Skillnaderna i äldreomsorg är större inom än mellan de nordiska länderna. Graden av välfärd tycks främst bero på lokal tradition och historia, säger Gun-Britt Trydegård från Socialhögskolan i Stockholm. 

Spelar det någon roll var jag bor, när jag blir gammal och behöver hjälp, vård och omsorg? Ja, i vilket land man bor har betydelse för vilken hjälp man kan få, vem som utför och vem som ansvarar för den.
  I Tyskland exempelvis, är det familjen som i första hand har ansvar för att äldre anhöriga skall få hjälp. I England samordnas insatser från olika frivilligorganisationer, privata företag och myndigheter i närområdet till ett ”omsorgspaket”. I USA bygger mycket av äldreomsorgen på privata försäkringar.

I de nordiska länderna är äldreomsorgen ett samhälleligt ansvar, även om familjens och anhörigas insatser också här vida överstiger den offentliga äldreomsorgen. Man brukar tala om en skandinavisk välfärdsmodell, som kännetecknas av jämlikhet och solidaritet.

Var spelar roll
Lagstiftningen ger alla äldre rätt till vård på lika villkor, och stöd och hjälp efter sina behov, i första hand i hemmet och när detta inte längre går, i något särskilt anpassat äldreboende. Men som framgår av Marta Szebehelys artikel (se artikel ») är äldreomsorgen i Norden inte heller så alldeles enhetlig.

Var i världen jag bor har alltså betydelse för vilken slags äldreomsorg jag kan få på äldre dar. Men spelar det någon roll var i Sverige jag bor, i vilken kommun jag blir gammal och hjälpbehövande?

Sverige, liksom Norden i övrigt, har ett starkt kommunalt självstyre. Kommunerna har befogenhet att besluta om sina angelägenheter och ta ut skatt av sina invånare. När det gäller äldreomsorg har de rätt att besluta omfattning och utformning, och hur hjälpen skall vara organiserad.
  Den statliga styrningen är relativt svag; lagstiftningen är av ramlagskaraktär, statsbidragen är generella – inte öronmärkta för äldreomsorg specifikt – och tillsynen från Socialstyrelsen och länsstyrelserna är av mera rådgivande karaktär.
  Det finns alltså utrymme för olika lokala lösningar på uppgiften att organisera och planera äldreomsorgen till invånarna.

Om man granskar den statistik som de 290 svenska kommunerna årligen lämnar till Socialstyrelsen, finner man att det är mycket stora skillnader när det gäller omfattningen av äldreomsorg.

Skillnaderna har ökat
År 2002 var det i vissa kommuner mindre än en av tio (8 procent) över 80 år som hade hemhjälp, medan i andra kommuner hade nästan var tredje (31 procent) hemhjälp. Nästan lika stor var skillnaden mellan kommunerna beträffande platser i äldreboende. Den varierade mellan 11 och 31 procent av kommuninvånarna, 80 år och äldre.

Detta är ett fenomen som har funnits länge i den svenska äldreomsorgen och under 1990-talet ökade skillnaderna. Däremot minskar de efter år 2000, att döma av den statistik som finns tillgänglig från de tre första åren av det nya seklet. Det tycks vara kommuner som tidigare hade en generös tilldelning av hemhjälp som har närmat sig övriga kommuner.

Hur kan man då förklara skillnaden mellan kommunerna? Det finns inte någon tydlig kompensation inom äldreomsorgssystemet, exempelvis att kommuner som ger få personer hemhjälp i stället ger många timmar hjälp per person, eller tvärtom.
  Det är heller inte mycket som tyder på att kommuner som ger litet hemhjälp kompenserar detta med att i stället erbjuda fler personer plats i äldreboenden.

Olika behov ingen förklaring
Det finns kommuner som har litet av båda typerna av äldreomsorg, de som har mycket av båda, det finns de som satsar mest på hemtjänst men mindre på särskilt boende och det finns motsatsen, de som satsar på särskilt boende men inte på hemhjälp – och det finns de som ligger mittemellan, nära medelvärdena i båda hjälpformerna.

Åtskilliga försök har gjorts att förklara de kommunala skillnaderna i äldreomsorgen, både i Sverige och i de övriga nordiska länderna, där samma fenomen förekommer. (Forskare har sagt att det är större skillnad inom de nordiska länderna än mellan dem.)

Det har visat sig att de stora variationerna i mycket liten utsträckning kan förklaras av att behoven ser olika ut i kommunerna eller att kommunerna har olika befolknings- eller arbetslivsstruktur. Inte heller den ekonomiska situationen i kommunerna eller deras politiska ”färg” tycks kunna förklara skillnaderna.

Tradition avgörande
Det har visat sig att det som bäst kan förklara den kommunala variationen i äldreomsorgen är kommunernas historia och traditioner att tillhandahålla service och vård till de äldre.

Det är inte bara äldreomsorgens omfattning som varierar mellan kommunerna. Också avgifterna man betalar för tjänsterna skiljer sig åt, även om staten här har gått in och skapat viss samordning med den så kallade maxtaxan.

Något som också är olika är i vad mån kommunerna anlitar privata entreprenörer som utförare av äldreomsorg. Av landets 290 kommuner har ungefär hälften privat drift i någon form, och i var femte kommun är mer än 20 procent av personalen privatanställd. 
  Studier har visat att det är storstäderna med förorter (särskilt Stockholm) som har privatiserat mest, liksom kommuner som har liten andel lågutbildade i befolkningen och stor andel moderatväljare.

Välfärdskommun mer adekvat
Sammanfattningsvis kan sägas, att det tycks råda geografisk ojämlikhet i äldreomsorgen, och att det kan vara mera adekvat att tala om olika välfärdskommuner – eller i en del fall kanske till och med om ofärdskommuner – än om en enhetlig välfärdsstat när det gäller äldreomsorgen i Norden.
  Och det som är illavarslande ur demokratisk synvinkel är, att varken lokala politiker eller kommuninnevånare tycks vara medvetna om den egna kommunens nivåer i utbudet av äldreomsorg. Om man inte vet, kan man heller inte ändra på förhållanden som inte är godtagbara.