Pensionärer i Moldavien har klarat omställningen till självständigheten allra sämst. När priset på brödet nyligen gick upp 30 procent blev situationen för många akut. Frilansjournalisten Anne Jalakas har besökt Europas fattigaste land.  

En frän lukt av gammal urin, slår emot oss när vi öppnar dörren. Sängarna står omlott i det lilla rummet där tre kvinnor delar liv med varandra, utan någon som helst möjlighet till avskildhet. Ändå är det just nu ovanligt luftigt. Nyligen avled rummets fjärde invånare och hennes plats på ”Hemmet för gamla och invalider” i Chisinau har ännu inte återbesatts.

I Moldavien – den före detta Sovjetrepubliken som gränsar till Rumänien – ser man många gamla som tigger med smutsiga händer och nedslagen blick. När priset på bröd nyligen gick upp med 30 procent blev trycket på de fåtaliga soppköken ännu högre.

Ingen frivillig på institution
Ändå väljer ingen frivilligt att bo på institution. Där träffar man bara dem som inte klarar sig själva och som inte har någon annanstans att vända sig.
  Majoriteten av de boende på ”Hemmet för gamla och invalider” är gamla men här finns också Galina Petru, 26 år och ensamstående mamma till sjuåriga Leona. Galina bröt ryggen när hennes man kastade henne nedför en trappa för fem år sedan. Hon är opererad tretton gånger men kommer aldrig att kunna gå igen.
  – Min mor kommer hit så ofta hon kan och då tar hon ut mig på en promenad i rullstol. Personalen gör aldrig sådant, säger Galina.
  – Det enda de gör är att byta bandage och kateter och inte ens det är självklart. I går hade det, som så ofta, blivit stopp i katetern så hela sängen var genomblöt. Men jag fick vänta i flera timmar innan någon kom och bytte. Ibland har jag varit tvungen att muta sköterskorna med chokladaskar för att de skulle komma och byta.

I sängen intill sitter Ludmila Aleksandrovna och gråter. Hon är en stadig mormor med sjalett som bott på hemmet i nio år och som tycker att vården är förfärlig och livet en sorg utan botten.
  – Vi som är gamla får inte alls den hjälp vi behöver, säger hon och börjar slita av sig tröjan för att visa sina sår.
  – Det här är en mycket dålig plats.

Läkare finns men syns inte till
När jag berättar om de åtta läkare som enligt direktören är anställda på hemmet blir gråten mer högljudd. Åtta läkare! Varför har hon aldrig sett dem?
  – Hit kommer en doktor bara varannan månad, säger hon och vaggar fram och tillbaks på sängen med tårarna rinnande nedför kinderna.

Den enda som inte tycks upprörd är rummets tredje invånare, Nina Aleksevna, en senig ryska med klara ögon. Hon kom hit efter att ha brutit lårbenshalsen. Galina skakar på huvudet när hon hör henne.
  – Nina tror att det är ett sjukhus och att hon ska få komma hem igen. Hon har inte förstått att hon ska stanna här resten av sitt liv, viskar hon.

När vi lämnar rummet där färgen flagnat från väggarna ber tolken mig att notera det glänsande kaklet och det nya linoleumgolvet i korridoren.
  – Här ser du vad ledningen prioriterar, säger han ilsket.

Lyckats ordna värmen
Direktören Giorgie Bejenarie, tandläkare som arbetat på hemmet i tretton år, medger att behoven är stora men han tycker problemen med överbeläggning och trångboddhet ställer till problem för personalen, inte för patienterna som ju har sällskap av varandra när de delar rum.

Att han lyckats ordna värmen ser direktören som sin stora bedrift. Man behöver inte vistas länge i landet för att förstå hans stolthet. I huvudstaden saknar hälften av bostäderna uppvärmning och i övriga delar av landet är situationen ännu värre.
  Här finns både värme och varmvatten. Däremot inte tillräckligt med vare sig mat eller personal.

I korridorerna rör sig människor sakta fram och tillbaka, några få pratar med varandra. Här finns inte mycket annat att göra. En medelålders, tandlös och kraftigt berusad kvinna med tovigt hår raglar omkring utan att någon tar någon notis om henne.
  Ute faller snön. En gamling stapplar med hjälp av bockar fram längs uppfarten. Mörkret har fallit men det är ännu långt till natten på hemmet för gamla och invalider.

Det förekommer att pensionärer ansöker om att få flytta till ett ålderdomshem, berättar Viorica Vizir, chef för hemtjänsten vid socialkontoret i Cioccana, en av Chisinaus betongstadsdelar med ändlösa rader av höghus av klassisk grå öststatsmodell.
  – Jag förklarar att ett ålderdomshem inte är ett hem i ordets vanliga betydelse och att det aldrig kommer att bli ett heller. Och så insisterar jag på att de besöker en institution innan de fattar sitt slutgiltiga beslut.
  – Efter det drar minst hälften tillbaka sin ansökan.

Skillnaderna är enorma
Vi sitter med ytterkläderna på, socialkontoret är inte heller uppvärmt och ute blåser en kall vind. Hit kommer pensionärer med sina ansökningar om hjälp och här samlas socialarbetarna innan de ger sig ut till sina klienter. Av områdets 7000 pensionärer får 270 hjälp av de 23 hemtjänstarbetarna.

Verksamheten påminner om svensk hemtjänst men ändå inte.
  – Skillnaderna är enorma, säger socialarbetarna Eugenia Ciocan och Natalia Popov som kan jämföra eftersom de varit i Sverige på studiebesök.
  Resan var en del av det svenska biståndet för Moldavien.
  – Sverige är ett humant samhälle, säger Viorica Vizir. Där kan äldre människor leva ett värdigt liv. Här är det mycket svårt. De största problemen är fattigdomen som drabbat de gamla hårdast. Det känns inte som om politikerna bryr sig om de gamlas situation och vi har inga möjligheter att fullgöra våra skyldigheter.
  – Vi har till exempel så låg budget att vi inte kan anställa högskoleutbildade specialister trots att vi verkligen behöver dem.

Eugenia och Natalia pratar med längtan i rösten om hjälpmedlen som finns i Sverige. Här finns varken liftar eller rollatorer. Lägenheterna är inte handikappanpassade.
  Biståndstagarna är så gott som undantagslöst ensamstående och fattiga. Ett fåtal får, genom en utländsk hjälporganisation, ett gratis mål varm mat per dag.

Bjuder på rödbetssoppa
Domna Maria Turcan, en 80-årig före detta tobaksarbeterska som vi besöker tillsammans med Eugenia och Natalia har råd med mat. Det är Eugenia som handlar åt henne och ofta också lagar maten. Fast just i dag har Domna Maria själv gjort borsjtj, den goda ryska rödbetssoppan som även är en moldavisk nationalrätt. Baka kakor klarar hon inte längre.

Domna Maria har tur och bor i ett hus där värmen fungerar. Hon skulle klara sig bra om hon inte vore sjuk och blivit bestulen på sitt sparkapital. Men som det är nu kan hon inte ens köpa nödvändig medicin.
  – Ibland är hon så dålig att jag tar hit doktorn. Varje gång säger han att hennes blodtryck är mycket högt. Jag är ofta rädd att lämna henne ensam, berättar Eugenia.

Tillbaks på socialkontoret undrar jag om det finns någonting som Sverige kan lära av Moldavien. Alla tittar storögt på mig, frågan är uppenbarligen så korkad att den inte ens kan besvaras. Men ensamheten då? I Sverige förekommer det att människor dör utan att någon saknar dem.
  Nej, det har ingen varit med om. Människor kan visserligen vara ensamma också här men förutom att trångboddheten är stor är relationer nödvändiga för att överleva.

Kom tillbaka om tio år
  – Vi har varit med om många fall där vi under lång tid letat efter släktingar utan resultat. Men när slutet närmar sig brukar de dyka upp, de bara kommer från ingenstans, noga med att inte gå miste om ett eventuellt arv. Vad ska man säga om sådant?
  – Kom tillbaks om tio år, då tror jag att allt är annorlunda. De som är unga idag är inte fostrade under sovjetsystemet, när de kommer till makten kommer de inte att tolerera ett system som detta.


Sida stöttar Moldaviens hemtjänst. Läs artikel »