Svensk hemtjänst prioriterar de mest hjälpbehövande. I Danmark ger man både ”mycket till få” och ”lite till många”. Skillnaderna mellan de nordiska ländernas hemtjänst är numera påtaglig, skriver Marta Szebehely, professor i socialt arbete. 

I alla de nordiska länderna är äldrepolitiken inriktad på att gamla människor ska kunna bo kvar hemma, även när de behöver mer eller mindre omfattande hjälp i sin vardag.

I ett internationellt perspektiv betraktas hemtjänsten som en central del av den nordiska äldreomsorgen, och en vanlig uppfattning är att de nordiska länderna är lika på denna punkt. Som framgår av figuren stämmer inte detta särskilt väl – åtminstone inte längre.
  Kring 1980 hade ungefär var sjätte person över 65 år hjälp från hemtjänsten i alla fyra länderna – betydligt fler än i resten av Europa. Men sedan dess har hemhjälpstäckningen ökat i Danmark, varit i stort sett oförändrad i Norge och minskat kraftigt i Sverige och Finland. Idag får 25 procent av danska äldre, 65 år och äldre, hemhjälp, jämfört med 8 procent av svenska äldre.

Skillnaden mellan Sverige och Danmark är inte fullt så stor som det ser ut i figuren (som bygger på den offentliga statistiken). I de svenska siffrorna ingår endast de som får hjälp hemma – i det man i dagligt tal kallar vanliga bostäder, inte i servicehus. De danska siffrorna innefattar också hjälp i mer eller mindre institutionslika boendeformer.

Statistiken ofullständig
En del av den danska hemhjälpsökningen beror på att danska plejehjem (ungefär sjukhem) har byggts om till ældreboliger (ungefär servicehus) och den hjälp som ges där definieras som hemhjälp. En modernisering av danska äldreboenden framstår därmed i statistiken som en utbyggnad av hemtjänsten, och förändringar av antalet personer som får hemhjälp “hemma” osynliggörs i den danska statistiken.

Skillnaden mellan de nordiska länderna är dock påtaglig även om man försöker korrigera för olikheter i statistikföringen. Danmark är idag det nordiska land som kommer närmast idealbilden av en nordisk äldreomsorg med generella välfärdsambitioner.
  Till skillnad från Sverige – som mer ensidigt prioriterar de mest hjälpbehövande – ger hemtjänsten i Danmark både ”mycket till få” och ”lite till många”. Det är också mycket vanligare att gifta äldre har hemhjälp i Danmark än i Sverige.

Även om forskningen inom området är begränsad tyder mycket på att svenska äldre betydligt oftare än danska får hjälp enbart av anhöriga. Svenska anhöriga – främst hustrur och vuxna döttrar – tycks stå allt mer ensamma om sitt omsorgsansvar.

Priset kan ha betydelse
Hur denna skillnad mellan svensk och dansk äldreomsorg har uppstått vet vi inte så mycket om. Troligen har det betydelse att dansk hemhjälp är gratis för brukaren. Förmodligen är det också viktigt att danska hemhjälp erbjuds mer aktivt, bland annat genom den lag som tvingar de danska kommunerna att erbjuda hembesök två gånger om året till alla som fyllt 75 år, bland annat för att informera om kommunens tjänster.

En viktig skillnad mellan Norge och de övriga nordiska länderna är gränsdragningen kring den hjälp som direkt berör kroppen. Av tradition tillhör hjälp med bad/dusch, påklädning och uppstigning hemsjukvårdens uppgifter i Norge, medan sådana uppgifter alltid har hört till hemtjänstens uppgifter i de övriga nordiska länderna.
  Idag vidgas gränsen för hemtjänstens ansvar också i Norge, samtidigt som hemhjälp och hemsjukvård i alla länderna allt mer integreras i en och samma organisation, ibland betecknad hemvård/hjemmepleje.

Fortfarande får dock äldre i Norge genomsnittligt sett betydligt mindre omfattande hjälp i hemmet. Mycket tyder därför på att norska äldre med stora omsorgsbehov har svårare att kunna bo kvar hemma – åtminstone om de inte får stora hjälpinsatser från anhöriga.

Historiska paralleller
När det gäller hemtjänstens historia finns flera gemensamma drag. I Danmark, Norge och Sverige startade verksamheten på initiativ från frivilligorganisationer runt 1950 och ursprungligen var det medelålders hemmafruar som rekryterades för att arbeta ett par timmar per dag hos en eller några få äldre personer.
  Det ställdes inga krav på utbildning, och de informella kvalifikationer som kvinnorna hade från hushåll och familj – ofta också från vård av egna föräldrar eller andra gamla släktingar – uppmärksammades inte.

Lönen för det nya yrket (i Sverige hemsamarit, i Danmark och Norge hjemmehjælpere/hjemmehjelpere) sattes därför lägre än för andra arbeten som krävde motsvarande reell kompetens. Jämfört med de flesta andra yrken – även andra välfärdsyrken inom barnomsorg och sjukvård – betraktades hemhjälpsyrket långt fram i tiden inte som ett ”riktigt yrke”.

Timanställning och deltidsarbete är fortfarande vanligare än inom andra omsorgsyrken, och det är betydligt fler som saknar formell yrkesutbildning. Dessa särdrag är mindre tydliga i Finland där de anställda inom hemtjänsten alltid i huvudsak har arbetat heltid, och där kravet på utbildning redan från början var högre än i resten av Norden. Ett gemensamt drag i alla länderna – även i Finland – är dock den mycket starka kvinnodominansen.

Tuffa arbetsvillkor
Det finns inte mycket jämförande forskning med fokus på hemtjänstpersonalens situation i de nordiska länderna. Olika nationella studier tyder dock på många likheter i arbetsvillkor.

Hemhjälpsyrket är ett fysiskt och ofta också psykiskt tungt arbete. Det är till stora delar ett ensamarbete, med begränsade möjligheter till kontakt med arbetskamrater och ofta utan tillräckligt stöd från arbetsledare i svåra situationer. Samtidigt är det många som uppskattar självständigheten i arbetet.

Arbetsskador och arbetsrelaterad sjuklighet är vanligare än i de allra flesta andra yrken, och från många håll rapporteras ökad stress och försämrade arbetsvillkor. Den tillfredsställelse som ändå många upplever i arbetet kommer i de flesta fall från kontakten med hjälptagarna – under förutsättning att arbetet inte upplevs som alltför tidspressat och handlingsutrymmet alltför begränsat.
  Känslor av otillräcklighet i förhållande till hjälptagarnas behov är vanliga och upplevs som mycket belastande.

Stress ett kvalitetsproblem
Forskningen om hur äldre hjälpmottagare uppfattar hemtjänsten är också ganska samstämmig. Viktigt för de flesta hjälptagare är att få hjälp av så få personer och på så fasta tider som möjligt, samtidigt som man vill ha goda möjligheter att påverka vad hemtjänstpersonalen ska göra vid varje hjälptillfälle. Med andra ord vill man att hjälpen ska vara möjlig att förutse och påverka.

Samtidigt har hemtjänsten i alla de nordiska länderna förändrats i riktning bort från fasta hemhjälpare och fasta hjälptider, och mot i förväg bestämda arbetsuppgifter. På senare tid framstår stress och tidsbrist inte bara som ett arbetsmiljöproblem, utan minst lika mycket som ett kvalitetsproblem ur de äldres perspektiv.

Hemtjänsten är en del av välfärdsstaten som ovanligt många människor har en direkt erfarenhet av. Hur hemtjänsten fungerar har därför stor betydelse för välfärd och välbefinnande – eller för ofärd och ohälsa – för stora kvinnodominerade grupper: anställda såväl som hjälpmottagare och deras anhöriga.


Referens:
Artikeln bygger på Hemhjälp i Norden – illustrationer och reflektioner, en nyutkommen bok som även innehåller en kvalitativ jämförande studie av hemtjänsten i Stockholm, Oslo, Köpenhamn och Helsingfors. Boken är redigerad av Marta Szebehely och innehåller bidrag av Rosmari Eliasson-Lappalainen, Dorte Høeg, Jorma Sipilä, Christine Swane, Kirsten Thorsen och Mia Vabø (studentlitteratur 2003).