Under 1900-talet genomgick världens länder en åldersrevolution. Medellivslängden ökade med 25-30 år tack vare bättre hygien, bättre kost, familjeplanering, utbildning, medicinska och tekniska landvinningar. Men 1900-talet hängde inte med i synen på de äldre, framför allt inte i västvärlden där pensionssystem skapades, som var välmenta, äldre skulle inte behöva lida nöd, de skulle få njuta sitt otium. Denna välvilja har lett till att många äldre känner sig utanförstående, inte som en del av samhället, inte behövda. Myter skapades också om äldres oförmåga att hänga med i arbetslivet.

Vid Förenta Nationernas andra internationella konferens om åldrandet i Madrid i april 2002 stod aktivt åldrande, ett samhälle för alla och äldre som resurs i centrum för diskussionerna. FN:s generalsekreterare Kofi Annan inledde sitt tal vid Madridkonferensen med ett afrikanskt ordspråk: ”När en gammal människa dör är det som att lägga ner ett helt bibliotek”.

Vi kan konstatera att de år som lagts till livet är i huvudsak friska år. I Sverige och många andra länder är situationen den att en tredjedel av befolkningen med sitt arbete skall sörja för att den yngre tredjedelen får en bra uppväxt och att den äldre tredjedelen får sina pensioner samt vård och omsorg. Den ekvationen går inte ihop och riskerar att skapa generationsmotsättningar.

Vi måste sluta att betrakta äldre som en tärande grupp vid sidan om samhället. Äldre måste uppskattas för den resurs de utgör. De måste ha valfrihet att välja att leva sina liv efter egna önskemål – att uppleva den goda dagen.

Den goda dagen är den dag då man känner att man behövs. Världshälsoorganisationen (WHO) har konstaterat att utöver rökning, felaktig kost och brist på motion är känslan av att inte behövas ett av de största hoten mot hälsa och välbefinnande. Hellen Ohlin och Inger Rinman har i en nyligen framlagd studie visat att fler nyblivna pensionärer än väntat mår dåligt av att lämna förvärvslivet. Vi får därför inte hindra de äldre som vill och kan från att fortsätta arbeta efter den officiella pensionsdagen. Kanske inte på heltid utan på deltid.

Det finns hinder i vägen för äldres arbete, till exempel myter om att de inte duger men studier från bland annat Finland visar vilken tillgång äldre är på en arbetsplats. Bengt K. Johansson har i sin utredning pekat på andra hinder som att det är dyrt för arbetsgivare att anställa äldre personer, eftersom avgifterna till systemet är höga för äldre arbetstagare. Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention om pensionsålder lägger också hinder i vägen. Sverige måste därför enligt min mening deratificera, det vill säga dra tillbaka sitt godkännande av konventionen.

För andra kan den goda dagen innebära att man efter pensionsdagen kan få ägna sig åt annat än förvärvsarbete som man länge drömt om att få ta sig an, till exempel barnbarnsomsorg, studier, släktforskning, resor, deltagande i en pensionärsorganisations olika aktiviteter.

Den goda dagen kan vara den dag man får ställa upp i skolor eller fritidsverksamhet som rastvakter, sagoläsare, lyssnare på barn som vill prata med en vuxen som har tid eller i väntjänsten. Och det kan vara den dag när man som anhörigvårdare får avlastning och information om hur man bäst kan hjälpa sin anhörige.

Många drabbas så småningom av åldersbetingade funktionsnedsättningar som dålig hörsel, grumling av ögats lins (starr) och slitna höftleder. Då kan den goda dagen vara den dag då man slipper vänta på operation längre och man återfår sin hörsel, sin syn, sin rörelseförmåga.

  Den goda dagen kan vara den dag man får besked om att man får hjälp och stöd att bo kvar hemma eller den dag då man får flytta till ett särskilt boende med alla de resurser man behöver för att klara sitt dagliga liv.

  Den goda dagen kan vara den dag när man som nybliven änka eller änkeman får stöd och hjälp i sitt sorgearbete. Den goda dagen kan vara när man får en effektiv smärtlindring och lindring av sin ångest för att livet håller på att rinna ut.

De goda dagarna är de då vi känner att vi bidrar med något och det kan vi göra också när vi är mycket gamla och mycket sjuka. Jag minns min svärmor som var svårt sjuk i cancer. Ett par dagar innan hon dog gick vi till henne med hennes nydöpta yngsta barnbarnsbarn i fin dopklänning. När hon hörde oss komma satte hon sig upp käpprak i sängen, tog babyn till sig, gav en klapp på huvudet, luktade på dess nacke, sedan lade hon sig ner och var knappt konraktbar. Men hon var så levande där när hon tog sitt barnbarnsbarn till sig och för detta barn betyder denna berättelse väldigt mycket. Hon fick något av sin morfarsmor som var värdefullare än något materiellt. Det var en god dag för båda.