Det är ett otroligt fint samspel mellan vårdbiträdet och pensionären där båda visar respekt för den andres integritet. Det säger språkforskaren Anna Lindström som med hjälp av samtalsanalyser studerar möten inom hemtjänsten.

När jag besöker forskaren Anna Lindström i hennes arbetsrum på Institutionen för nordiska språk i Uppsala visar hon en videoinspelning hon gjort av ett vårdbiträdes hembesök hos en kvinnlig pensionär. Vårdbiträdet går runt i lägenheten och dammsuger och pensionären följer efter henne i rummet medan de småpratar.

  – Den praktiska omsorgen och det sociala omsorgsarbetet går hand i hand. Det finns sällan tid att sitta ner och dricka kaffe tillsammans, men medan vårdbiträdet gör en praktisk syssla samtalar hon med pensionären. Ett syfte med min forskning är just att lyfta fram hemtjänstens sociala funktion, kommenterar Anna Lindström.

Inlindade uppmaningar

Det videoinspelade hemtjänstbesöket ingår i ett forskningsmaterial av ljud- och videoinspelningar av 22 vårdbiträdens besök hos 22 kvinnliga pensionärer. Totalt dokumenterades 50 besök i fem hemtjänstdistrikt i en kommun i Mellansverige.

  Pensionärerna var över 70 år, och de flesta fick besök av hemtjänsten varje dag för städning, hjälp med maten, kroppslig omvårdnad med mera. En vanlig tid för besöken var drygt en halvtimme.

Nu arbetar Anna Lindström med detta material i ett forskningsprojekt, ”Samtalsspråkets grammatik”. Speciellt intresserar hon sig för uppmaningar eftersom de ger en inblick i hur vårdbiträdets hjälpinsats organiseras.

  I motsats till vad man kanske skulle kunna tro kommer 75 procent av uppmaningarna från pensionären till vårdbiträdet, trots att det är vårdbiträdet som har den professionella rollen i samspelet.

  – En intressant fråga är vem som styr vad som ska göras under besöket. Organisatoriska föreskrifter och arbetsscheman sätter givetvis upp ramar för arbetet, men exakt vilka sysslor som utförs och hur de görs är i mycket ett resultat av en förhandling mellan pensionär och vårdbiträde.

  – I mitt material har pensionären ett relativt stort inflytande, säger Anna Lindström.

Känsligt att be om hjälp

Pensionären utövar ofta sitt inflytande på ett indirekt sätt och behandlar detta att be om något som något känsligt. Att pensionären över huvud taget behöver ge en uppmaning skulle ju kunna tolkas som kritik eller en misstanke att vårdbiträdet inte ser att det är smutsigt i ett hörn eller att en blomma behöver vattnas.

  Det kan vara en anledning till att uppmaningen oftast är inlindad. Pensionären säger till exempel ”Missan är nog lite hungrig” och inte ”Mata katten åt mig”.

När pensionären ger en direkt uppmaning till vårdbiträdet åtföljs den ofta av en förklaring som berättigar den efterfrågade hjälpen. I flera av förklaringarna framställer pensionären indirekt sig själv som gammal och skröplig. Hon kan till exempel be att få hjälp med kardborrbandet på sandalen och motiverar det med att hon annars kan ramla och bli liggande på golvet.

Tar fram något positivt

Vårdbiträdets reaktion blir ofta att neutralt instämma i att det behöver göras, utan att kommentera pensionärens uttalande om sina svagheter. Ibland försöker vårdbiträdet istället ta fram något positivt, till exempel att även om pensionären är dålig och måste ligga i sängen idag så är det bra att hon vilar upp sig till nästa dag då de ska gå ut och handla tillsammans.

  – Det är betydligt vanligare i hemtjänstbesöken med förklaringar till en uppmaning än i vardagliga samtal mellan vänner eller i en familjesituation, säger Anna Lindström. I sin forskning jämför hon samtalen inom hemtjänsten med vardagssamtal för att komma åt det säregna i hemtjänstsamtalen.

Visst ger pensionären också uppmaningar som liknar en order. Men uppmaningen tonas då ofta ned med förmildrande ord som ”nog” eller ”kanske” som i exemplet: ”Du får nog torka mig på ryggen”.

Vårdbiträdet tar förstås också initiativ under besöken. Det vanligaste är att hon annonserar i förväg vad hon tänker göra, till exempel: ”Jag går och bäddar”. Det ger möjlighet för pensionären att godkänna eller invända mot handlingen. Anna Lindström beskriver det som att pensionären ges ett förhandlingsutrymme och som ytterligare ett exempel på det lyhörda samspelet mellan de två parterna.