Måste vi till varje pris ha en speciell bild av äldre? Det är en sak att det kan vara praktiskt att använda en grov indelning av livsloppet som den i unga, medelålders och äldre, men varför måste just kategorin äldre åtföljas av en påklistrad bild – oftast en negativ, stigmatiserande bild av äldre som klienter och en börda för samhället? Att ersätta den med en lika generaliserande positiv bild gör inte saken bättre.

Ett exempel på detta är ett e-brev som nyligen skrevs av den nye ordföranden i den europeiska sektionen av den internationella gerontologiska föreningen, en geriatriker från Frankrike. Han hävdar att den traditionella bild av äldre som barn i Europa hittills fått sig till livs numera är falsk. Deras farmor eller mormor är inte längre en handikappad, gråhårig, döv, svartklädd gumma utan några personliga resurser, med dåligt minne, dålig syn, och som fridfullt väntar på döden.
  Idag, skriver han, är farmor eller mormor äldre än tidigare men hon är en vacker dam, aktiv, klädd enligt senaste mode, och med egna resurser. Moderna far- och mormödrar ska inte betraktas som vårdbehövande; det kan i stället vara de som ger hjälp till sina barn eller barnbarn.
  Denna form av ”äreräddning” med hjälp av enkelspåriga motbilder leder bara till samma ålderssegmentering.

Ett annat uttryck för ålderssegmentering gick att läsa om i tidningen för ett tag sedan där ett nytt svenskt filmprojekt presenterades. Filmen är avsedd ”bara för dem som är 55 plus”. Producenten säger att han tror det är unikt i filmhistorien, och man hoppas han har rätt. Filmen handlar om en äldre kvinna vars tillvaro förändras när hon övertalas att gömma en kvinna som är utvisningshotad. Förutom att konceptet andas en opportunistisk politisk korrekthet, så bygger det på en klichéartad idé om en gemensam social identitet hos äldre.

I den här krönikan används just uttrycket äldre. Går det att skönja ett mönster över tid för hur stabila beteckningar är? I den stora Eurobarometerstudien för drygt 10 år sedan ansåg var tredje svensk över sextio års ålder att äldre var den beteckning som man föredrog för just den åldersgruppen. Tätt efter följde ”pensionärer” med 28 procent och ”seniorer” med 19 procent. Det har hänt en del sedan dess.

Seniorbilagor i tidningar och senast den parlamentariska utredningen med namnet Senior 2005 (den förra stora utredningen inom området hette Pensionär ’75), ger en antydan om det. En ovetenskaplig enkät som jag genomförde vid en öppen föreläsning i Norrköping för ett tag sedan visade att hälften av åhörarna föredrog beteckningen ”seniorer”, och en tredjedel föredrog ”äldre”. Övriga alternativ fick bara enstaka röster, däribland kategorin ”pensionärer”. Det ”största” av Sveriges alla små pensionärspartier har upptäckt vartåt vinden blåser och ska döpa om sig till Seniorpartiet (för att locka nya väljare). Hur ska man förklara pensionärens försvinnande?

Det kan delvis ha att göra med att pensionsåldern har blivit alltmer obestämbar under de senaste decennierna, och en osäkerhet har uppstått om när man ska gå i pension. Den tid i livet som brukar kallas den tredje åldern innefattar både dem som kanske arbetar en del trots att ”pensionsåldern” passerats, liksom dem som låtit pensionera sig, eller tvingats gå i pension vid en lägre ålder än vad som varit brukligt tidigare. Pensionen stod också för något positivt – en välförtjänt rättighet efter ett långt arbetsliv, och den skulle bli högre med tiden. Idag ställs allt oftare frågan om den kommer att räcka, och associationerna går snarare till Bingolotto. Därför har pensioneringens centrala karaktär för identiteten blivit ifrågasatt. Detta har alltså skett efter en väldigt kort tid av stabilitet.

Vad händer i fortsättningen? Vid sidan av ”äldre”, är ”senior” antagligen den mest populära beteckningen i dag. Kommer även senioren att bli förbrukad? Kan ett tecken i tiden vara att Senior Resor har döpt om sig till Grand Tours. Anledningen sägs vara att namnet inte speglar vad man håller på med, vilket enligt annonserna är ”resglädje med vuxen smak”. En positiv tolkning av förändringen kan föralldel vara att man vill undvika ålderssegmentering, men senior har onekligen också blivit alltmer förknippat med äldre och allt mindre med idrottens huvudklass eller senior i kombination med junior. Med de värderingar som fortfarande finns i samhället så lär varje beteckning som associeras med äldre, med tiden få en negativ klang.