Personal i gruppboenden för dementa har ett särskilt krävande arbete. Vardagen präglas alltför ofta av ensamhet och passivitet. Om handledningens möjligheter att utveckla personalens arbete berättar universitetslektor Ulla Melin Emilsson.

Tidigare forskningsresultat från studier jag gjort av gruppboenden för dementa visar att en stor del av personalen har svårt att orka med det krävande arbetet. Vardagen domineras av förhållanden som gruppboendeverksamheten kan sägas vara skapad för att undvika; passivitet och ensamhet.

Ett utvecklingsprojekt med titeln Handledning som utbildning och stöd för personal i arbete med äldre demenssjuka har genomförts i två parallellt pågående intervenerande delar. Arbetet har riktat sig till två grupper vårdbiträden/undersköterskor (här benämnda vårdbiträden efter tjänstetiteln) och en grupp föreståndare/bitr. föreståndare inom kommunal demensvård.

  Huvudsyftet har varit att undersöka om så kallade processorienterad handledning kan vara en framkomlig väg att ge vårdbiträden och deras närmaste arbetsledare både bekräftelse och ökad insikt i hur mellanmänskliga processer kan ta sig uttryck i umgänget med demenssjuka människor.

Handledning huvudmetod

I ambitionen ligger också att utforma ett användbart arbetssätt för handledning som utbildning och stöd till vårdbiträden och föreståndare inom omsorgen av gamla människor.

Vårdbiträdesgrupperna består av vardera åtta personer som är personal på var sin avdelning i en enhet som leds av två från föreståndargruppen. Förutom handledning, som är den huvudsakliga metoden, används intervjuer och deltagande observationer för att utvärdera interventionens effekter.

  Handledningen har getts i grupp varannan vecka under ett år. Intervjuerna är av halvstrukturerad karaktär.

Projektets förlopp kan beskrivas som intervju – deltagande observation (endast för vårdbiträdesgrupperna) – handledning – intervju – deltagande observation.

Fokus på upplevelser

För att undvika att samma person både genomför interventionerna och utvärderar effekterna har den ena forskaren intervjuat den eller de grupper som den andra har haft i handledning och vice versa. Fokus har varit på personalens upplevelser av sin arbetssituation.

De två vårdbiträdesgrupperna har i flera avseenden olika sätt att prata om sig själva och sina upplevelser av såväl arbetsledning som handledning. Däremot ser vi inga märkbara skillnader i utförandet av vårdarbetet.

  Gemensamt för grupperna är också att de upplever sig ha en svårbemästrad arbetssituation. Både i relationen till de dementa och till deras anhöriga ställs de dagligen inför situationer som upplevs besvärliga att hantera.

  De har svårt att veta hur de alltid skall svara på det upprepande frågandet och de har svårt att klara av det dåliga samvetet när de inte orkar. Att ideligen svara på ”vad det blir till middag idag” eller förklara för anhöriga hur små porslinsfigurer inte bara byter plats i rummet utan hamnar på någon annans byrå eller till och med i tvättkorgen, blir i längden påfrestande.

Skillnader i förhållningssätt

Men mitt i allt detta så uppfattar de två vårdbiträdesgrupperna ändå att de klarar av sina arbetsuppgifter och ser sig som duktiga yrkesutövare. Så långt likheterna.

De stora skillnaderna visar sig i sätten att förklara och förhålla sig till det som är svårt i vardagen. Den ena gruppen ser sig som verkliga specialister på att arbeta med gamla dementa. De har den kunskap som är nödvändig och de upplever inte att handledningen har haft något nytt är lära dem.

  Denna inställning visade sig tidigt under projektets gång genom låg deltagarfrekvens både till antal och aktivitetsgrad. ”Handledningen har väl varit bra som omväxling, men jag har inte lärt mig något som jag inte visste sedan tidigare”.

  Om det låga deltagarantalet säger en annan: ”Det finns ingenting som skulle vara så intressant att jag skulle komma in på en ledig eftermiddag, även om jag får betalt eller kompledigt. Min fritid är för viktig för det”.

Det stora problemet, enligt deras mening, är av organisatorisk art och särskilt att hänföra till den icke fungerande arbetsledningen. I den meningen upplever de sig som offer för omständigheterna.

  Förutsättningarna i form av bland annat bristande information och förståelse, liksom ständig resursbrist, är så otillfredsställande att deras kompetens inte kan komma till sin rätt. De hindras att arbeta som de själva vill och upplever sig som både ”specialister men samtidigt som offer”.

Kunskapssökande grupp

Den andra vårdbiträdesgruppen uppfattar också att de är duktiga i sitt arbete, men deras förhållningssätt skiljer sig genom att de menar att det finns mycket mer de kan lära sig. Det gäller både om demenssjukdomar och om mediciners effekter, men framförallt om sig själva i relation till de gamla, de anhöriga och även till varandra.

  De vill försöka förstå sig på varför de reagerar som de gör: ”Varför man blir så irriterad fastän man vet att de är sjuka och inte kan bättre”. Detta visade sig också i handledningen. Nästan alla kom varje gång och var aktiva.

  Bland det första de gjorde var att be mig att på en kvällsförlagd anhörigträff berätta om min avhandling från tre gruppboenden för dementa. Samtliga vårdbiträden var där och minst en anhörig till varje boende.

Även denna grupp upplever arbetsledning och organisation som ett bekymmer. Men till skillnad från den andra förklarar de inte samtliga svårigheter med ledningsproblem. I stället lägger de fokus på ökad kunskap om sig själva. ”Det är som det är med ledningen och det kommer inte vi att kunna ändra på. Vi får lägga krutet på oss själva”. De skulle kunna beskrivas som kompetenta och samtidigt kunskapssökande.

Handledningens effekter

Oavsett vårdbiträdesgruppernas syn på sig själva och deras skilda förhållningssätt till ledningen, till behovet av kunskap och till handledningens betydelse visade de deltagande observationerna (efter handledningen) inte på några skillnader. Att handledning som intervention inte är något effektivt sätt att förbättra arbetet med gamla dementa är därför en av de slutsatser vi kommer att dra.

Däremot kan det möjligen ha betydelse för att få personalen att trivas och stanna kvar som de gjorde i den ”kunskapssökande” men inte i den andra gruppen. I någon mening kanske det ändå talar för handledning för bättre vård.

Referenser:

Texten bygger på författarens egen tidigare forskning presenterad i avhandlingen Vardag; olika världar. Om dementa och vårdbiträden på tre gruppboenden (1998), Arkiv förlag, Lund, samt det nyligen avslutade RALF-stödda projektet Handledning som utbildning och stöd för personal i arbete med äldre demenssjuka – ett utvecklingsprojekt.