Hemtjänstens manliga vårdbiträde är viktig att uppmärksamma. Han inte bara behövs utan i mötet med de äldre väcker han också angelägna frågor om hemtjänstens sätt att fungera.

Av äldreomsorgens vårdbiträden är drygt sex procent män. I Stockholm, som har en relativt hög andel män i hemtjänsten, utgör dessa ändå inte mer än ca 15 procent. Andelen män är dock hög idag jämfört med hur det har varit. I hemtjänstens begynnelse fanns absolut inga tankar om att rekrytera män. Så här skriver Signe Thullberg i boken: Historik över Stockholms äldreomsorg:

  ”Hemtjänsten skulle inte konkurrera om arbetskraften utan vända sig till medelålders och äldre husmödrar, som kunde ta några timmars arbete om dagen utom hemmet och som hade visst intresse av en mindre inkomst.”

Hemtjänsten skulle bemannas av erfarna och dugliga husmödrar som var väl förtrogna med ett hem och dess göromål. De skulle därutöver vara beredda att arbeta ”lite då och då” utan anspråk på att kunna försörja sig på sin lön. Det är först 30 år senare som mannen mer på allvar börjar förekomma i hemtjänsten. Skälet till att arbetsgivaren mer aktivt började söka efter män var dels svårigheten att rekrytera, dels att uppställda järnställdhetsmål krävde handling.

Förväntades göra samma saker

Någon bakomliggande tanke om att männen skulle agera annorlunda än sina kvinnliga kollegor är dock svår att finna. Männen förväntades göra samma saker som de kvinnliga vårdbiträdena. I ett hänseende ansågs dock mannen ha specifik talang, han var fysiskt stark och kunde därför användas när tunga lyft skulle utföras.

Trots sin minoritetsställning är mannen idag ett vanligt inslag i hemtjänsten, framförallt i de större städerna. I vilket sammanhang hamnar då det manliga vårdbiträdet och vad talar för att han verkligen behövs?

  Det manliga vårdbiträdet hamnar i en utpräglad kvinnovärld som dels upprätthålls av de äldres många gånger mycket traditionella syn på manligt och kvinnligt, dels av en verksamhet som starkt har präglats av ett halvt sekels kvinnodominans. Denna kvinnovärld får konsekvenser för det manliga vårdbiträdets arbetssituation.

Tacksamt utgångsläge

Ett manligt vårdbiträde har ett tacksamt utgångsläge i mötet med de äldre. Eftersom sysslorna är de traditionellt kvinnliga, uppfattas mannen gärna som lite hjälplös. Antar han utmaningen och ger sig på städning, handling och diskning kan han knappast misslyckas. Gör han sysslorna hjälpligt bra uppfattas han gärna som duktig.

Men den fördom som ofta riktas mot honom bär också på andra möjligheter. Det manliga vårdbiträdet kan – om han vill – erbjuda sig att ordna hemmens mer traditionellt manliga sysslor. Erbjudandet tas ofta tacksamt emot eftersom han då gör sådant som hemtjänsten normalt ignorerar. Igensatta avlopp, droppande vattenkranar, rangliga köksbord och felinställda TV-apparater finns det gott om. I den utpräglade kvinnovärld som hemtjänsten utgör finns goda förutsättningar för mannen att lyckas.

Från arbetsgivarens perspektiv finns det en situation när mannen inte självklart uppfattas som utbytbar med sina kvinnliga kollegor. Det är när äldre kvinnor ska få hjälp med dusch eller bad. Då skickas istället kvinnlig personal, även om ambitionen tyvärr inte alltid upprätthålls.

Könsbarriär överskrids

Vid personalbrist, när den äldre anses vara van vid landstingens slutenvård och när de äldre är dementa eller mycket skröpliga överskrids ibland denna mycket starka könsbarriär. Det är mycket olyckligt eftersom det försätter framförallt den äldre kvinnan, men också det manliga vårdbiträdet, i en hopplös situation.

Mannen ska naturligtvis inte vara utbytbar med sina kvinnliga kollegor i alla situationer. Jämställdhetsmålen är bra, men får inte överskrida den gräns då den enskildes integritet starkt riskerar att bli åsidosatt. Den enskildes möjlighet att – trots att han eller hon är skröplig och behöver stöd – få leva med sina vanor och sin syn på manligt och kvinnligt måste respekteras.

  Att äldre damer ändå hamnar i situationen att manlig personal kommer hem för att hjälpa dem med morgonbestyr och dusch är ett tecken på hur arbetslivets krav på utbytbar arbetskraft krockar med individuella vanor och värderingar.

  Hemtjänstens arbete handlar om att stödja människor i deras vardag och då går det inte, att som i andra arbetssammanhang, ignorera att manlig och kvinnlig personal inte alltid är utbytbara med varandra.

Äldre män kan bli bekräftade

Det främsta argumentet för att manliga vårdbiträden behövs är de äldre männens möjlighet att i mötet med manlig personal få sig bekräftade som män. Utrymmet för samtal om idrott, jakt och fiske, teknik, trav och stryktips etc. är ofta begränsat i den kvinnovärld som hemtjänsten utgör.

  De äldre männen blir väl omhändertagna och får det rent och snyggt omkring sig, men risken är att den äldre mannen drunknar i all omsorg. Hans behov av att få dryfta allt det som gör honom till man riskerar att bli eftersatt.

Ännu ett argument för det manliga vårdbiträdet är att han i rollen som ”fixare” öppnar en möjlighet för de äldre att få sådant gjort som annars sällan blir av. Är han någorlunda händig kan hemmet snart – vid sidan av att vara rent – också vara välfungerande.

  Det manliga vårdbiträdet som ”fixare” öppnar för frågor om vad hemtjänsten gör och inte gör. Vad är viktigast, ett skinande rent hem, en fungerande TV eller att slippa plågan av ljudet från en droppande vattenkran?

Rutiner kan tillfälligt brytas

Eftersom mannen inte alltid uppfattas som helt duglig, hamnar han ofta i en situation när han i samspel med den äldre får resonera sig fram till vad som ska göras. Rutinen att alltid städa därför att det är onsdag kan temporärt brytas. Att få undan något skrymmande upp på vinden eller att kanske gå ut eller ägna tiden åt att prata kan plötsligt vara inom räckhåll.

Situationen att ”här och nu” stå inför en rad olika val borde vara lika självklar för äldre som för oss andra och då är det manliga vårdbiträdet en möjlighet. Om valet trots allt blir till exempel städning kan också den inför städning så handfallne mannen vara en tillgång. Städsituationen blir annorlunda.

  Nu handlar det om att den äldre utifrån sina kunskaper och erfarenheter vägleder det manliga vårdbiträdet. Det vill säga att den äldre har goda möjligheter att få inflytande över hur städningen utförs, något som stärker de äldres medbestämmande över hur insatsen från hemtjänsten görs.

Att manliga vårdbiträden uppfattas som handfallna inför de traditionellt kvinnliga sysslorna visar sig dock ofta vara en ren fördom – något som många äldre blivit varse. En yngre generation män överraskar inte sällan de äldre genom att de faktiskt kan. Något som kan illustreras av följande tidningsrubrik hämtad från Östgöta Correspondenten 1999: 

”Matlagning en utdöende konst – Hoppet står till de unga männen”.

Referenser:

Bergh, Anders. 1995. Möte mellan män och kvinnor i äldreomsorgen. Studentlitteratur.

Socialstyrelsen. 2000. Matlådan. Äldre om matlådor och socialt innehåll. Äldreuppdraget 2000:3.

Thullberg, Signe. 1990. Historik över Stockholms äldreomsorg. FoU-rapport nr 126 Socialtjänsten. Stockholms Stad