Viktigast för vårdbiträdet är att omsorgstagaren är nöjd. Men flera förändringar som skett i hemtjänsten gör det svårare att kunna känna sig tillfredsställd över sin arbetsinsats. Det säger Marta Szebehely, docent och omsorgsforskare vid Socialhögskolan i Stockholm.

De kraftiga nedskärningarna under 1990-talet inom vård, skola och omsorg är noggrant utredda och dokumenterade av Kommittén Välfärdsbokslut. Omsorgsforskare Marta Szebehely har där beskrivit vad som hänt inom äldreomsorgen: knappare resurser, personalminskning, fler timanställda och nya organisationsformer. Färre äldre får hemtjänst, men det totala antalet hjälptimmar har inte minskat eftersom dagens hjälptagare har större hjälpbehov.

Vad innebär dessa förändringar för den personal som blivit kvar efter nedskärningarna? Ett svar får vi i en ny enkätstudie som Marta Szebehely och Rolf Å Gustafsson gjort i tre kommuner.

Fler har mer att göra

På frågan: ”Har du för mycket att göra i arbetet?” svarade 35 procent av vårdbiträden i hemtjänsten ”Ja, oftast” år 2000. När samma fråga ställdes år 1988 till en jämförbar grupp vårdbiträden var andelen drygt 15 procent.

  – Något har alltså hänt med arbetsmiljön som inte är positivt, konstaterar Marta Szebehely.

När jag ber henne kommentera några av de viktigaste förändringarna för hemtjänstens personal börjar hon med den förtätade arbetsdagen. För drygt tio år sedan besökte ett heltidsarbetande vårdbiträde dagligen i genomsnitt fyra hjälptagare. Idag ska vårdbiträdet göra sex eller sju besök.

  Det innebär förmodligen mer stress, och kan också vara psykiskt tyngre eftersom vårdbiträdet strävar efter en empatisk, personlig relation med varje hjälptagare.

  – När man frågar vårdbiträden vad som är det bästa med jobbet betonar de alltid relationen med hjälptagaren. ”Det bästa med jobbet är pensionären”, är ett vanligt svar. Det är när hjälptagaren är nöjd som man känner att man har gjort ett bra jobb, säger Marta Szebehely.

Det minskade handlingsutrymmet är en annan förändring. Idag har vårdbiträdet mer fasta uppgifter och mindre frihet att lägga upp jobbet tillsammans med hjälptagaren än förr.

Uppgiften sätter ramen

För tio år sedan var det vanligare att tiden gav ramen för besöket, nu är det uppgiften som är ramen. Att arbetet är hårdare styrt kan ge problem i relationen till hjälptagaren, och om hjälptagaren inte är nöjd mår vårdbiträdet sämre på jobbet.

Tunga lyft är vanliga inom äldreomsorgen men har inte ökat under tioårsperioden. Däremot har andelen personal som rapporterar värk i axlar och skuldror ökat, liksom andelen som känner sig trötta eller utmattade. Rimligtvis är detta viktiga faktorer bakom den ökande sjukskrivningen bland äldreomsorgens personal (se artikel »).

Avgifterna för hemtjänst har höjts. Även detta kan spela en roll för arbetssituationen för hemtjänstpersonalen, menar Marta Szebehely. Pensionären tycker kanske att hjälpen är dyr och vill ha ”valuta för pengarna”, vilket kan påverka relationen mellan vårdbiträde och hjälptagare.

Sjukare hjälptagare

Idag är hjälptagarna mer sjuka och behöver mer kroppslig omvårdnad än vad som var vanligt förr. Det är inte en nackdel i sig, för vårdbiträdena har som regel inte något emot den förändringen av arbetsinnehållet.

  Men om vårdbiträdet inte har fått tillräcklig kunskap om till exempel demenssjukdomar kan det leda till att man känner sig otillräcklig i jobbet. Det är inte alltid det finns någon sakkunnig person lätt tillgänglig som vårdbiträdet kan vända sig till med sina frågor.

Nya organisationsformer inom äldreomsorgen påverkar också arbetsmiljön. När vårdbiträdet har problem ska hon vända sig till sin arbetsledare. Men med dagens specialiserade arbetsfunktioner händer det allt oftare att arbetsledaren aldrig har träffat de hjälptagare som vårdbiträdet har hand om.

  – Vad innebär det för vårdbiträdets möjlighet att få stöd i arbetet? Det vet vi lite om i dagens läge, säger hon.

Gamla blir kunder

  – En annan fråga är hur vårdbiträdet upplever de marknadsmässiga termer som spridit sig till vårdområdet. De gamla beskrivs ibland som ”kunder” som erbjuds ”produkter” av hemtjänsten. Om vårdbiträdet ska se de gamla som kunder, blir det lättare eller svårare att jobba då?

Systemet för finansiering av äldreomsorgen har också ändrats i flera kommuner, från en fastlagd budget för en viss period till en summa pengar som varierar med antal pensionärer och hjälpbehov. Det gör det svårare att planera verksamheten på sikt och man har blivit försiktigare med att fastanställa personal. Istället har antalet timanställda ökat.

  – Timanställningar är negativt för kontinuiteten i arbetet. Timanställda är också ofta rädda att föra fram kritik. Det är varken bra för arbetsmiljön eller för omsorgens kvalitet, framhåller Marta Szebehely.

Fyra huvudstäder jämförs

Vilka skillnader och likheter finns det mellan arbetsförhållandena i hemtjänsten i Danmark, Norge, Finland och Sverige? Det är en av utgångspunkterna för en nordisk hemhjälpsstudie som Marta Szebehely och sju andra nordiska forskare arbetar med för närvarande. Alla forskarna har ”skuggat” en grupp hemtjänstpersonal under tre dagar i Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och Stockholm.

Forskarnas observationer visar till exempel på en stor skillnad i antalet besök per dag som vårdbiträdet/hemhjälpen gjorde: från 3 besök per dag (Oslo) till 7 (Köpenhamn).

  I Stockholm och Köpenhamn fick de flesta av hjälptagarna besök varje dag, medan inga hjälptagare i Oslo och ytterst få i Helsingfors hade dagliga besök.

  Den vanligaste hjälpen för Stockholmsgruppen var matlagning, i Köpenhamn var kroppslig omvårdnad vanligast, i Oslo och Helsingfors dammsugning.

I alla städerna tyckte hemtjänstpersonalen att det bästa med jobbet var relationen med hjälptagaren, och i alla städerna såg forskarna många exempel på god hemhjälp – kanske allra mest i Stockholmsgruppen. Men vårdbiträdena i Stockholm betonade också mer än övriga att man skulle vara lyhörd, ha empati och vårda den ömsesidiga relationen med varje hjälptagare.

  I Köpenhamn hade man målet ”att göra varje dag så normal som möjligt för hjälptagaren”.

  – Kanske är det en mer psykiskt avlastande inställning och lättare att leva upp till än den svenska, säger Marta Szebehely.