Isländsk äldreomsorg har dominerats av institutioner. Nu har en långtidsplan lagts fram med målet att 75 procent av dem som är 80 år och äldre skall kunna bo hemma. Gu∂ny Björk Eydal och Sigurveig H. Sigur∂ardóttir vid Islands universitet ger en bakgrund.
I Island har det upprättats fler institutionsplatser än i Norden i övrigt. Äldre islänningar vistas också i högre grad på sjukhus än deras jämnåriga i andra nordiska länder.
Trots det relativt höga antalet institutionsplatser finns det fortfarande stort behov av fler platser. Enligt Hälso- och socialförsäkringsministeriet så fanns i september 2002 behov av 1004 nya institutionsplatser i Island, varav 639 för personer med mycket akuta behov.
På 1970-talet började man ifrågasätta ideologin bakom institutionerna och diskutera flera valmöjligheter inom äldreomsorgen. Man ställde krav på att de äldre skulle ges möjlighet att stanna i sina hem så länge som möjligt och att de skulle erbjudas hemsjukvård och social hemtjänst.
Häftig debatt om hemvård
Det blev häftig diskussion om den ökade hemvården. De som styrde de stora ålderdomshemmen tyckte att det behövdes fler institutionsplatser, men de som anslöt sig till hemvårdsideologin framhöll att det fanns tillräckligt med platser men att det som fattades var samordning och centralstyrd intagning.
Första lagen om social hemtjänst trädde i kraft i början av 1950-talet. Under 1980-talet ökade den sociala hemtjänsten, men då betalade staten 35 procent av kostnaderna. Då fick ungefär 12 procent av 65-åringarna eller äldre i Island social hemtjänst.
Från nittiotalets början blev social hemtjänst en del av den kommunala socialtjänsten och den organiseras och betalas nu av kommunerna.
Hemsjukvård finns idag tillgänglig hela dygnet. Den organiseras av hälsovårdscentralerna och driftskostnaderna betalas av staten.
Men kan de relativt höga antalet institutionsplatser förklaras med avsaknad av tillgång till service i hemmen?
Statistiken över hur många som får hemtjänst stödjer inte denna hypotes. Nästan 19 procent av 65 år eller äldre får hemhjälp, vilket jämförelsevis är en ganska hög andel av populationen.
Men det är viktigt att inte endast rannsaka hur många som får hemtjänst utan också hur mycket de får. Enligt resultat i en jämförande forskning – nordiska modellkommunprojekt NOVA – är det så att i Island ges hemtjänsten till många individer men endast få timmar till varje.
Genom att jämföra andelen av totalutgifter som de nordiska länderna använder till service för äldre ser man att Island har betydligt lägre utgifter till hemtjänst och service förutom institutionsservice. Detta stödjer den hypotes att det ges mindre hemservice i Island än i de andra nordiska länderna.
Fler barn och mindre stöd
Varför har Island, trots målet om att stödja hemmaboende, inte byggt ut mer omfattande hemtjänst? Beror det på att isländska familjerna tar på sig större roll i samband med de äldres omsorg, än i övriga Norden?
Faktum är att islänningar, både kvinnor och män jobbar mycket och har lång arbetsdag. Samtidigt föder islända kvinnor fler barn och isländska barnfamiljer får mindre offentligt stöd än i övriga Norden.
Det finns forskning som visar att de isländska familjerna tar större ansvar för omsorg av sina barn. Men det råder brist på jämförande forskning i vilken utsträckning detta även skulle gälla omsorg om de äldre.
Förklaringarna finns troligen först och främst i strukturella faktorer. Det faktum att det finns två huvudmän, kommunerna som finansierar hemhjälpen och staten som betalar driftskostnaderna för institutionsplatser och hemsjukvård, gör att all översyn och samordning blir svårare.
Kommunerna har ofta tagit initiativet till uppbyggnad av institutioner och delvis finansierat den, även om det inte står klart enligt lag vem som ska göra det.
Nu har man börjat ta itu med detta problem på liknande sätt som man har gjort i andra nordiska länder. Kommunerna har fått ökat inflytande och ansvar för äldreomsorgen.
Försöksprojekt pågår
Ett exempel är ett försöksprojekt i Akureyri – en av kommunerna som deltog i NOVA-projektet – där staten bidrar med medel direkt till kommunen. Sedan har kommunen frihet att använda pengarna till hemtjänst, institutioner eller det som kommunen tycker ger bäst eller mest service för de äldre.
Projektet pågår fortfarande (hösten 2003, red anm) men en preliminär utvärdering visar lovande resultat. Den kommunalt koordinerade hemtjänsten och hemsjukvården har växt och brukarna är nöjdare. Medelåldern bland dem som har fått institutionsvård har inte stigit, men behovet för service har ökat, vilket är ett tecken på att man lyckats förlänga den tid de äldre kunde bo hemma.
1983 trädde den första enhetliga äldreomsorgslagen i kraft. Syftet med denna var att försäkra de äldre hälso- och sjukvård på den nivå som de behövde. Lagen bygger på liknande ideologi som i andra nordiska länder. Äldre har rätt till omsorg som betalas av offentliga medel och är anpassad till individens behov.
I första stycket sägs det att ”lagarnas mål är att försäkra att de äldre kan bo så länge som möjligt i normal hemmiljö men att samtidigt ska institutionsservice erbjudas om den behövs”. I lagen betonas att äldreomsorgen ska styras från ett departement, hälso- och socialförsäkringsministeriet.
Lagen kritiserades
Lagens reform kritiserades. Man tyckte att lagarna gav hälsosektorn större utrymme än den sociala sektorn. Nu drygt 20 år senare framkommer i en ny rapport om riktlinjer i äldrevården fram till 2015, publicerad av Hälso- och socialförsäkringsministeriet, att det uppmuntras att den sociala sektorn ska få ökat inflytande.
Detta bekräftar att isländsk äldrepolitik har överdimensionerat hälsovårdens och institutionernas insatser. Lagen har reviderats två gånger sedan 1983, senast 1999 då förändringarna bland annat innebar ökat brukarinflytande.
Hälso- och socialförsäkringsministeriet har lagt fram en plan för isländsk hälsovård fram till år 2010 och en rapport med förslag till planläggning av äldreomsorgen fram till 2015. Målet är att 75 procent av dem som är 80 år och äldre ska kunna bo kvar hemma med lämplig service.
Detta ska uppnås genom att uppmuntra til hälsofrämjande åtgärder, utveckla nya serviceerbjudanden, öka och förbättra samarbetet mellan hemvård, hälsovårdscentraler, sjukhusens äldreservice och institutioner, med speciell inriktning på tvärvetenskapliga arbetsgrupper.
Betonas gör även att större hänsyn ska tas till sociala faktorer och att äldres självbestämmelse och medverkan i planering av service ska tillvaratas. Stor vikt läggs vid att ändra arbetsfördelningen mellan kommun och stat samt att öka samarbetet mellan dem som arbetar inom äldreområdet.
Mål kräver god hälsa
Målet, att 75 procent av dem som är 80 år ska vara så friska att de kan bo hemma, kräver god hälsa bland de äldsta åldersgrupperna. Hälsa kan inte enbart mätas i fysiskt välmående. Det mäts också i kvaliteten i den sociala situationen och i psykiska omständigheter.
Huruvida detta mål kan uppnås kan inte besvaras utan tvärvetenskalig forskning om faktorer som påverkar välbefinnandet i ålderdomen.
Artikeln är en del av en längre artikel publicerad i Nordisk Sosialt Arbeid nr 3/2003, sid 162–171 (www.universitetsforlaget.no)
Sökning pågår