Under fyra månader följde Christina Drugge åtta arbetslag inom hemtjänsten. Hon iakttog, lyssnade och upptäckte att personalen genom åren utarbetat fungerande sätt att möta sina vårdtagare – en kunskap som inte går att lära sig teoretiskt.

Christina Drugge är doktorand vid Centrum för forskning i lärande vid Luleå tekniska universitet. I fyra månader har hon följt några hemtjänstgrupper i deras arbete.

  – På morgonen träffas personalen i hemtjänsten och får sina uppgifter för dagen. Ofta får de ett schema över en rutt de ska göra till olika vårdtagare. När de sedan sätter sig i bilen kan de säga: Vi kan vänta med Johan. Han tycker inte att det gör nåt om vi kommer senare, men Gerda måste vi ta först annars blir hela hennes dag förstörd.

  – Och så lägger de om rutten efter den kunskap de har om vårdtagarna.

Att de själva lägger upp sitt arbete i bilen på väg till vårdtagarna är ett exempel på den tysta kunskap som personalen har. Denna kunskap använder inte arbetsledarna när de lägger upp jobbet.

  – En hemtjänstassistent gör upp en vårdplan för de olika vårdtagarna. Men gör det inte tillsammans med dem som ska utföra vården. De som har kunskapen. Och arbetsledarna gör inte en uppföljning av den dagsrutt de lagt upp för de anställda och frågar hur den fungerade.

  – Varför? undrar Christina Drugge.

Personalen tar sig ändå tid

Det finns inte tid, är ofta svaret på den frågan. Äldrevården är så slimmad och rationell att det inte finns tid till reflektion eller kompetensutveckling, menar Christina Drugge:

  – Det handlar om en instrumentell syn, där man anser att alla gamla och handikappade kan behandlas på samma sätt. Det är också en fråga om hur verksamheten är organiserad.

  – Men trots att det egentligen inte finns tid inom ramen för den formella organisationen, tar personalen sig tid för reflektion och diskussion. De borde uppmuntras mer till det och det borde också ingå som en del av arbetsledarnas uppgifter.

Christina Drugge följde åtta olika arbetslag inom hemtjänsten under fyra månader, såg hur de arbetade, lyssnade på vad de pratade om. Hon upptäckte att de besatt kunskaper som inte är så uppenbara. De hade genom åren utarbetat fungerande sätt att möta sina så olika vårdtagare, kunskap som inte går att lära sig teoretiskt.

  – Att jobba inom hemtjänsten är så speciellt. Det krävs omdömesförmåga, uppmärksamhet och flexibilitet av personalen. På en förmiddag kan de åka hem till en cancerpatient, en trafikskadad och en åldersdement och måste behandla alla olika. Ofta gjorde personalen mer än vad som sades i vårdplanen eftersom de såg att det behövdes.

Vidareutbildning erbjuds inte

Den som ska sköta om människor i deras hem är både överordnad i egenskap av den som ska göra det som vårdtagaren själv inte klarar av och underordnad eftersom de är i dennes hem. Tyvärr får de som arbetar i hemtjänsten inte tillgång till kompetensutveckling och handledning.

  – Det finns en uppfattning att det här är ett så enkelt jobb att vem som helst klarar av der. Och då behövs inte det.

  – Men frågar man personalen vad de skulle behöva för att göra ett bra jobb får man många förslag på fortbildning. Dels uppdatering av medicinska kunskaper, men framför allt sådant som konflikthantering och samarbetsfrågor.

Instrumentell syn dominerar

Etikfrågor är ett annat område där diskussionen måste hållas levande, anser Christina Drugge. Rationaliseringarna görs idag utifrån en instrumentell syn på människor. Att det tar så lång tid att städa, så lång tid att duscha en människa och så vidare. Tid till social samvaro blir ofta det som inte ryms i den rationella vården. Över huvud taget att behandla en människa värdigt kräver tid och kunskap.

  – Ta bara det här med att de gamla får hem en låda med mat lagad i storkök. Vi har inte tid att gå och handla åt de gamla, än mindre ta med dem till affären, vi har inte tid att laga deras mat utan levererar en matlåda.

  – För en del är det okey, men många tycker att det är livskvalitet att kunna påverka vilken mat de får och känna doften av hemlagat.

Christina Drugge har upptäckt att bilfärderna mellan vårdtagarna och raster hela tiden används för att diskutera lösningar på olika problem, och att det får ersätta organiserad handledning. Småpratet är ovärderligt för kunskapsutbyte.

  Hon tycker inte att man kan föreslå någon modell för hur kompetensutveckling ska gå till, utan varje arbetsgrupp måste se vilka behov de har.

  – Det måste komma underifrån. Vi måste sluta att uppifrån komma med direktiv.

  – Satsning på kompetensutveckling för undersköterskor och vårdbiträden skulle göra arbetet attraktivare, eftersom det skulle bli lättare att få upp lönerna och det skulle öppna möjligheten att gå vidare till arbetsledare.

Många goda ledarämnen

Christina Drugge tycker att även ledarutveckling borde ingå i personalens fortbildning. Idag är det ofta sjuksköterskor som är arbetsledare för hemtjänsten, men det kanske är människor med social eller annan kompetens som ska vara det. Det finns säkert många goda ledarämnen bland hemtjänstpersonalen. Över huvud taget är hon imponerad av den kunskap och det engagemang hon mött bland personalgrupperna hon studerat.

  – Det är en hög medelålder bland dem som jobbar inom äldrevården och många går snart i pension. Då gäller det att den kunskap som finns inte försvinner med dem utan förs vidare till de yngre. För det behövs en organisation som tar tillvara kunskap, vilket också medför en höjd status på jobbet.

  – Detta är en förutsättning för att alls kunna rekrytera folk till äldreomsorgen.