När Luleå kommun sa upp avtalet om helgersättning inom äldreomsorgen blev det droppen för de anställda. Nya arbetsuppgifter har gjort arbetet allt tyngre och tiden för att vara tillsammans med de gamla har gradvis krympt.

När jag hörde att de tänkte ta bort helgtillägget blev jag så arg, säger undersköterskan Elisabeth Edunger. Hon och kollegorna inom äldreomsorgen protesterade kraftfullt mot det uppsagda avtalet. Det ordnades möten och uppvaktningar och många stöttade med insändare i lokaltidningarna. Till slut fick kommunen ge med sig. Helgtillägget blir kvar tills vidare.

Elisabeth Edunger arbetar på Älvgårdens äldreboende på Mjölkudden i utkanten av Luleå. Huset är nybyggt med fyra avdelningar med nio boende i varje. Allt är nytt och blankt, målat i lätta pastellfärger. Innanför entrén finns ett café som ser tomt och ödsligt ut. Från början serverades här mat till de äldre som bor i närheten. Men det gick inte ihop ekonomiskt och lades ner.

Elisabeth Edunger började arbeta inom långvården i Kramfors 1974 och jobbade där i 16 år. Efter ett mellanspel inom barnomsorgen är hon nu tillbaka inom äldrevården.

  – Jag tycker om att arbeta med gamla, det är det jag vill hålla på med. Tyvärr är det så att vi har fått så många nya arbetsuppgifter att vi inte hinner med de gamla som vi skulle vilja.

  Långvården på 70-talet var inte bra, då låg de gamla i salar och sköttes efter en löpandeband-princip.

Ingen tid för social verksamhet

  – Då var det bara själva vården av de gamla som låg på undersköterskorna, men istället hade vi fler patienter. Nu har vi färre vårdtagare, men vi har fått så många nya arbetsuppgifter att vi inte hinner med någon terapi eller social verksamhet.

På Älvgården har varje rum ett kök men de boende är för sjuka för att kunna använda det. Många är dementa och klarar mycket lite själva.

  – Någon av de boende kokar kaffe ibland.

  Förr skötte undersköterskorna omvårdnaden, medan städningen sköttes av städerskor, sjukgymnastiken av sjukgymnaster och schemaläggning av föreståndaren.

  Idag ska en undersköterska inom äldrevården vara vårdare, kurator, psykolog, städare, kokerska, inköpare, sjukgymnast, tvätta kläder, dela ut medicin och se när en sköterska eller läkare måste kallas in.

En vanlig dag börjar Elisabeth arbeta klockan sju. Då är de två personal som gör i ordning frukost, kokar gröt och plockar fram. Två av de boende klarar att stiga upp själva. De andra måste de hjälpa upp, tvätta, borsta tänderna, klä på och placera i rullstolen. Några måste matas, andra försöker de förmå att äta själva och vissa måste lugnas ner för att de inte ska stoppa in för mycket.

Lirkandet tar sin tid

Efter frukosten är det tvättning, duschning och munvård för dem som inte hann med det före frukost.

  – Hela förmiddagen går åt till det här. Några kan till exempel inte sitta på toaletten utan måste skötas som småbarn och alla vill inte vara med om att duschas. Vi går in på människors intimaste zoner och måste vara försiktiga och ibland lirka. Det här tar sin tid.

  Elisabeth berättar om dementa som måste behandlas ytterst varsamt för att de inte ska bli aggressiva. Det är ett kvalificerat arbete att behandla de gamla rätt efter vilken sjukdom de har. Men någon vidareutbildning eller handledning får de inte.

  – Bara om det blir en ordentlig kris kallas en demenssköterska in som hjälp.

Sedan fortsätter dagen med lunchförberedelser, och samma procedur som vid frukosten.

  – Vi försöker få en lugn stämning vid maten. Efter lunch blir de gamla trötta och behöver vila. Några kan luta sig i rullstolen men de flesta måste hjälpas i säng.

  – Vid halv ett äter vi själva lunch, men vi kan sällan ta rast och lämna avdelningen.

När kvällspersonalen kommer, ibland klockan ett, ibland senare, får de rapport om vad som skett under dagen. Då är de tre personal under några timmar och städar lägenheterna och de allmänna utrymmena. Förråden, sköljen, personalrum ska också städas en gång i veckan.

Klockan två serveras kaffe, klockan fyra middag och klockan sex kaffe igen. Sen börjar de som varit uppe hela dagen bli trötta och klockan halv nio ska alla vara i säng för då går den ena av de två på kvällsskiftet hem och bara en personal blir kvar.

Alla är kontaktperson

Sammanlagt arbetar åtta personer på avdelningen och alla är kontaktperson med särskilt ansvar för en av vårdtagarna. En är kontaktperson åt två eftersom det bor nio personer i avdelningen. Finns det inte anhöriga måste de göra inköp av personliga saker till vårdtagarna. Och någon har hand om inköp av medicin och förbrukingsmaterial till till exempel städning.

  – Ett tag när restaurangverksamheten lagts ner för omkringboende skulle vi också ta hand om och dela ut mat till dem som fick den från storköket. När vi protesterade var det arbetsvägran. Nu slipper vi det, vi ha bara ansvar för caféverksamhet med underhållning vissa kvällar.

På baksidan av huset finns en stor uteplats dit de gamla kan tas ut när det är varmt och personalen hinner.

  – Vi kan aldrig lämna någon där utan någon måste hela tiden vara med dem som är ute.

  Elisabeth poängterar att alla nya arbetsuppgifter som lagts på undersköterskorna har gjort arbetet tungt och tiden med de gamla har krympt.

Tar jobbet som ett kall

  – Det är ett sätt för kommunen att spara in på städare och sjukgymnaster och liknande. Och vi är ju så, vi kvinnor inom vården, vi gnäller lite och sen finner vi oss. Vi tar det som ett kall. Tyvärr är vi dåliga på att hålla ihop för att få till stånd ändringar.

  – De styrande måste börja inse, att om de inte satsar mer på äldrevården kommer de unga inte att vilja börja jobba här. Görs det inte något radikalt, kommer det inte att finnas någon fungerande äldrevård när vi blir gamla, säger Elisabeth.

Kanske börjar även de styrande förstå att besparingarna går för långt. När det gäller helgtillägget vek sig i varje fall Luleå kommun inför de massiva protesterna från berörd personal och allmänhet.