kläder.

  När jag ska försöka borsta mina tänder rinner tandkrämen och saliven ur vänster mungipa. Tandborstmuggen faller ur min vänstra hand.

...

Jag har fullständigt mist kontrollen över min situation – jag är maktlös.

  Den kvällen väljer jag att förtränga vad jag upplevt och går till sängs.

...

Jag vet att det beslut jag fattar är rena vansinnet – självklart bör jag väcka Tobbe och uppsöka akutmottagningen på lasarettet.

...

Med facit i hand var det rena galenskapen att bete sig så – jag tänkte inte klart, jag var skräckslagen och paniskt livrädd!

  Relativt snabbt får jag klart för mig att ordet stroke är nytt och skrämmande för många i min omgivning. De vet inte vad ordet står för, än mindre vad det innebär.

...

Hur kan det komma sig att en sådan stor grupp människor, inte att förglömma de anhöriga, inte syns och hörs mer?

Stroke skrämmer

Var och varannan vet vad hjärtinfarkt innebär – men hur många vet vad hjärninfarkt står för?

...

Gång efter annan anstränger jag mig till det yttersta för att förklara mina egna problem och besvär. Inte syns det på mig att min syn spelar mig ett spratt eller att huvudet värker dygnets alla timmar och terroriserar mig och min familj. Inte syns det att jag är ständigt illamående och yrslig.

  Inte syns det att jag inte alltid förstår eller hänger med i vår konversation. Inte heller syns det att min hjärna nu består av en trög, grötig massa som reagerar och arbetar ytterst långsamt. För utåt sett uppfattas jag som en glad, stark, positiv tjej med ett leende på läpparna.

  Flertalet reagerar med att rygga tillbaka, stressat skruva på sig samt utstråla ett solklart kroppsspråk, som berättar om en osäkerhet och ett obehag av att jag i ord talar om mina problem just för dom.

  Det hela blir så känsloladdat och starkt att de inte orkar ta emot det.

...

En del slänger en snabb stressad blick på klockan och, nervöst med bräcklig stämma, förklarar att dom har bråttom.

...

Själv står jag kvar som en urblåst nolla. Jag vill besviket ropa tillbaka – snälla gå inte er väg förrän jag har berättat klart. Vänta, hallå, jag är inte klar än!

...

Det viktiga är att omgivningen inte spelar teater, oberörda, som om allt vore som vanligt. Något mycket allvarligt har faktiskt hänt.

  Mitt liv är ett enda inre kaos!

Världen krymper

Jag vill inte se mig som en strokare, en person som fallit offer för denna mardrömsliknande sjukdom. Istället vill jag vara den som äger kommandot över mig själv, mitt liv och min vardag!

  Men sakta, sakta tvingas jag inse att ingenting är som förut. Hur kan jag vara så blåögd och tro att jag med min synproblematik ska kunna brodera små komplicerade korsstygn eller fördjupa mig i djupgående facklitteratur.

  När jag inte ens klarar av att läsa och förstå innehållet i en kortfattad, lättläst tidningsartikel. Än mindre att uppbringa ork till att rensa ur skåp och storstäda. 

  När jag knappt orkar ta mig ur sängen på morgonen och morgonbestyren är det mest krävande och svårforcerade hindret under hela dagen.

...

I TV-sporten pratar reportern på som vanligt – men för mig går allt för fort.

...

Vad har reportern egentligen berättat? Kom hon på placering 8? Vem handlade reportaget om? När ska den fotbollsmatchen spelas eller har den kanske redan spelats?

...

Mitt i Naturen eller barnprogrammet Björnes magasin är program som passar mig relativt bra. Dessa präglas av ett lugnt tempo, jämn ljudnivå, inga skrikiga högtoniga kvinnliga röster som skär genom mitt onda känsliga huvud.

...

Jag är ytterst känslig för skiftande former av hjärnstress. Allt från ljud, starka ljusförhållanden, folkstim, skiftande röster, rörelser, färger m.m. Jag orkar inte längre lyssna på radio och musik. Något jag annars alltid fann glädje i och gärna samtidigt till rörelse. Om jag struntar i att ta hänsyn till detta svarar min kropp blixtsnabbt med att ge mig obehag och få mig ur balans.

...

Människan lyckades med det fantastiska att resa till månen – men varför har ännu ingen uppfunnit ljuddämpare på kylen, frysen, dammsugaren, luftventilationen m.m.?

Dagar då allt är nattsvart

Det finns dagar då allt är nattsvart, indränkt i en åtslimmad kroppssugande våtdräkt av smärta och sorg, en oförklarlig total utmattning av min slitna kropp och mitt värkande huvud. Dagar då jag räknar var timme som avverkas och är ytterst tacksam när klockan slår åtta och jag med gott samvete kan svälja en sömntablett.

  Få sväva bort för ett tag innan jag åter hastigt rycks upp ur min sömn till följd av dessa helsjuka mardrömmar som plågar mig natt efter natt. En kallsvettig kropp, ett frenetiskt bultande hjärta och en intensiv huvudvärk.

  Sedan gråter jag och ber till Gud om att detta pågående helvete snart ska få ett slut!

  Förtvivlan, hopplöshetens vind svävar genom min trötta kropp. Jag kvävs i smärta, snart orkar jag inte hålla ut längre. Flyr ut i skogen bort från familjen, bort från människorna. Bort, bort, bort. Orden ekar för mitt inre samtidigt som tårarna strömmar nedför mina kinder, medan jag sakta tar mig fram längs natursköna Göta Kanal.

...

Berget, stenarna gråa, kala, kalla, kantiga, runda, stora som små. Vattendraget som ena dagen stillsamt rinner oberört längs med stigens stråk eller nästa dag ilsket och aggressivt slår mot kanalbanken.

  De är alla mina vänner som orkar ta emot, tillåter mig att vara arg, sorgsen, ilsken och ledsen i min ensamhet. De tar emot mina ilskna sparkar av besvikelse, bitterhet och frustration över min påtvingade livssituation.

Vågar vi ha sex

Barnen är på dagis. Jag själv ligger hopkurad mellan de nattvarma lakanen i den uppvärmda sängen när han näst intill ljudlöst kryper ner under täcket hos mig och ömt slingrar sig tätt intill mig

...

Vågar vi, tror du? undrar han försiktigt när våra lustar tar överhand.

  Vi har tänkt på och pratat om det i ett tidigt skeende efter mitt insjuknande, men ändå inte riktigt vågat löpa linan ut i rädsla för att förvärra min hjärnskada.

...

Debuten blir trevande, osäker och alltför snabbt överstökad. Vi är båda spända och rädda. Jag känner mig värdelös som kvinna, misslyckad som älskarinna, besviken och halv.

  Min vänstra kroppshalva domnar bort och blir kraftlös, känseln försvinner nästan helt, yrseln gör mig illamående och dimsynen blir kraftigare. Mitt huvud värker så ilsket, uppretat, intensivt att jag undrar om vi verkligen gjort rätt. Osäkerheten är stor.

...

När jag tar upp detta ämne med doktor X skruvar han sig osäkert på sin stol, lägger prillan till rätta under den mustaschprydda läppen, harklar sig och svarar med stor osäkerhet på rösten: ”Det är ingen fara, fortsätt ni som förut.”

  Sedan är det ämnet snabbt och effektivt avhandlat. Hans kroppsspråk visar att han är besvärad av min fråga och det i sin tur försätter mig i en lite pinsam, otrygg och sårbar situation.

...

Jag känner mig fullständigt urlöjlig och bortgjord där jag sitter på britsen mitt emot doktorn.

  Vården bör inte ta för givet att en välfungerande sexualrelation vid insjuknandet automatiskt medför att det blir så fortsättningsvis under patientens vårdperiod.