Det är förmiddag och jag far runt med en vattenkanna. Alla boende har hjälpts upp, blivit tvättade, klädda och fått sin frukost. Nu sitter nästan allihop här i ”dagrummet”, där vi också har ett litet kök.

Allas blickar är vända mot teven. Ett program från Utbildningsradion sänds. Jag ska bara vattna klart, sen ska jag raka herrarna och ta itu med morgonens tvätt.
  Nu ser jag att en blick är vänd mot mig. Det är Stina. Kanske har hon följt mina rörelser en lång stund, utan att jag har märkt det. Jag ställer ifrån mig vattenkannan och sätter mig på huk vid henne.
  – Hur är det?
  Hon svarar inte. Hennes blick vandrar från mitt ansikte till fönstret som vetter mot sjön.
  – Har du sett vad fint det är ute idag, Stina?
  Hon sträcker på huvudet och tittar fundersamt på någonting därute. 
  – Vad är det?
  – Brinner det i buskaget?
  – Det är solen, Stina. Solens strålar skiner igenom grenarna. Det brinner inte. 
  – Men det ser så ut.
  – Ja, det gör det faktiskt.

I några minuter sitter jag med henne och ser ut genom fönstret. Innan jag går, rättar jag till hennes halsband, som hamnat lite på sned.

Albin skjuter ut sin haka när jag rakar honom. Han drar ned överläppen, så att området under näsan blir lättare att komma åt. Han vänder upp sina kinder mot mig. Jag skymtar ett leende i Albins ansikte, när jag tar stöd med ena handen mot hans axel.

Den andre mannen på avdelningen, Georg, sticker ut sin tunga när hans rakapparat är i närheten av hans mun. Ett föremål intill hans mun betyder att det är matdags. Han har slutat att äta själv och är van att bli matad.
  Jag drar långsamt med rakapparaten. Den är gammal och sliten. Ibland händer det att den nyper tag i huden. Då slår Georg vilt omkring sig. Man får vara beredd på det och hålla ett visst avstånd. Vi har sagt till de anhöriga, att de får skaffa en ny rakapparat. Men ingenting har hänt.
  Också Georgs ansikte smörjer jag in med mjukgörande kräm, som doftar gott.
  – Tack älskade, säger Albin, när jag är klar. Georg säger ingenting.

Dagrummet är fyllt av kaffedoft. Anita, som jag jobbar med idag, har förberett förmiddagsfikat. Teven är avstängd. Alla boende har fått var sin kaffekopp, en veteskiva och ett Mariekex. Anita matar nyrakade Georg. Då är det bara Hanna kvar. Hon sitter på sitt rum, i sin rullstol, och vill helst vara ensam.
  – Hanna, vill du ha en kaffetår?
  Hennes vita, långa hår är draget bakåt med hjälp av ett svart, blankt diadem.
  – Ja, tack.
  – Det är socker och grädde i.
  – Jaha.

Runt hennes hals sätter jag en haklapp, som når ända ned till knät. Sen för jag kaffekoppen till hennes mun. Hon känner med läpparna att inte kaffet är för hett. Det är det inte. Hon öppnar munnen till en liten glipa men sväljer inte allt. Det rinner ur munnen och bildar ett brunt streck ned på haklappen.
  – Oj, oj, oj.
  – Det är ingen fara, Hanna.
  Jag torkar runt hennes mun med en vit servett.
  – Vill du ha en veteskiva?
  Hon nickar. Jag sätter veteskivan i hennes hand och hon för den långsamt till munnen. Hon tuggar sakta. Några pärlsockerkorn syns på hennes läppar.

När fikat är slut tar jag av henne haklappen.
  – Hanna, ska vi sjunga din favoritsång?
  – Vilken?
  – Jo, Snoddas låt.
  Hennes sång låter som en viskning: Jag var ung en gång för länge sen, en flottare med färg, all jänter var som vax uti min famn. I varje torp, i varje stuga hade jag en liten vän. Ifrån Norderå till Skiljet nervid Berg. I refrängen byter jag ut ”haderijan hadera” mot ”doppa Snoddas i choklad”.
  – Nej, så kan man inte sjunga!
  Hanna för en hand till örat. Sen sänker hon handen och håller den för munnen. Ett försök att dölja sitt fnitter. Sen möter hon min blick med glittriga ögon.

Det är dags för mig att samla in alla kaffekoppar i diskmaskinen.
  – Hanna, du kan väl följa med ut till de andra, en stund?
  – Jag vill äta ostört!
  – Ja, jag kör in dig på rummet igen när det är lunch.
  Hon ser mot dörröppningen och tvekar under en halv minut, sen säger hon:
   – Ja, ja.
  Jag kör in rullstolen i dagrummet.
  – God dag, säger Hanna.
  – God dag, svarar några av de andra.
  Om en timma är det lunchdags. Jag justerar persiennerna så ingen av de boende sitter i direkt solljus.