Helsingborg har varit nästan sämst i landet på akut omhändertagande vid särskild strokeenhet. Nu ska man ta emot samtliga patienter från regionen. Sedan i september är akutvård och rehablitering samlade i samma lokaler.

Pionjärandan är mycket påtaglig på Helsingborgs lasaretts nystartade strokeenhet där patienter på bättringsvägen kan njuta av en svindlande utsikt över Öresund. Sedan i september är akutvård och rehabilitering samlade under ett tak, något som Bo Ågren, rehabläkare och processansvarig för strokevården, beskriver som unikt i landet.

Helsingborg har varit nästan sämst i landet vad gäller akut omhändertagande av strokepatienter på särskild strokeenhet. Nu ska man, så snart man lyckats rekrytera tillräckligt många sjuksköterskor, ta emot samtliga patienter från regionen. Inte bara ta emot. De ska rehabiliteras så långt det bara är möjligt.

Det formligen bubblar av idéer runt bordet där Bo Ågren samlat några av nyckelpersonerna på avdelningen. Catarina Persson, strokesjuksköterska, är nästan färdig med en broschyr om hur stroke yttrar sig, hur diagnosen ställs och hur hjärnan kan tränas efter en stroke. Den ska informera patienter och anhöriga.

God vård belönas

Hon sköter också registreringen av patienterna till Riks-Stroke, den för landet unika forskarbasen som bland annat visar överlevnadsnivå och funktionsnivå. Dessutom håller hon i det pilotprojekt som ska belöna god vård.

Genom telefonintervju tre månader efter insjuknandet kontrolleras tillfrisknandet. Om patienten är mer självständig än riksgenomsnittet utgår en högre ersättning till sjukhuset från huvudmannen. Det är en form av morot som Svend Marup-Jenssen, neurolog och medicinskt ansvarig läkare, tycker är stimulerande.

  – Men framför allt är det ett sätt att jämföra oss med oss själva, se till att våra resultat inte försämras, säger Bo Ågren.

Ett annat sätt att upprätthålla kvaliteten är den uppföljning som arbetsterapeut Margareta Johansson gör efter ett år.

  – Det hela började med ett projekt hos Bo Ågren. Jag träffade patienterna en vecka efter insjuknandet och tog in vissa data. Efter ett år åkte jag hem till dem, gjorde en intervju och mätte beroendegraden.

Möjliggör jämförelser

Projektet kommer att göra det möjligt att jämföra situationen före och efter strokeenheten, något som i sig är värdefullt.

  – Men genom att vi nu fortsätter med rullande uppföljning får vi ett kvalitetsmått som ligger längre bort i tiden. Då ser vi också hur vårdkedjan verkligen fungerar och vilken struktur omhändertagandet har, säger Bo Ågren och fortsätter:

  – Om vi satsar stora resurser här hos oss och de inte följs upp med träning när patienten kommit hem, blir det förfelat.

I dag finns det svaga länkar i den kedja som börjar på sjukhuset och slutar med kommunens hjälp när patienten skrivits ut. Samverkansprojektet som innebär att kommunens biståndshandläggare (se artikel ») placerats på sjukhuset har förbättrat situationen men ännu återstår mycket att göra. Svend Marup-Jensen upplever att vårdkedjan i dag alltför ofta upphör att fungera.

Anhöriga kopplas in

  – Det är tyvärr inte så ovanligt att patienten förlorar den förmåga som han eller hon tränat upp hos oss ganska kort tid efter hemkomsten.

Eftersom de anhöriga är så viktiga i rehabiliteringen arbetar man från strokeenhetens sida med att dra in dem redan från början. Precis som personalen behöver både anhöriga och patienter utbildning. Stroke är en lömsk sjukdom där osynliga skador är lika vanliga som synliga.

En del förändras personlighetsmässigt på olika sätt. Av dessa blir en del återställda, andra förändras permanent. Det handlar om att inte kunna bearbeta och tolka den information man får. Depression är inte ovanligt och demensutveckling kan också komma som en följd av sjukdomen. Mycket vanligt är en ökad känslighet. Tårarna kommer lätt, både vid glädje och sorg. Aggressivitet kan också förekomma.

  – Kanske speciellt bland karlar, säger Svend Marup-Jensen. Där är aggressiviteten ofta ett uttryck för förtvivlan. I stället för att bli ledsen blir man arg.

Strokeskola på gång

Allt detta kan vara svårt för anhöriga att förstå och acceptera. Strokeskolan som startar snart i samverkan med strokeföreningen blir ett av flera redskap för att hantera en ny vardag. Den gympa för funktionsnedsatta som Friskis och Svettis startat kan vara bra också för strokedrabbade.

Stroketeamet i Helsingborg hoppas också att det initiativ man tog genom att för två år sedan arrangera Sveriges första anhörigkonferens om stroke, ska följas upp av andra.

  – Kunskapsluckorna är fortfarande mycket stora, säger Bo Ågren. Inte bara hos anhöriga, också hos kommunens olika handläggare, försäkringskassan, larmcentralen, akutmottagningen...alla behöver lära mer om stroke.

Viktigast av allt är dock att få ut informationen till alla som befinner sig i riskzonen. Det är många. I Sverige insjuknar 30 000-35 000 personer varje år. De flesta är äldre men 20 procent är under 65 år.

  – Vi måste hitta en slogan som liknar den gamla ”hjärta, smärta, nittitusen” men handlar om hjärnan, säger Svend Marup-Jensen. Här gäller det nämligen att komma snabbt till sjukhus.

Snart godkänns en ny strokebehandling även i Sverige. Den innebär att propplösande medicin sätts in, något som i värsta fall kan utlösa en hjärnblödning. För att det inte ska ske måste patienten först vara neurologiskt bedömd och ha genomgått en datortomografi. Det kräver en effektiv logistik för att fungera.

På avdelning 48 funderar man som bäst på vilken strategi man ska ta till.

  – Det handlar om att bryta den äldre generationens inställning att ”vänta och se”, att till exempel försöka vila bort benet som plötsligt inte bär. Samtidigt vill vi inte att väntrummen fylls av människor som inte alls drabbats av stroke, säger Bo Ågren.