Vem är anhörig? Hur stor är anhörigas hjälp i äldreomsorgen? Hur såg det ut förr? Frilansjournalisten Margareta Omsäter har sökt svaren hos en rad forskare.

Vi svenskar överlåter helt och hållet ansvaret för våra äldre familjemedlemmar till andra. Föreställningen är mer eller mindre uttalad, men sällan ifrågasatt. Kanske närd av ett molande kollektivt dåligt samvete?
  Ändå bekräftas ju bilden sällan när vi ser oss omkring i just vår närmaste verklighet. Och hemtjänst, sjukvård och oro för gamla föräldrar är ständigt återkommande samtalsämnen på kaféer och kring middagsbord. I alla fall om sällskapet är medelålders.

Vi verkar alltså ha en lite skev föreställning om dagsläget. Men hur var det i forna dagar, var allt bättre då? Och vilka förväntningar kan vi ha, hur kommer livet att se ut för de äldre i och med framtidens nya förutsättningar?
  – Anhörighjälpen är redan omfattande, konstaterar Marta Szebehely, docent i socialt arbete i Stockholm, och tror att många svenskar blir förvånade när de hör detta.
  Hon hänvisar till en studie som visar att 1994 fick äldre 60 procent av sina hjälptimmar från den informella omsorgen, det vill säga från anhöriga, och 2000 hade andelen ökat till 70 procent.

Ingen entydig bild
Men bilden är inte entydig. Enligt Marta Szebehely har det skett en förskjutning med klassmässiga förtecken. Anhöriga till äldre med lägre utbildning utför en större andel av sysslorna. Gamla med mer resurser köper däremot tjänster på den privata marknaden eller, när det gäller den intima omvårdnaden, som duschning, får hjälp från hemtjänsten.
  – Arbetarklassens döttrar arbetar oavlönat med sina anhöriga och mot betalning hos medelklassens gamla.
  Marta Szebehely poängterar att detta inte beror på att de lågutbildade är mer positiva till att få hjälp av anhöriga – det är helt enkelt det stöd de får.

Föräldrar tycker i allmänhet att det är viktigare att ha andra goda relationer med barnen än att få praktisk hjälp. Barnen förefaller å sin sida mer inriktade på att ta hand om föräldrarna men är angelägna om att få dela ansvaret med hemtjänsten.
  Rent juridiskt är det bara makar som, enligt äktenskapsbalken, har ansvar för varandra. Ändå uppmanar 25 procent av kommunerna, genom sina riktlinjer, biståndsbedömarna att utröna hur mycket barnen kan göra.

Skuldbeläggs av frågorna
Även om de alltså inte kan tvingas till några insatser skuldbeläggs de lätt av frågorna, säger Marta Szebehely.
  – Det gäller framför allt de medelålders döttrarna, de kvinnor som senare ofta återfinns i ohälsostatistiken, påpekar hon.

Döttrar, vårdande makor, de allra äldsta som oftast är kvinnor, svärdöttrar, en övervägande kvinnlig personal inom äldreomsorg och sjukvård – visst är det en kvinnodominerad sektor.
  Det utesluter förstås inte att männen har en roll i sammanhanget. Enligt en kartläggning som gjorts i Göteborg står män för drygt en tredjedel av anhörigomsorgen.

Annika Strandberg arbetar som utvecklingsledare inom äldreomsorgen i Göteborg och har för FoU i Väst gjort en studie med fokus på män som tar hand om sina fruar. Hon vet inte om andelen män i den situationen ökat, eller om det i så fall hänger samman med förändrade könsroller i allmänhet, men konstaterar att de aktuella paren tidigare har levt med en traditionell uppdelning av roller och uppgifter.

Män förmanligar sin vård
Enligt Annika Strandberg har männens strategi varit att förmanliga sysslorna. De säger till exempel att det inte hade fungerat lika bra om fruarna i stället varit tvungna att vårda dem. De har ju inte lika mycket muskler och samma fysiska styrka.
  Männen uppmuntrar också hustruns egen förmåga, enligt Annika Strandberg. Det är inte fråga om någon övervård, de tar inte över mer än nödvändigt. Där kan kvinnor ha något att lära, kanske behöver de vårda för att bekräfta sig själva, funderar hon.
  I de familjer som finns med i studien har barnen mest rollen av stöd för föräldrarna, en koordinator som  kan åta sig att kontakta myndigheter.

Annika Strandberg menar att man måste satsa på individuella, flexibla lösningar för att bättre kunna stödja de anhöriga. Men hon konstaterar att det som efterfrågas är sådant som dagens äldreomsorg inte kan ge.
  – Makarnas drivkraft har varit en otroligt stark lojalitet mot partnern, att de växt ihop under åren tillsammans, säger Annika Strandberg och citerar hur en av männen sammanfattat sina bevekelsegrunder: ”Det är vi och vi är tillsammans”.

Myter om varandra
Stark lojalitet inom familjen är också en egenskap som i de här sammanhangen inte sällan brukar tillskrivas invandrare, som något slags kollektiv egenskap. ”Se på invandrarna, de tar minsann hand om sina gamla” sägs det, mer eller mindre uppfordrande.

Detta är förvisso sant men Emilia Forssell, doktorand i socialt arbete i Stockholm, påpekar att det är en myt att ursprungssvenskarna är mindre måna om sina äldre närstående. 
  – Och myten omfattas av både invandrare och svenskar. Det är ett resultat av segregationen, av att människor inte vet så mycket om varandras liv. För invandrarna kan det vara en del av självförståelsen men det är också ett av de mer positiva inslagen i vår förståelse av invandrarna; en bild som vinner respekt.
  – I Sverige har vi byggt upp en samhällsomsorg, och organiserat detta på ett annat sätt än i många andra länder. Det är ju inte uttryck för likgiltighet utan för en annan form av omtanke.

Ursprungssvenskar som hjälper anhöriga med ett stort omsorgsbehov är ofta själva till åren komna. Många invandrare i samma situation tillhör däremot en yngre generation – det innebär ofta dubbla krav. De ska inte bara ta hand om sin åldriga familjemedlem, de förväntas också integrera sig, bli självförsörjande och delaktiga, i det svenska samhället.
  Till detta kommer också de svåra erfarenheter som är förknippade med flyktingskapet, och som de gamla och deras anhöriga delar.

Andra förutsättningar
  – De som kommer hit som invandrare lever av bidrag under tiden som de ska skaffa sig arbete, men från socialtjänstens sida verkar man inte alltid föra ett resonemang med äldreomsorgen om förhållandena i familjen.
  – Om vad som händer hemma när man kräver att de yngre familjemedlemmarna också ska klara sin försörjning på egen hand. Man beaktar inte alltid detta. Förutsättningarna är överhuvudtaget helt annorlunda än de skulle ha varit i hemlandet, där man ofta varit en större familjekrets som delat på ansvaret. 
  – Det kan också vara så att anhörigvården är det enda alternativ som står till buds, eftersom det saknas vårdbiträden som talar den gamla släktingens modersmål. Eller för att det är det enda som han accepterar.

Synen på invandrarna som mer omhändertagande bottnar i sin tur, enligt Emilia Forssell, i föreställningen att de lever mer traditionellt. Kanske så som vi gärna tänker oss att vi också hade det ”förr i tiden”. Men hur har vi i Sverige egentligen sett på de äldre genom historien, och hur har de tagits om hand?

Inte bättre förr
  – Det var inte bättre förr, men annorlunda, säger historikern Birgitta Odén, professor emerita i Lund, och vi gör tillsammans med henne några korta nedslag i historien.

Under medeltiden och på 1500- och 1600-talet hade släkten ett stort ansvar. De som då räknades som anhöriga var emellertid en större krets än vad vi i dag lägger in i begreppet. Kort sagt var det alla arvsberättigade.
  Enligt landslagen, som gällde fram till år 1736, var de gamla tvungna att flytta runt mellan barnen.
  Birgitta Odén förklarar att storfamiljer – i bemärkelsen att flera generationer, syskon etc. levde tillsammans – aldrig förekommit i Norden, med undantag för östra Finland.

Självklart påverkades de yngres ekonomiska situation när de var tvungna att försörja de äldre. Birgitta Odén berättar att man från samhällets sida var så orolig för de konflikter som detta skapade att man år 1608 stiftade en lag som utdömde dödsstraff för barn som misshandlade sina gamla föräldrar.
  Under 1700-talet var det emellertid fortfarande ovanligt med tre generationer i en familj. Dödligheten var hög i alla åldrar. 

  – I ett samhälle där arbetskraften verkligen behövdes i jordbruket var det arbetsförmågan som avgjorde när man var gammal. Lagarna var därför koncentrerade kring människors situation den dag de inte längre orkade jobba.
  – I allmänhet ansågs en människa vara gammal vid 55-60 års ålder. Vilken ställning man då fick berodde helt enkelt på vem man var; den som ägde egendom hade också större möjlighet att bestämma sina villkor för det så kallade undantaget. 
  – Undantagskontrakten var detaljerade och noga reglerade, med mat, värme, skjuts till kyrkan och en anständig begravning.

Svårt att ge någon allmän bild
Birgitta Odén påpekar att det inte går att ge någon allmän bild eftersom förhållandena varierade mellan olika familjer men också på grund av kulturella skillnader i olika delar av landet.
  För tiggare och de egendomslösa inrättade församlingarna fattigstugor. De som kom dit stod under församlingens förmyndarskap och förlorade både medborgerliga rättigheter och de få saker de eventuellt ägde.

Under 1800-talet proletariserades större grupper, när barnadödligheten minskade och befolkningen alltså ökade så att jorden inte längre räckte för att försörja alla.
  De unga emigrerade i stora skaror till Amerika och man började bygga ålderdomshem för att klara omsorgen om de gamla. Dessa var även till för dem som hade barn i livet och som kunde betala för sig, men eftersom bilden av fattighuset till en början levde kvar var många fortfarande rädda för att flytta dit.

Under tidigt 1900-tal började emellertid allt fler söka sig till ålderdomshemmen. 
  – Välfärdsstaten som blommade upp under 50-talet ledde till att samhället tog ett större ansvar för de gamla. Nu slog det också igenom att även de fattiga äldre skulle bo kvar i det egna hemmet.
  – Ett bättre pensionssystem gjorde det möjligt för dem att själva betala för sitt boende och kommunen ställde upp med hemhjälp.
  Kvinnor började gå ut i arbetslivet och problemen kring omvårdnaden av de äldre kom att handla mindre om privatekonomi och mer om tidsbrist.

Det har alltså skett en successiv uppluckring av barnens skyldighet att ta hand om sina föräldrar men rent lagmässigt bröts den först i och med 1979 års familjelag.
  Men så finns det förstås andra sidor av saken, som emotionella band och en känsla av plikt.

Kristen tradition viktig
Birgitta Odén pekar på den kristna traditionen att ta hand om sina föräldrar som utvecklades i katolicismen. Modern hade offrat sig för sina barn genom att föda dem med risk för sitt eget liv. Fadern i huset hade betraktats som särskilt betydelsefull ända sedan judisk lag, och det synsättet hade återupptagits av protestantismen.
  – Faktum är att människor numera lever samtidigt under längre tid, upp till fyra generationer, och har större möjlighet att skapa känslomässiga band, säger Birgitta Odén. 
  – Relationerna är också starkare i dag eftersom de inte bygger på ett ekonomiskt beroende.

Men ättestupan då, denna barbariska sed att tippa de gamla över kanten, bort från det här livet? Hur kommer den in i bilden? Inte alls, förklarar Birgitta Odén: 
  – Det finns inga bevis för att ättestupor förekommit, annat än i en isländsk skämtsaga.
  Uppenbarligen fungerar den därmed inte som hotbild av en allt sämre äldreomsorg: ”snart är vi väl tillbaka vid ättestupan”. Men vad kan vi tro om framtiden? Vilka relationer kommer att råda mellan generationerna och vilken roll kommer de anhöriga att få i omsorgen om de gamla? Vilka strömningar ser vi, hur ändras attityderna och vad innebär våra förändrade samlevnadsformer?

Två tänkbara följder
Vi lär ju oss att bli allt mer individualistiska, vad kommer det att betyda i det här sammanhanget? 
  – Det man kallar individualism kan dels resultera i egoism, och att man hellre söker privata lösningar än offentliga, säger Gunhild Hammarström, professor i sociologi i Uppsala. 
  – Men det kan också leda till att man satsar mer på nära relationer än på det kollektiva. Då kan man också tänkas bli mer benägen att ta hand om gamla föräldrar.

Hon menar att det som kallats sandwichgenerationen, de som skulle komma i kläm mellan tonårsbarn och sjuka föräldrar, inte har så många representanter i sinnevärlden. I dag har de som behöver hjälp själva hunnit bli så gamla att deras barn också nått en mogen ålder.
  – I stället kanske det innebär att man samtidigt med de gamla föräldrarna måste ta hand om en skröplig make. Eller att man hamnar i en konflikt mellan att ägna sig åt föräldrarna eller barnbarnen.

Gunhild Hammarström menar att vi västeuropéer är mer benägna att blicka ”neråt” mot den yngre generationen, än mot de äldre. Att det är där vi också, enligt hennes undersökningar, främst har våra känslomässiga bindningar. 
  – Vi är måna om våra vuxna barn, medan relationerna till våra föräldrar är mer ambivalenta. Dem har vi ju också en gång frigjort oss från. 
  – Men när det krisar och hemtjänsten till exempel inte fungerar, rusar man till för att lösa situationen.

Yngre har andra förväntningar
När Gunhild Hammarström diskuterade de här frågorna med sina studenter visade det sig att de inte förväntade sig att själva bli omhändertagna när de i sinom tid blir gamla. Därför var de i det här sammanhanget inte heller lika intresserade av kollektiva lösningar som sina fyrtiotalistföräldrar.

Vem är då anhörig och den som ska ta hand om oss, i framtiden när en familj inte längre är vad den varit?
  Enligt Jan Trost, professor emeritus i sociologi i Uppsala, lever i dag 150 000 kärlekspar på olika håll. Han understryker dock att det egentligen inte ska ses som uttryck för egoism. 
  – Ganska många har helt enkelt inget val. De bor långt ifrån varandra, måste ta hänsyn till minderåriga barn eller vård av gamla föräldrar.
  – Men skälet kan också vara omsorg om relationen, för att man ska få det bättre när man är tillsammans och för att undvika en brytning. Man slipper till exempel de vardagliga irritationsmomenten.

Jan Trost medger att samlevnadsmodellen också skulle kunna innebära en nackdel, åtminstone för den ena parten. Det är oftast mannen i en relation som är äldre och först blir krasslig, och kanske får han inte riktigt den hjälp som han tycker sig behöva.
  – Jag kan bara spekulera, men jag tror ändå inte att samboskapet påverkar omsorgen. Det blir nog ofta så att kvinnan ställer upp även om hon inte bor ihop med mannen. Kvinnor bär ett större ansvar, eller tvingas till det, och det tar tid innan sådana mönster förändras.

Relationer mer sköra
Margareta Bäck-Wiklund, professor i socialt arbete i Göteborg, tror inte att förändringar i könsrollsmönstren – som att fler män ändå tar ut föräldraledighet – i förlängningen även innebär att de senare tar mer ansvar för familjens gamla. 
  – Maskuliniteten är utåtriktad och vänder sig ganska mycket ut från hemmet. Gamla fordrar en annan omsorg än barn. Det går inte att ta med sig gamla mamma ut i rullstol när man träffar kompisarna.

Margareta Bäck-Wiklund säger att visst, vi har omsorg om våra föräldrar, men hon tror också att insatserna kan minska när graden av komplikationer ökar. Samtidigt förväntas vi i större utsträckning träda in och på olika vis ta hand om de gamla.
  Hon säger att det är ett dilemma, och att man kan spekulera över att det förmodligen blir problematiskt. 
  – Tendensen i vårt samhälle är att relationer överhuvudtaget blir mer sköra.
  – Men inget motsäger heller att barnbarnen kommer att träda in. Bland ungdomar finns mycket som går på tvärsen mot hårda värderingar. De reagerar också mot en väldigt inhuman situation för de äldre. 
  – Vi människor har egenheten att anpassa oss till nya situationer. Blir det kärva tider söker vi kanske nya lösningar för att ta hand om åldriga föräldrar.

Kooperativa lösningar
Birgitta Odén är inne på liknande tankegångar. Hon berättade ju hur begreppet ”anhörig” tidigare i historien var betydligt vidare, kanske kommer vi åter att vidga kretsen av ömsesidigt behjälpliga? 
  – Kanske blir framtidens lösning att människors egna resurser tas i bruk. Att ta hand om varandra, i något slags kooperativ samverkan. Men kommunerna måste ändå ha kvar ansvaret och organisera det hela.

Marta Szebehely understryker även hon hur viktigt det är att inte samhället frånhänder sig ansvaret för de äldres situation. Att vi behöver en välutvecklad offentlig omsorg, även för de vuxna döttrarnas skull. För om anhöriga ska vilja och kunna ta ansvar för de gamla måste de veta att de kan dela det med kommunen. 
  – Annars finns det stor risk för en situation där både viljan att göra en insats och relationerna mellan generationerna är hotade. 
  – Det är inte heller ur samhällssynpunkt ett realistiskt eller önskat scenario att människor stannar hemma för att vårda i stället för att förvärvsarbeta.

Marta Szebehely är ändå optimistisk. Den största ökningen av antalet gamla ligger nämligen bakom oss. Nästa topp i statistikkurvan över vårdbehövande kommer först om 20 år, när den stora gruppen av fyrtiotalister nått 80 års ålder.
  – Vi har faktiskt ganska god tid på oss för att tänka efter och finna bra lösningar. Och de gamla, deras anhöriga och personalen inom äldreomsorgen utgör en stor väljarbas.