Grundelement i Den Svenska modellen är ekonomisk trygghet och vård och omsorg efter behov. Trots ett starkt stöd i befolkningen har den urholkats det senaste decenniet. Docent Lennarth Johansson diskuterar konsekvenserna på lång och kort sikt.

En av hörnstenarna i den nordiska välfärdsmodellen är omsorgen om de äldre. Med Sverige som utgångspunkt, diskuteras om det fortfarande finns en svensk välfärdmodell eller om detta är ett nostalgiskt önsketänkande om en svunnen tid av ”trygghet från vaggan till graven”. Resonemanget är sannolikt tillämpbart i vissa avseenden även i andra nordiska länder.

I alla tider och kulturer har människan på något mer eller mindre organiserat sätt, sörjt för fattiga, barn eller dem som på grund av sjukdom eller handikapp inte kan ta hand om sig själva. Familjen har varit och är fortfarande i stor utsträckning den självklara formen för detta.
 
I de nordiska länderna växte under efterkrigstiden ett annat synsätt fram, som innebar att familjens uppgifter på en rad områden successivt kom att tas över eller kompletteras med offentliga insatser.
  I takt med tillväxten i samhällsekonomin, skulle roller som försörjare, fostrare och vård- och omsorgsgivare, tas över av det offentliga. Detta medförde samtidigt att vård och omsorg om äldre professionaliserades och institutionaliserades.

Alla bidrar via skatten
I den internationella socialpolitiska diskussionen talar man ofta om “Den Nordiska Välfärdsmodellen”, som kännetecknas av ett omfattande system av offentligt finansierade och producerade välfärdstjänster av god kvalitet, som når stora delar av befolkningen. Alla bidrar via skatten till välfärdssystemets finansiering.

Systemet innebär en omfördelning av resurser mellan individer och generationer över tid. Balanspunkten mellan samhällsansvar kontra familjeansvar är förskjuten mot ett större samhällsansvar, jämfört med till exempel sydeuropeiska länder, där familjeansvaret är mer starkt uttalat.

Grundelement i den svenska modellen är ekonomisk trygghet och vård och omsorg efter behov. Äldre skall kunna leva självständigt på äldre dar och slippa vara ekonomiskt beroende eller beroende av hjälp från andra (familjen). Har modellen förverkligats enligt ritningarna?

När det gäller den ekonomiska tryggheten har Sverige genomfört en omfattande omdaning av pensionssystemet det senaste decenniet.
  Jämfört med ett flertal europeiska länder har en modernisering skett och pensionsutfallet sker nu enligt principen ”raka rör”: ju längre man arbetar desto större pension. Systemet är också förankrat i den ekonomiska utvecklingen i riket över tid, det vill säga hög tillväxt ger större pension och vice versa.

Äldreomsorgen krymper
Om man lämnar pensionerna kan man konstatera att offentlig vård och omsorgen i hemmet expanderade kraftigt från 1960-talet för att kulminera under tidigt 1980-tal och därefter stagnera över tid. Trots en uttalad viljeinriktning att satsa på vård i hemmet, byggdes institutionsvården ut samtidigt.

Nu krymper äldreomsorgen; andelen äldre som får hjälp i hemmet, liksom i särskilt boende, minskar i relation till befolkningen. En dramatisk minskning med cirka 15 procent av platserna i äldreboendet under åren 2000-2005, ökar trycket i systemet, framförallt på hemtjänsten.
  Drivkraften bakom denna utveckling är främst ekonomisk; kommunerna tycker sig inte ha råd att upprätthålla samma servicenivå som tidigare och man gör en pragmatisk omtolkning av det offentliga ansvaret.

Utvecklingen går från en situation med ett generöst system för fördelning av välfärdstjänster till ett mer selektivt. Man kan säga att äldreomsorgen förändrats till att vara styrd utifrån befintliga resurser i stället för utifrån vilka behov som finns i befolkningen.
  I ett starkt decentraliserat system som i Sverige (och andra nordiska länder) medför detta ökade skillnader mellan olika kommuner och regioner. I sin tur spär detta på ett växande nationellt politiskt dilemma; att nivån och kvaliteten i vården och omsorgen kan skifta så mycket från en kommun till en annan.

Ansvar förskjuts till familjen
Det minskade utbudet av vård och omsorg, får också till följd att anhöriga och andra närstående tvingas ta ökat ansvar. Utvecklingen medför alltså att ansvaret förskjuts tillbaka till familjen, när det offentliga retirerar. I ett historiskt perspektiv ter sig utvecklingen mindre dramatisk; familjen “återtar” eller återfår en större betydelse  för de äldres välfärd.

Kanske man inte kan eller ska kritisera att det sker en förändring i sig, utan snarare hur det sker och vilka konsekvenser detta får för olika grupper äldre. Man kan uppfatta förändringen som önskvärd, nödvändig eller måhända oundviklig.

Av tillgängliga studier att döma, liksom utsagor från anhöriga och deras organisationer, anser de flesta anhöriga att man redan har ett tillräckligt stort ansvar och att man knappast kan klara av att ta på sig mer.
  Samtidigt framhålles ibland i samhällsdebatten, att det är nödvändigt att alla tar ett större egenansvar för livet på äldre dar i framtiden, och att ”vi tidigare har varit väldigt generösa och beviljat städning fastän det finns en frisk make hemma”.
  Hösten 2003 framfördes sådana åsikter från Kommunförbundet, i samband med presentationen av skriften “Aktuellt om äldreomsorgen”. 

Kanske är den enklaste förklaringen att utvecklingen är oundviklig och i många stycken opåverkbar. Måhända ligger förklaringen i modellens förutsättningar. Samhället har åtminstone hittills varit oförmöget att utveckla ett system för vård och omsorg om äldre som håller för 2000-talets ekonomiska och demografiska förutsättningar.

Eller så är den stora utmaningen behovet att förändra för att kunna bevara det centrala i den svenska modellen – vård och omsorg efter behov.

Modell har starkt stöd
System för att fördela välfärd är ett socialt konstruerat fenomen. Det inrymmer möjligheter till förändring och utveckling. Hur skulle den Svenska modellen se ut om vi ”började om från början”?

Det är utan tvekan så att den Svenska modellen – åtminstone som den uppfattas i termer av utfästelser om vård och omsorg efter behov – har ett mycket starkt stöd i befolkningen. Vi vet också att det finns en samsyn över alla politiska grupperingar att vården och omsorgen även i framtiden skall vara solidariskt finansierad.

Det finns också undersökningar som ger vissa inblickar i hur vi svenskar ser på ansvarsfördelningen mellan samhället och den enskilde. I en undersökning som Socialstyrelsen genomförde inom ramen för ett uppdrag från Senior 2005 (Framtidens Anhörigomsorg, www.socialstyrelsen.se) tillfrågades ett slumpmässigt urval på drygt 1000 personer, 45-åringar och äldre, hur ansvaret borde fördelas.
  En majoritet svarade att de önskade att kommunen tog huvudansvaret. Samtidigt instämde många i påståendet att man var beredd att göra stora insatser för sin närstående förutsatt att samhället tog huvudansvaret. Med alla förbehåll för hur data av denna typ håller för generaliseringar, kan man ändå kanske här spåra en (dold?) sida av den svenska modellen.

Den starka offentliga omsorgen har i sina bästa dagar, frigjort mycket stora insatser från anhöriga och familjen som kunnat känna tryggheten att det offentliga har det yttersta ansvaret för den äldres välfärd.

I detta perspektiv blir dagens utveckling än mer oroande. En krympande offentlig välfärd och därmed en växande insikt i att det offentliga stödet inte är självklart, utan hårt ransonerat till ett fåtal, kommer att skapa ett kärvare klimat för många äldre och deras anhöriga.

Explosiv fråga
De anhöriga kommer inte att överge de sina – ett förhållande som kan komma att exploateras ytterligare – men konsekvenserna kommer att bli en avsevärd sämre livskvalitet, både för den äldre och deras anhöriga. Detta kan i sin tur bli en mycket explosiv samhällsfråga.

Den Svenska modellen liknar allt mer en ”mixed model of welfare” av centraleuropeiskt snitt. Men denna utveckling kanske inte är oundviklig. Om balansen i systemet kan återställas och upprätthållas, beträffande ansvarsfördelningen mellan staten och anhöriga, kan kanske den Svenska modellen leva vidare även på 2000-talet – om än i en något omstöpt form.

Detta förutsätter dock att dagens (ogenomtänkta?) neddragningar av den offentliga vården och omsorgen stoppas och att den offentliga vården återtar rollen som huvudansvarig för att tillgodose de äldres vård och omsorgsbehov.