Hemjänst är ett lågstatusjobb och genomgångsyrke. Ändå är arbetet krävande och oerhört värdefullt. Att inte fler vårdbiträden känner en stark yrkesstolthet beror på samhällets rådande värderingar, anser Ellen Sääf-Bergqvist med 50 års yrkeserfarenhet av äldrevård.

Ellen Sääf-Bergqvist var verksam som chef inom Stockholms hemtjänst under 15 år, fram till sin pension 1990. Hon är utbildad socionom och har arbetat med äldrevård sedan 1955 . Under hennes år vid hemtjänsten skedde stora förändringar inom verksamheten.

Före 1976 fanns det inga gemensamma lokaler, alla jobbade var och en för sig och kunde aldrig dryfta arbetsrelaterade spörsmål med sina arbetskamrater. Till sist insåg ledningen att situationen var ohållbar, de anställda behövde ha kontakt med sina kolleger och arbetet påbörjades med att skaffa lokaler för kollegial samvaro.

  I slutet av 70-talet började man med teamarbete, de anställda arbetade i grupp och ibland när så krävs går man två på ett hembesök. Det kan vara till någon som är aggressiv eller som kräver tunga lyft.

Män möttes med skepsis

Från 1980 finns också män anställda som vårdbiträden. Detta mötte en del negativa reaktioner i början, många pensionärer sade absolut nej till att ha en manlig vårdare. Men efter hand blev många av männen favoriter hos de äldre.

  Personer med invandrarbakgrund har också ökat. De har från sina hemländer ofta en ödmjuk och respektfull attityd och inställning till äldre människor, något som givetvis uppskattas av vårdtagarna.

Numera får också alla som ska arbeta inom hemtjänsten, även extraanställda, en introduktion. De som söker fasta tjänster går en lite längre utbildning.

  – Så visst har det skett förbättringar, säger Ellen Sääf-Bergqvist, men det finns mycket övrigt att önska. Löneutvecklingen är för långsam. Det är ett genomgångsyrke eller extrajobb för många, det är svårt att få fast personal.

Nya vårdbiträden varje dag

  – Man kan alltid gå till hemtjänsten om man behöver en extra inkomst eller ett korttidsjobb, det är ju ett bra jobb såtillvida att det är fritt och man själv kan bestämma hur mycket man vill jobba. Men det blir dålig vård för de gamla, en del får nya flickor varje dag. För mest är det flickor eller kvinnor, fortfarande är bara en knapp femtedel av vårdbiträdena män.

Speciellt i goda tider är det svårt att få folk. Det är lättare under lågkonjunktur, då arbetslösheten är hög. Vid högkonjunktur lämnar folk jobbet i hemtjänsten.

  Budgeten medger heller inte att tillräckligt många anställs, så de som jobbar kan inte utföra sitt arbete på det sätt de skulle önska. Vanligtvis går man till mellan fem och åtta pensionärer per vardag, upp till tolv per dag på helgerna.

  – Det är orimligt, menar Ellen Sääf-Bergqvist, det finns inte tid till mycket mer än att lämna matlådan. I bästa fall hinner man värma maten, men prata hinner man aldrig.

  – Ofta blir matlådorna stående i kylen, eftersom de flesta tycker att det är tråkigt att äta ensam. Dessutom är maten inte av speciellt god kvalitet.

Förr fick de äldre gå med och handla men det hinns aldrig nu, vilket kan vara svårt för den husmor som i decennier har skött matlagning och är van att syna maten som ska inhandlas.

  – Många pensionärer kommer aldrig ut över huvud taget.

  Inte heller finns det alltid tid till att hjälpa till med personlig hygien. Det är sagt att alla ska få en dusch åtminstone var sjunde till tionde dag. Bedrövligt, tycker Ellen Sääf-Bergqvist:

  – Jag tycker att det är dåligt att vi år 2002 diskuterar hur ofta människor ska få duscha. Det är en mänsklig rättighet att få duscha så ofta som man själv vill och det borde ingå som en självklar del i omvårdnaden.

Kommunen tog över 1965

Hemtjänstverksamheten i Stockholm startade 1951, de första åren drevs verksamheten med kommunala medel i föreningsform och enbart ålderspensionärer kunde utnyttja tjänsten. 1965 övertogs hemtjänsten av socialförvaltningen och omfattade i fortsättningen också förtidspensionärer. För närvarande är runt 11 000 anställda, som fast personal eller extra.

De som arbetar inom hemtjänsten utgör långt ifrån någon homogen grupp, där finns en salig blandning av folk och alla åldrar är representerade. Många är ”sommarbarn”, Ellens benämning på feriearbetande ungdomar, som behöver dryga ut studielånet.

  – Ofta piggar ungdomarna upp de gamla. ”Inte för att de kan nå't, men det är väldigt roligt att höra vad de har gjort kvällen innan” är en ganska vanlig kommentar.

Endast kort introduktion

Men visst kan det vara tufft att börja jobba efter bara en kort introduktion. Nu för tiden skickas människor hem från sjukhus även om de fortfarande är sjuka och behöver en kvalificerad omsorg. Försämringar i samhället i övrigt återspeglas i hemtjänstens arbete och bördan för de anställda blir tung, de är ju inte sjukvårdsutbildade.

  – De borde känna en stark yrkesstolthet, och visst finns den stoltheten men inte hos alla. Vissa, speciellt de unga som arbetar extra, ser det knappast som en merit att ha arbetat inom hemtjänsten. Ändå gör de en så värdefull insats, säger Ellen Sääf-Bergqvist.

  – Det är ett av de svåraste jobb man kan ha, och ett av de finaste.