Äldreberedningen SENIOR 2005 vill riva ålderstrappan. Historiker Birgitta Odén varnar för konsekvenserna. Individens ansvar för sin egen sjukdom och död osynliggörs och de allra äldsta lämnas därhän.

I den ofta avbildade ålderstrappan, målad av bonadsmålaren Clement Håkansson 1792, är det ökande svaghet och brist på livslust som åskådliggörs. Andra trappor i den rika floran av bilder visar den åldrande individens behov av hjälp och av sängläge.

Att riva ålderstrappan betyder först och främst att göra sig urarva en tusenårig tradition som uppmanar människor att betänka ålderdomens sjukdomar och den ofrånkomliga döden. Beredningen markerar detta genom valet av underrubriken ”Livslopp i förändring”. Det är individernas livslopp som skall förändras. Vad är det då som ger anledning till förändring?

Tydligt är att vår generation inte behöver påminnas om yttersta domen och det eviga livet. Moderna religionspsykologiska studier visar att majoriteten i vår kulturmiljö inte tror på ett liv efter detta. ”Döden är slutet” eller ”Vet inte vad” var de vanligaste svaren vid en religionssociologisk enkätundersökning 1998.

Äldreberedning osynliggör sjukdom
När äldreberedningen SENIOR 2005 nu uppmanar regering och riksdag att riva ålderstrappan innebär det, att individens ansvar för sin egen sjukdom och död skall osynliggöras. Men det betyder också, att den planerade äldrepolitiken lämnar den fjärde ålderns gamla därhän – de som är 80 år och äldre. Detta har uppmärksammats av flera remissinstanser.
  Men inget ansvarsfullt samhälle kan lämna ålderstrappan – det biologiska åldrandet – därhän. Även om vi lever längre och är friskare åldras vi biologiskt hela livet och börjar märka det vid 70 års ålder.

Under den tredje åldern, 65-79 år, upplever några människor åldringssymptom – främst de som arbetar med sina muskler och som har tungt arbete – medan andra är förhållandevis oberörda av värk och trötthet – främst de som har intellektuellt arbete.
  Vid 80-årsåldern drabbas många av olika symptom på det naturliga åldrandet, sjukligheten ökar också och cirka 20 procent av åldersgruppen 80+ drabbas förr eller senare av åldersförändringar i hjärnan, som ger problem.
  Ålderstrappan kan alltså inte rivas men den kan byggas om och planas ut i sin övre del.

Åldrande innebär inte bara biologisk förändring. Ur sociologisk synvinkel är ålderdomen en social konstruktion. Människor kastas ut ur samhällets aktiva liv. Eller drar sig självmant ur ansvaret för samhället. Vid 65 års ålder – eller tidigare – går vi i pension. Det är denna avskiljningsprocess som beredningen vill hejda genom att riva ålderstrappan.
  Människor skall uppmanas att använda sina resurser även när den biologiska nedräkningen börjar göra sig märkbar.

Om man river ålderstrappan förlorar man det biologiska åldrandet ur sikte och frestas att tro, att samhället kan manipulera ramarna för åldrandet. Men om man vill bygga upp nya ramar för åldrandet, så måste man utforma villkoren så att de mer oförändrade delarna av psyket utnyttjas i de arbetsuppgifter som erbjuds som ett aktivt alternativ till pensionering och arbetsfrihet.

Vill riva en annan trapplik kurva
Varför är det så viktigt att riva ålderstrappan och göra det just nu? Inbäddat i den stora utredningens textmassa finns svaret: internationella statistikexperter inom OECD och FN har gjort politikerna uppmärksamma på att den svenska välfärden är hotad av att vår arbetsamhet är låg. SENIOR 2005 har sänt frågan vidare till Riksförsäkringsverket, som räknat ut att av dem som är i arbete idag måste hälften förmås arbeta inte bara till 67 år utan till 79 år för att tillväxten skall kunna upprätthållas och staten kunna uppfylla sina åtaganden i form av pensioner, vård och omsorg.

När beredningen talar så varmt för att riva den föråldrade ålderstrappan är det i själva verket en annan trapplik kurva den skulle vilja riva – kurvan över åldersfördelningen av de beskattningsbara inkomsterna. Den kurvan smyger sig vackert efter ålderstrappans linjer: uppåt till 50 år och sedan sluttande nedåt. Det är den som måste rivas, den som borde byggas om. Relaterad till kurvan över offentliga utgifter för olika åldersnivåer pekar den på stora förväntade underskott i det offentliga samhällets budget, när de gamla blir fler.

Bygga en ny äldrepolitik
Frågan blir då: hur bygger man upp en ny äldrepolitik? Sedan diskussionspromemorian sänts ut till granskning samlade den parlamentariska gruppen trådarna i slutbetänkandet – Äldrepolitik för framtiden (SOU 2003:91). Ålderstrappan var riven. Nu gällde det att ersätta spillrorna med en ny och hållfast konstruktion. Samhället borde riva alla åldersbarriärer. Individerna borde eftersträva ett flexibelt livslopp. Människorna borde få en ny bild av ålderdomen – individernas frivilliga livslopp utan åldersbarriärer – ett livslopp byggt på förändring, vidareutbildning och uthållighet i arbetet. Och ett samhälle byggt på solidaritet mellan generationerna.

Hur ser då konsten att ersätta ålderstrappan ut? Hur formar man en bild av ”trygghet och utveckling med en åldrande befolkning”?
  Den väg som främst anvisas är en attitydförändring att få bort ”ålderismen”. Men hur ändrar man på kort tid en attityd, som uppges vara ”omedveten” och som inte kunnat empiriskt beläggas i svensk befolkning i de studier utredningen åberopar. Är inte ”ålderismen” en amerikansk importprodukt, som just nu behärskar delar av forskarsamhället? Slåss man helt enkelt mot väderkvarnar? Jag skall återkomma till detta i en senare artikel.
  I stället skall jag avsluta detta debattinlägg med frågan: Vad förlorar man genom att riva ålderstrappan?

Fokuserar på tredje åldern
Om man börjar med att riva ålderstrappan och vill ersätta den med bilden av aktivitet och flexibilitet, så kommer man snabbt att koncentrera sig på den tredje ålderns gamla – de som är friskare än förr och skulle kunna vara en framtida skattebetalande resurs i samhället till fördel för tillväxt och budgetbalans.

Den fjärde ålderns överlevare – de som rapporterar om ålderskrämpor och trötthet – iakttas inte. Några av remissinstanserna har påpekat detta, till exempel Sveriges Gerontologiska Sällskap. SENIOR 2005 bygger endast för trygghet och utveckling under den tredje åldern. 
  Trots den omsorgsfulla probleminventeringen är det ingen fokusering på den fjärde åldern annat än i form av olika scenarier i slutbetänkandet. Beredningen nämner knappast ens att det är denna grupps extrema tillväxt som är framtidens stora äldreproblem.

Vem tar ansvar för trygghet och utveckling av de växande skarorna människor som blir 80 år och äldre? De som inte har mycket att vinna på ett ”flexibelt livslopp”. De som inte längre orkar planera för sin egen framtid och som försjunker i sitt nu i väntan på döden. Även de har rätt till ”människans värde och människans väl”. Det var den rätten ålderstrappans nedersta steg gav budskap om. 


Svar på denna artikel:
Tala om att osynliggöra! »

Mer av Birgitta Odén om Senior 2005:
Empiriska belägg för ålderism saknas »