Det här numret handlar om äldre människor i Norden. Vi kan konstatera att det finns likheter och ännu fler olikheter. En likhet är våra olika länders generella välfärdssystem.

”Vilken tur att vi har ett generellt välfärdssystem!” Så borde vi tänka varje morgon när vi vaknar tycker barn- och familjeminister Berit Andnor. Jag måste erkänna att så tänker inte jag.
  Jag tänker snarare på risken att det är lätt att slå sig till ro med att vi har ”tur” med detta system. Istället för att se att det kanske är på väg att långsamt urholkas. Att det är ett system som vi ständigt måste värna. Jag tänker på det eftersom jag ser växande orättvisor för äldre människor här i Sverige och även i andra delar av Norden. Och då menar jag inte storleken på pensioner i första hand (kan vara nog så orättvisa) utan hur många gamla människor har det idag.

Jag tänker på det äldre paret, där mannen drabbats av stroke och inte längre kan klara sig själv. Han får inte plats i samma servicehus som sin fru, som han delat livet med sedan 60 år. Jag tänker på dem som tvingas till kvarboende, med hjälp från många olika personer utan någon som helst samordning. Och på dem som kämpar – och ibland själva sliter ut sig – för att deras hjälpbehövande anhöriga ska få rätt omsorg och vård.

Jag tänker på den 90-åriga kvinnan som är frisk enligt biståndsbedömningen men som inte längre orkar handla och laga mat själv. Hon önskar att få flytta till ett privat äldreboende där maten serveras. Hon betalar gärna för den servicen, men något sådant ställe hittar hon inte. De som kan komma ifråga har en övre åldersgräns vid 75 år. Hon är för gammal. Och för frisk!

Det är personer som dessa som gör att jag kan tänka på morgonen när jag vaknar; hur stora är egentligen hålen i vårt generella välfärdssystem?

Välfärdssystemet skyltar med vissa honnörsord. Ord som även sprider sig över Norden. Men hur rimmar dessa ord med dagens verklighet?
  Kvarboende, det låter så bra. Alla – som är friska och har mycket av sin kraft kvar – vill förstås bo kvar hemma. Men när kraften tar slut och behoven av hjälp infinner sig, vad händer då? När institutionsplatserna tas bort satsar kommunerna då istället på hemtjänst och mer hemsjukvård? Satsar man då på att de olika professionerna som kommer hem till mig ska samarbeta?

Valfrihet, god tanke men vilka är valen? Vem får välja? Vem kan välja och vems behov utgår man ifrån?
  Trygghet och tillgänglighet och kontinuitet. Ja tack! Det låter fantastiskt men som sagt, hur ser det ut i verkligheten?
  Ingen kan ifrågasätta den goda tanken, viljan att göra det bättre för den enskilde. Men risken är att innebörden i dessa ord blir till utopi i dagens krassa ekonomi. Frågan är var det generella välfärdssystemet finns i kommunens och landstingens trånga budget?

Jag efterlyser en öppen diskussion kring de uppenbara riskerna för urholkning i detta system. Och visst måste vi värna om det! Ständigt och jämt. Systemet som sådant ska ju motverka orättvisor, orättvisor som alltid drabbar de svagaste hårdast.

Vem slåss idag mot orättvisan som drabbar de svaga och beroende? Vare sig personalen eller anhöriga eller de äldre själva orkar gå ut på gatorna med plakat som kräver. Kräver att få vara med och bestämma huruvida jag ska kunna fortsätta att bo ihop med min man – på samma äldreboende där vi kan få hjälp att göra livet drägligt, när vi är svaga och beroende.

I Sverige kämpar pensionärsorganisationerna för att finnas med i debatten, alltför ofta bortglömda i den massmediala världen. Fortfarande finns nog stämpeln på både PRO och SPF att de endast vänder sig till dem som är aktiva, danskunniga och sugna på utflykter. Verksamheter som väntjänst, trygghetsringning och annan uppsökande verksamhet, märks inte i samma utsträckning.
  I Danmark finns ”Ældre Sagen” som med sina 460 000 medlemmar hörs och syns. De arbetar ”äldrepolitiskt”, påverkar och finns med i debatten. ”Äldres sak (Ældre Sagen) är allas sak” är deras motto.

Sverige behöver en nationell äldreombudsman, det är min återkommande käpphäst. En organisation, motsvarande Barnombudsmannen, med olika kompetens som kan föra talan för dem som är för svaga för att tala för sig själva. Som kan föra trötta anhörigas talan, som kan vägleda bland lagar och paragrafer. Som kan påverka samhällspolitiken. Dit även personal ska kunna vända sig med till exempel etiska frågor i vardagsarbetet.
  Hur många år ska det behöva dröja innan Sverige får en Äldreombudsman – på nationell nivå?