Tidspress, svåra känslomässiga krav och dåligt ledarskap är några riskfaktorer som påverkar hälsan negativt. Det visar en pågående studie från yrkesmedicin Göteborg.

Det är stora skillnader mellan hemtjänstpersonalens hälsa i olika kommuner. Antalet långtidssjukskrivna började öka dramatiskt under slutet av 1990-talet. GOSY är ett forskningsprojekt som försöker hitta de faktorer som gör att personalen orkar arbeta till 65 år. Forskningen utgår från ohälsan hos vårdbiträden och undersköterskor. Den bästa kommunen har 10 arbetsskador på tusen årsarbetare, den sämsta 184. Skillnaderna handlar i hög grad om arbetsledning och organisation.

Först jämfördes antalet sjukskrivna, förtidspensionerade och arbetsskadade 1994-98 i samtliga kommuner. Nästa steg i undersökningen var att jämföra de 30 bästa kommunerna med de 30 sämsta för att hitta riskfaktorer. Lotta Dellve, forskare inom projektet:

  – Det finns många olika riskfaktorer och flera av dem kan i sig vara relativt harmlösa. Men tillsammans blir de en stor risk. Undersökningen visar att risken för ohälsa ökar 13 gånger om man utsätts för 4-6 av de värsta riskfaktorerna.

De största riskfaktorerna

• Arbete under tidspress.
• Ergonomiskt dåliga lyftförhållanden som ensamlyft, frekventa lyft och tunga lyft.
• Känslomässiga krav som är svåra att hantera.
• Ett bristande ledarskap.
• Ett generellt bristande stöd från organisationen. Det kan exempelvis vara att inte få vikarie direkt när någon är borta eller att själv behöva ordna vikarien.
• Dåligt arbetsklimat på arbetsplatsen. 

De medicinska problemen har ändrats under 90-talet i takt med att de gamla som vårdas i hemmen har blivit allt sjukare.

  – Hemtjänstpersonalen tvingas ta medicinska beslut de inte har kompetens för, säger Lotta Dellve. Därför behöver personalen ha möjlighet att nå medicinsk expertis som läkare eller sjuksköterska direkt.

Brist på stöd ökar risken

Arbetsledaren måste vara tillgänglig och inte lämna personalen ensam med medicinska beslut eller andra svåra problem. Dåligt stöd från arbetsgivaren är en riskfaktor och det gäller både medicinska frågor och praktiska.

Hemtjänstpersonalen som själv tvingas ordna ersättare kan ge en hög sjuknärvaro. Den kan längre fram ge sjukfrånvaroproblem eftersom det sliter på de anställda. Därför är det viktigt att inte behöva vänta i flera dagar på ersättare, något som sker av besparingsskäl i vissa kommuner.

Det är också nödvändigt att personalen får tillfälle att bearbeta känslomässigt tunga händelser. De bygger upp relationer under lång tid. Det är det som gör det roligt att arbeta men det är också en riskfaktor.

  Många skiljer inte mellan arbete och fritid utan hjälper de gamla även utanför arbetstiden eftersom dessa inte har några anhöriga som kan bistå.

Ta sorg på allvar

Organisationen måste ta sorg på allvar och ge möjligheter att reflektera och sörja, anser Lotta Dellve.

  – De emotionella kraven kan vi inte ta bort. Omsorgspersonalen står i frontlinjen mellan liv och död. Därför behövs möjligheten att reflektera, sörja eller gå på begravningen på arbetstid.

  Organisationen måste ordna det praktiska på ett bra sätt och även ge handledning regelbundet för att hjälpa personalen att hantera detta. När en vårdtagare dör ska det meddelas på ett bra sätt och inte genom ett meddelande på anslagstavlan.

I ett delprojekt har alla förtidspensioneringar 1997-98 studerats med hjälp av frågeformulär. Det visade att en stark riskfaktor är om personalen har en alltför personlig relation till patienten. Då tar de med arbetet hem, det är slitsamt och fördubblar risken för förtidspensionering.

De fysiska riskfaktorerna ger många muskuloskeletala besvär, alltså besvär i rörelseorganen, till exempel rygg, nacke och axlar. Dessa skador, som är klart dominerande, utvecklas under lång tid. Minskad fysik belastning är nödvändig.

  Fysiska skador är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivningar, förtidspensioneringar och arbetsskador. Det gäller både olycksfall och förslitningsskador.

  – Detta har beskrivits som ett av de tyngsta kvinnodominerade arbetena i vår tid. Lyfttekniken är central. Det är viktigt med kontinuerlig fortbildning, gott om hjälpmedel och plats nog att använda dem. Arbetsgivaren måste följa utvecklingen och skaffa det bästa.

Skador har inte minskat

Trots att det finns allt fler lyfthjälpmedel har de inte minskat skadorna. Lotta Dellve tror att tidspressen är en orsak. Det tar för lång tid att använda hjälpmedlen så de ställs undan. Motståndet kan också komma från patienter. Det är svårt att ändra på arbetsmiljön när det handlar om vårdtagarens integritet i sitt eget hem. Urbildning kan då vara både skydd och stöd.

De ergonomiska lyftförhållandena innebär ofta ensamlyft med besvärliga arbetsställningar. Det är viktigt att få möjlighet att arbeta två och två istället. Den som har ont måste få minskad belastning och lättare arbetsuppgifter. Arbetsledaren måste vara uppmärksam på de fysiska förutsättningarna hos personalen.

  – Det gäller att ständigt modifiera arbetsuppgifterna och anpassa de fysiska kraven individuellt efter arbetstagarens behov, säger Lotta Dellve. Det är en svår men nödvändig uppgift om hemtjänstpersonalen ska orka.

Det finns många fysiskt lättare arbetsuppgifter som skulle kunna göra det möjligt att arbeta vidare istället för pensionering i förtid.

  – Det är också viktigt att arbetsledaren anmäler arbetsskador. Generellt ges alldeles för lite arbetsinriktad rehabilitering och väldigt få får mer omfattande rehabiliteringsprogram.

  Det vanligaste är förslitningsskador som ger besvär i rygg, nacke och axlar. De kan inte vilas bort och det är ofta bättre för hälsan att vara i arbete. För dessa besvär hjälper det inte att vara ledig utan de behöver anpassad arbetssituation.

I en del av projektet tillfrågades långtidsjukskrivna med förslitningar som blivit förtidspensionerade, om hur de haft det de senaste 15 åren. De flesta upplevde att de fått ett bra stöd från chefer och arbetskamrater men att de fysiska kraven inte minskat. Snarare blev det tvärtom, eftersom arbetet blivit tyngre under 1990-talet.

  Det har varit alldeles för fysiskt tunga krav och de har inte fått någon anpassad arbetssituation. Däremot har de fått mycket uppmuntran, men det hjälpte ju inte eftersom hela arbetssituationen blev tyngre under samma tid.

Skillnader i rehabilitering

Det är stor skillnad mellan kommunerna både när det gäller personalens hälsa och hur de bedriver sitt arbetsmiljöarbete. När det gäller arbetsinriktad rehabilitering hade knappt 30 procent av dem med allvarliga muskuloskeletala besvär fått någon som helst rehabilitering.

De som har en godkänd arbetsskada får mer omfattande och dyrare rehabilitering. Personer under 55 år får mest rehabilitering och de över 60 år får väldigt lite. Det finns inget som säger att det är kostnadseffektivt, säger Lotta Dellve.

  – De flesta vill arbeta och har förslag på vad de skulle kunna göra. Exempelvis promenera, vara socialt stöd eller följa med till läkaren. Attityder och kunskaper har stor betydelse för hur problemen kan tacklas.

  – Här ligger utmaningen, att organisera äldreomsorgen så att det finns möjlighet att ha mindre tunga uppgifter också. Facket har tidigare varit motståndare mot att ha arbetsuppgifter med olika tyngd. De menade att man sliter ut dem som enbart har tunga arbetsuppgifter.

Färre arbetsskador i glesbygd

Långtidssjukskrivning, förtidspensionering och antal arbetsskadade är visserligen grova mått på ohälsa men de har fördelen att de kan följas med befintlig statisktik och även jämföras internationellt. De visar dessutom att det finns skillnader mellan stad och landsbygd.

  I glesbygd finns färre arbetsskadade men fler långtidsjukskrivna och förtidspensionerade. Åldern hos personalen påverkar också situationen. Om många är äldre så är även andelen sjukskrivna högre liksom behovet av anpassade arbetsuppgifter.