Mexikos äldre har av tradition en viktig roll i familjen och samhället. Men de förväntas också försörja sig själva. Ålderspension existerar bara för dem som haft statlig anställning och ålderdomshemmen är få.
Berta Mendoza Castillo är 70 år. Varje morgon åker hon till Oaxaca centrum för att sälja ”empanadas”. Hon steker stora majsplättar som hon fyller med kyckling och sås och viker ihop. Åtta pesos styck kostar de. Det smakar gott, och man blir rejält mätt.
– Jag säljer tills det är slut. På kvällen ställer jag in bordet och eldstaden där inne på hotellet, säger hon och pekar mitt över gatan. Resten av sakerna tar jag med mig hem.
Berta bor hos sin dotter i ett hus i utkanten av staden. En trygghet, nu när maken är död. Som ung bodde hon i Mexiko City, där fortfarande två av barnen bor.
– Man måste jobba tills man faller ihop, säger hon och drar den stickade västen tätare om ryggen.
De som kan arbetar
Kvinnor som Berta är en vanlig syn i Mexiko. De som kan, fortsätter att arbeta som tidigare, ofta med försäljning eller jordbruk. Pensionsåldern är 60 år, men pension får bara de som varit försäkrade genom statlig anställning, och det är en minoritet.
Hel pension, drygt 1000 pesos, utbetalas till dem som varit anställda i 30 år, de som arbetat färre år får en lägre summa. Majoriteten äldre lever av egna inkomster eller är beroende av familj och släkt.
Mexiko med sin stora mångfald och otaliga etniska grupper har behållit mycket av sina traditioner. Delstaten Oaxaca har en stor indianbefolkning där de äldre är respekterade och omhuldade. De utgör familjens grund och spelar med sin livserfarenhet en viktig roll i samhället. De har en viktig röst i politiska sammanhang och de tas om hand när de blir sjuka.
Indianer firar de döda
I många byar krävs att de politiskt styrande är indianer, behärskar indianspråket och bär traditionella kläder. Inte bara de äldre, också de döda respekteras. De har under tusentals år firats på ett speciellt sätt. Enligt gammal indiansk tro vandrar de dödas själar omkring, och en gång om året, under De dödas dag, tillåts de att återvända till de levande.
Då gäller det att ge dem ett glatt mottagande, med mat och dryck som den döde tyckt om i livet. Varje familj ordnar ett altare hemma, som dekoreras med gröna blad, frukter och silkespapper klippta i vackra mönster. Mat och dryck ställs fram på altaret för att undfägna de döda och ljus tänds för att locka dem hem. Till skillnad från vår allhelgonahelg är det en fest i glädjens tecken. Varken skräck eller sorg kännetecknar firandet.
Äldre en belastning i staden
Om traditioner och respekten gentemor de äldre lever kvar på landsbygden, börjar de mer och mer försvinna i städerna. Ett nytt västerländskt sätt att leva har trängt in och man tar till sig värden som förmedlas via massmedia.
Människor har fått andra vanor och förlorat samhörigheten med familjen och naturen. Blir de gamla sjuka eller handikappade, glöms de ofta bort, säger Alfonso Aquino, läkare och ansvarig för hälsovården bland äldre i Oaxaca, södra Mexiko.
– De blir en belastning, någon man måste ta hand om och vårda. Den dag de inte producerar något, blir de gärna utstötta.
Förändringen beror till stor del på ökad ekonomisk press. Människor jobbar för egen räkning och stressen har ökat. Flytten in till städerna har skyndat på utvecklingen, en följd av att landsbygden inte längre ger några säkra inkomster.
– I skogarna finns inte längre träd att avverka och regnen faller inte som förut. Alla strävar mot ett ”bra liv”, med andra värden än man haft i tidigare generationer. Det som värdesätts idag är en ökad konsumtion och få skulle idag rösta på en politiker som pratar om att bevara naturen.
Även välfärdssjukdomarna ökar, till exempel diabetes. Över åtta procent i gruppen 20-64-åringar har idag sjukdomen. Och det beror mycket på ändrade levnads- och matvanor, påpekar Alfonso Aquino.
Färre diabetiker i byarna
– Tidigare åt man inte så mycket industriellt framställd mat, vitt mjöl, snabbmat och läsk. Den fysiska aktiviteten har också minskat.
Där märks en tydlig skillnad stad – landsbygd. I bergsbyarna är antalet diabetiker väsentligt lägre och den ”magiska medicinen” och naturläkekonsten lever starkt kvar.
– Ibland fungerar det bättre än den moderna sjukvården. Kanske är de bättre på att lyssna och ge råd, även om inte alltid den hjälpen är den bästa, säger Alfonso Aquino.
I Mexiko växer gruppen äldre snabbt. Under 1900-talet tredubblades antalet personer över 65 år. 2050 beräknas de utgöra en fjärdedel av befolkningen.
I delstaten Oaxaca med sina drygt tre miljoner invånare finns fyra ålderdomshem, två statliga och två privata. Det nationella organet DIF är huvudman för ålderdomshemmet ”Los Tamayo” i staden Oaxaca.
– De som bor här är personer med knappa ekonomiska resurser, berättar föreståndare Noemi Brito Gomez. De flesta har inga anhöriga, eller har blivit illa behandlade eller utstötta av sin familj. Kanske har de inga barn, och många är ogifta. Andra har helt enkelt inte haft någonstans att bo.
En av dem är Elvira Cardanza, 86 år. Elvira har inga nära anhöriga.
– Min man dog för nio år sedan och jag har inga barn, berättar hon.
Innan hon kom hit bodde hon hos bekanta, men sedan hon för några år sen brutit benet, var det inte längre möjligt. Här på ”Los Tamayo” får Elvira den vård hon behöver.
Ålderdomshemmet ligger högt med utsikt över staden. Mot gatan vetter en rundad fönsterlös mur, men innanför öppnar sig en modern och trivsam miljö, med väggar i varma färger och små avgränsade blomstrande trädgårdar. Hemmet byggdes för elva år sen med pengar donerade av den lokale konstnären Rufino Tamayo och hans hustru Olga.
Lång väntelista till hem
Här finns 60 platser, i första hand för äldre från delstaten, men även personer utifrån kan komma i fråga. Väntelistan är lång. De flesta kommer hit efter påtryckning från grannar, släkt eller vänner. Kontakt tas med en socialarbetare, som gör en bedömning. Därefter görs en läkar- och en psykologundersökning.
– Vi har personer som väntat mer än fyra år. Omsättningen är långsam och för dem som väntar finns inte mycket hjälp att få. Vi kan göra vissa hembesök och ge lite ekonomiskt stöd. Men vi kan inte skapa fler platser och en del hinner dö, medan de väntar.
Eftersom det finns så få platser strävar man efter att de äldre ska kunna bo med någon släkting.
– En av våra svåraste uppgifter är att gå ut och ”fiska” barn, säger Noemi Brita Gomez. Får vi vetskap om ett fall, försöker vi ringa in familjen.
Många behandlas illa
– Vi vill att barnen ska ta ansvar för sina föräldrar och hjälpa till med vården. Ibland räcker det om de äldre kommer hit på dagverksamhet skjutsade av en familjemedlem. Men många struntar i sina äldre och behandlar dem illa.
På ålderdomshemmet finns alla kategorier äldre. Många är senila och mycket gamla, men här finns också de som fortfarande är aktiva.
– Här bor en 105-åring medan den yngste är 63. De flesta är vana att röra sig och äta hälsosam mat, så även om de har flera sjukdomar är de väl bevarade. De som vill får arbeta. Här är deras hem, dit de återvänder på kvällen. Sen har vi andra som behöver fullständig skötsel 24 timmar om dygnet. Några av de boende betalar en avgift motsvarande 30 procent av pensionen, men de flesta har inga inkomster och betalar heller inget.
Sökning pågår