På Orust har personal inom äldreomsorgen tid avsatt för reflektion. På så sätt kan de ta och ge av varandras erfarenheter samt tänka över sin arbetssituation. Numera känner de sig tryggare i sitt jobb och säkrare på sig själva.

I en före detta lanthandel mitt ute på slätten håller Tegneby hemtjänst till. Byggnaden är gammal och sliten men de trivs jättebra och vill absolut inte flytta. Det doftar kaffe och nybakad kaka. Förberedelserna för dagens reflektion är igång.

  – Vi är ganska ensamma i vårt jobb som hemvårdare, därför tycker jag det är nödvändigt att träffas så här, menar Margaretha Lindgren. Här är det tillåtet att ventilera. Det kan ju vara så att man fastnat i sitt sätt att jobba. Då betyder det mycket att få höra andras tankar, ge varandra idéer och tips.

  Maria Rekstad som är omsorgspedagog håller med:

  – Vi arbetar ju även med sådant som handlar om smärta och död. Då är det ett bra tillfälle att få mötas och tala om sin frustration. Här finns en tillåtelse att inte orka, att kunna byta arbetsuppgifter, vara flexibel.

Idag är det dags för reflektion på det sätt som de gjorde förr, med hjälp av åttastegsmodellen. Anledningen är att flera i personalstyrkan är nya och behöver komma in i tankesättet.

Svårt fall tas upp

Ett svårt fall ska tas upp där det har diskuterats att helt enkelt ”stänga arbetsplatsen” vilket förstås är en sista lösning. Maria Rekstad håller i reflektionen och gör en presentation av fallet:

  – En 80-årig kvinna har en anhörig som berusad hotar och trakasserar hemtjänstpersonalen. Kvinnan blir ledsen när den anhörige kommer och bråkar, för hon tycker om när vi är där och är nöjd med hjälpen. Hon kan dock inte säga ifrån till släktingen. Vad finns det för relevanta värden här?

De tycker alla att kvinnan ska få den hjälp hon behöver. Ingen vill att den anhörige ska vistas där. Under rubriken värdekonflikt säger merparten att de ibland vill vända i dörren, på samma gång som de vill och ska ge den hjälp kvinnan har rätt till och behöver. Men gränser finns för hur mycket personalen orkar utstå.

  – Vem är du då, vilka faktorer påverkar dig i en bestämd riktning, frågar Maria. Själv är jag inte rädd utan talar om för den anhörige vad som gäller.

  Margaretha gör på ett annat sätt:

  – När han bråkar brukar jag försöka bryta genom att säga till exempel ”Är du nyrakad, vad fin du är”, då blir han förvånad och stannar upp.

Skönt att få avreagara sig

Ett problem är att kunna vara professionell när mannen förolämpar dem genom att kasta ur sig könsord. Hur ställer man sig till detta? En skulle vilja skicka iväg honom till ett land långt, lång borta. Alla skrattar. Det är skönt att få avreagera sig.

  De flesta tror att mannen mår bra när de är rädda och att han behöver uppmärksamhet. Men de vill över huvud taget inte engagera sig i honom utan i kvinnan som är deras vårdtagare. De diskuterar hur detta ska gå till.

En annan punkt lyder: Vilken är din goda vilja? De kommer fram till att de skulle vilja ha in henne på ett gruppboende, för att tillfredsställa de sociala behoven. Låta henne hålla på med hantverk som hon tidigare gjort, ansöka om ledsagning så att hon kommer ut, ge henne en solstol. Personalen kommer överens om att i första hand hjälpa kvinnan ansöka om ledsagning. En stol går nog också att ordna.

  – Vilka organisatoriska och ekonomiska ramar har vi att gå efter, frågar Marie.

  Alla hade önskat att det går att åka tillbaka när den anhörige inte är där. Men då krävs både fler personal och mer tid.

Skriver positiva saker

Sista punkten handlar om vad det blir för konsekvenser av den här situationen. Personalen är överens om att den anhöriges uppträdande drabbar vårdtagaren, hon får kanske inte det stöd som hon är beviljad till.

  Under hela samtalet tar och ger de av varandras erfarenheter och strategier. Nästa gång de är hos omsorgstagaren vet de att de inte är ensamma om att känna på ett visst sätt och de kan tillämpa varandras metoder att agera. Samtliga ska försöka sträva efter att inte ge den anhörige för mycket uppmärksamhet.

Idag har de strikt följt åttastegsmodellen men ibland hittar de på något helt annat. Som en gång då de matade varandra och fick känna på hur det är när maten rinner ner för hakan. Vid ett annat tillfälle tränade de på att vända varandra. Förra gången skrev de ner positiva saker om varandra. Nästa ska de skriva positivt om sig själva.

  – Usch, vad svårt, säger de i kör men ser inte ledsna ut.