Erfarenhet räcker inte i krävande yrke

Inger Raune, chefredaktör
Nyckelord: Hemtjänst och social verksamhet, Socialt arbete


Kvaliteten i mötet mellan vårdbiträde och vårdtagare är beroende av att organisationen ger personalen tillräckliga resurser. Först då får vårdbiträdet en möjlighet att utföra ett professionellt omsorgsarbete. Det säger Wanja Astvik vid Arbetslivsinstitutet i Stockholm.

 

Jag har aldrig sett ett så svårt jobb som det inom äldreomsorgen. Att hela tiden hamna i nya situationer, möta olika personer med helt olika behov och skapa relationer i ofta intima situationer. Det är ett krävande arbete där både tid, kunskaper och stöd behövs.

  Det säger Wanja Astvik som är doktorand i psykologi vid Stockholms universitet och har sin tjänst inom Arbetslivsinstitutet i Stockholm. I många år har hon studerat arbetsförhållanden inom äldreomsorgen.

  – Inom hemtjänsten är personalen ofta ensam. Vårdbiträdet är idag en generalist som arbetar med en blandad grupp som har mycket blandade behov.

  – Det enskilda vårdbiträdet kan vara kontaktperson för och arbeta med en äldre dam med demens. Med en annan dam som har hjärtbesvär samt astma och som ofta drabbas av svåra depressioner. Ytterligare en kvinna kan ha stora funktionshinder, en strokedrabbad man som har talsvårigheter och vissa fysiska funktionshinder och en yngre man som är psykiskt sjuk.

  – Därutöver hjälper hon (drygt 90 procent är kvinnor) ett antal andra omsorgstagare som hon inte är kontaktperson för.

 

Klen utbildning – svåra möten

Nya klientgrupper har tillkommit inte minst genom Ädelreformen men också genom handikapp- och psykiatrireformen. Om vårdbiträdet får någon utbildning alls inför de nya uppgifterna kan det handla om en eftermiddag eller ett par dagars utbildning, sedan ska hon klara av de många gånger svåra situationer hon hamnar i.

  Hon förväntas hjälpa dessa människor med service och omsorg, att bevaka deras hälsa och medverka i ett fysiskt, psykologiskt och socialt rehabiliterande arbete.

  – Det är uppenbart att hennes arbete ställer krav på kunskaper inom ett extremt brett fält. De samlade kraven blir mycket höga, vilket leder till en arbetssituation präglad av överbelastning.

  Problem inom äldreomsorgen skylls ofta på ledningen. Bara arbetsledarna blir bättre så löser allt sig!

 

Chefer blir syndabockar

  – Det är ett vanligt argument för den billigaste lösningen, säger Wanja Astvik. Cheferna ses idag som syndabockar och få ser att deras arbetsuppgifter också har förändrats påtagligt de senaste åren. De har bland annat fått ansvar för större budget och för stora arbetsgrupper, ofta fördelade på flera olika håll.

 

Att arbeta inom äldreomsorgen innebär att man måste kunna hantera relationen med den enskilda personen. Det är lika viktigt som den konkreta arbetsuppgiften, säger Wanja Astvik.

  – Ska denna relation fungera behövs handledning och stöd. Och då är frågan om arbetsledaren har tid, möjlighet och kompetens till det?

  – Idag råder brist på kunskap om vad vårdbiträdet faktiskt gör. Vet ledningen vad hemtjänsten i praktiken utför för arbete?

  Det är viktigt för denna yrkeskår att bli sedd och inte som nu vara en anonym massa som gör allt och inget. Vårdbiträdesarbetet kan innebära att möta klienter som är självdestruktiva, deprimerade, aggressiva, missnöjda eller extremt behövande för att nämna några. Dessa möten kan väcka känslor i vårdbiträdet som otillräcklighet, rädsla, oro, uppgivenhet o.s.v.

 

Undviker svåra omsorgstagare

Tyvärr är vårdbiträdena ofta ensamma och utelämnade i sitt arbete utan stöd ifrån sin arbetsorganisation. För att överleva och stå ut i dessa svåra relationer tvingas vårdbiträdena till ibland ganska negativa ”överlevnadsstrategier”.

  – Ett vanligt sätt är att försöka undvika den ”svåra” omsorgstagaren genom att exempelvis införa rotationssystem av olika slag, det vill säga att många olika vårdbiträden turas om att gå hem till personen ifråga. Vilket förstås inte underlättar samarbetet med den enskilde klienten och bryter mot principen om kontinuitet.

 

En annan vanlig överlevnadsstrategi är att ”göra det man ska och sedan gå”. Man stänger av relationen och ger upp ambitionen att nå fram till den äldre personen. I möten med omsorgstagare som vårdbiträdena upplever som behövande och krävande kan gränssättandet bli en viktig överlevnadsstrategi.

 

Tuff istället för lyhörd

I detta så kallade gränssättande avvecklar vårdbiträdena sin lyhördhet för att istället utveckla en slags hårdhet och tuffhet, och i mötet med nya klienter gör man sig beredd på en attack av behov där gränserna prövas och befästs. ”Ger man lillfingret så tar de hela handen” kan vara den erfarenhet man vill delge nyanställda vårdbiträden.

 

Överlevnad kan också handla om att vårdbiträdena undviker att komma sina omsorgstagare nära, att ge upp sitt engagemang eller att undvika ansvar som blir för tungt att bära.

  – Jag beundrar dem som orkar vara kvar och hålla kvar de samarbetsrelationer som arbetet kräver, säger Wanja Astvik. Och jag förstår också dem som inte orkar eller kan finnas kvar.

 

Erfarenhet räcker inte

Wanja Astvik säger att det krävs kunskap och kompetens i äldreomsorgen. Ett vanligt argument är att hänvisa till erfarenhetskunskapen.

  – Det är som om den är det enda som krävs av vårdbiträdet. Det är förstås även en av de billigaste lösningarna.

  – Hur kommer det sig att man aldrig diskuterar i dessa termer när det gäller andra mer utbildade yrkeskårer som arbetar med människor, till exempel läkare och psykologer?

 

  – För många vårdbiträden är erfarenhetskunskapen den enda kunskap de har. Men det räcker inte att bara bygga på erfarenhet! Man borde koncentrera sig på vilken påfyllning de behöver. Där bör ansträngningar göras.

  – Det är också ett sätt för organisationen att synliggöra vårdbiträdenas arbete. De blir sedda och bekräftade. I detta ensamma jobb är det annars den äldre som lätt får rollen att bekräfta vårdbiträdet – vilket inte leder till någon bra relation eller samarbete. Relationerna kan få ett villkorligt inslag – man gör sitt bästa när omsorgstagaren visar tacksamhet och uppskattning.

 

En organisering av själva omsorgsarbetet bör innebära att man tar hänsyn till både arbetsmiljön och omsorgskvaliteten. Wanja Astvik anser att någon form av uppdelning krävs utifrån de många nya och komplicerade arbetsuppgifter och de behov olika klientgrupper har. Men att dela upp arbetsuppgifter tror hon inte på.

  – Då förstörs viktiga kvalitetsaspekter som helhetssyn och kontinuitet för den äldre.

  – Dessutom finns risk för A- och B-lag roligare uppgifter blir mer ”kvalificerade” medan de tråkiga blir automatiskt ”ickekvalificerade”.

 

Tre steg till bättre arbetsvillkor

Wanja Astvik ser tre viktiga steg till bättre arbetsvillkor för vårdbiträden.

  – De skulle få en rimligare chans att göra ett bra arbete om arbetet organiserades utifrån klientgrupper. Vårdbiträdet får sedan utbildning utifrån dessa och kontinuerlig fortbildning. Detta förutom en basutbildning och generella baskunskaper.

  – Tiden är också en viktig faktor, fortsätter Wanja Astvik. Det måste finnas tillräckligt med tid att planera, att utföra och organisera arbetet liksom tid att utvecklas i sin professionella hjälparroll.

  – Vårdbiträdena har fått fler uppgifter och större ansvar men ofta saknas en avsatt tid till alla dessa uppgifter. Ofta lämnas vårdbiträdena att prioritera – men att avsätta tid för handledning eller dokumentation är inte det första de väljer när de ser att de gamla inte ens får den hjälp de är beviljade.

 

Det tredje viktiga steget är just handledning, säger Wanja Astvik.

  – Personalen inom äldreomsorgen behöver en kontinuerlig handledning där de kan ventilera sina känslor kring situationer och klienter.

  – En god kvalitet i mötet mellan vårdbiträdet och den äldre personen är alltså helt beroende av att organisationen ger personalen tillräckliga resurser i form av tid, kunskaper och psykologiskt stöd. Först då får vårdbiträdet en möjlighet att utföra ett professionellt omsorgsarbete.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 29 juni 2009 - 11:55 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår