2000 år gammal grekisk filosofi har en hel del att tillföra dagens äldreomsorg. Gunilla Silvferberg, docent i praktisk etik, tar upp praktisk klokhet och andra dygder.

I denna artikel vill jag visa att urgammal lärdom som går tillbaka på den grekiske filosofen Aristoteles, har något väsentligt att säga oss idag om ett modernt socialt yrke som det att vara vårdbiträde i hemtjänsten. Trots att Aristoteles verkade för två och ett halvt tusen år sedan, i ett samhälle helt olikt vårt, skapade han begrepp som i våra dagar kan bidra till förståelsen av vad ett etiskt acceptabelt och försvarbart handlingssätt i yrkesutövningen är.

I min forskning har jag haft förmånen att tala med ett stort antal kvinnor som i sitt dagliga värv ställs inför många och oförutsedda etiska komplikationer i och med att de går in i andra människors hem. Där möter de dem i deras mest intima och privata sfär.

Förmåga prövas

Vad som sker i dessa mänskliga möten kan vi aldrig förutse. I den här situationen sätts en speciell förmåga hos vårdbiträdet på prov. Det gäller förmågan att handla på det sätt som är lämpligt när hon tagit hänsyn till alla relevanta omständigheter i den konkreta situationen. Erfarna vårdbiträden menar att det är så man bör göra: att försöka tolka vad som är viktigt här och nu och sträva efter att handla efter den bedömningen. Det är vad den praktiska klokheten innebär.

Praktisk klokhet var en av den grekiska antikens fyra basdygder; de övriga var rättvisa, mod och måttfullhet. Aristoteles beskrev den praktiska klokheten just som en förmåga att handla utifrån situationens krav. Att handla så som situationen bjuder är något annat än att agera i enlighet med förhandsbestämda direktiv.

Det är en vanlig uppfattning idag att moralteori kan hjälpa oss att lösa dilemman och etiskt komplicerade fall. Grekerna på 400-talet f. Kr. hade en annan syn. För dem innebar det väsentliga etiska arbetet att sträva efter en god karaktär.

Arbeta med personligheten

Att vinnlägga sig om en god karaktär sker genom att vi i dialog med varandra reflekterar över vårt inre liv, över de avsikter, motiv, attityder, begär, känslor och emotioner som ligger till grund för vårt handlande. Vi måste med andra ord arbeta med allt det i personlighetens inre, som gör att vi väljer att handla på ett visst sätt och inte ett annat.

Aristoteles menade att här kommer vännerna till hjälp: i en vänskaplig relation påverkar vi och korrigerar varandra. I en gemenskap, till exempel i en hemtjänstgrupp där det råder en vänskaplig anda, kan yrkesutövarna hjälpa varandra att formulera etiska ståndpunkter genom frågor om problematiska situationer: Varför handlade du så? Hur tänkte du då?

  När vi lyssnar till olika perspektiv får vi nya infallsvinklar på problematiska frågor. Det är alltså i en dialog vi utvecklar och omprövar etiska ståndpunkter. Dialogen har en fundamental betydelse i mänskligt liv och för vår etiska mognad.

När det gäller att bemöta människor i problematiska levnadsomständigheter handlar etik om att söka föra en dialog som präglas av inlevelse och förståelse och inte i första hand om att fatta beslut i konfliktfyllda situationer. Då ett vårdbiträde ställs inför etiskt svåra situationer, beror det ofta på att kommunikationen av ett eller annat skäl trasslar till sig mellan henne och den som behöver hjälp. Det leder till osäkerhet om hur hon skall handla. Det verkar inte som om det viktigaste då vore att fundera över om det finns regler som kan vägleda.

Regler otillräckliga

Moraliska regler kan hjälpa oss en bit på vägen men de kan aldrig vara avgörande för hur man skall handla i en konkret situation. Aristoteles betonade att det inte finns någon fast punkt att luta sig mot, när det gäller ett enskilt mänsk1igt problem. Vad etiken kräver av oss är att vi använder vår omdömesförmåga och att vi självständigt tar ställning till de problem vi konfronteras med, inte att vi åberopar regler eller andra förhandsformulerade anvisningar. Vår gamle grekiske filosof framhåller att enskilda fall inte kan...

"...bemästras vare sig av någon särskild teknik eller några givna direktiv, utan de handlande personerna själva måste varje gång se efter vad som lämpar sig för tillfället, i likhet med vad som är fallet inom läkekonsten och navigationskonsten."

Den Nikomachiska Etiken 1103b29-1104a22

Aristoteles drar ofta paralleller mellan etik och läkekonst. Även medicinen måste vara praktisk och inrikta sig på sådant som är gott för en enskild människa, inte bara på det som gäller i allmänhet. En sjuksköterska som inför en ny symtombildning hos en patient enbart konsulterade handboken, skulle enligt Aristoteles brista i sin yrkesutövning. Många problem som patienterna kommer med finns helt enkelt inte med i handboken.

Lyhördhet viktig egenskap

Detta resonemang gäller naturligtvis i minst lika hög grad för yrkesutövarna i hemtjänsten: alla enskilda problem som människor har kan inte förutses i handböcker och manualer. Det går inte annat än i vaga ordalag att tänka ut i förväg hur man skall handla, när man skall hjälpa en gammal människa i hennes eget hem. Vad som skall göras är ofta bestämt av någon annan än den som skall utföra hjälpen. Men ingen annan kan råda över hur hon skall handla.

  Anvisningar, handböcker och manualer kan bara ta sikte på det allmänna och beskriva sådant som redan är känt. Erfarenhet fordras för att kunna förena handböckernas allmänkunskap med det konkreta och specifika i varje enskilt fall.

För att kunna bemöta nya situationer krävs lyhördhet och fantasi. Det är egenskaper som framför allt utvecklas genom den erfarenhet som uppstår genom övning och utprövning. Erfarenhetskunskap kan beskrivas som ett slags insikter grundade på färdigheter.

  Erfarenhetskunskapen är dock satt på undantag i vårt samhälle där i stort sett alla praktiska kunskaper skall göras till vetenskaper. Utbildning till ett praktiskt yrke som sjuksköterskans bedrivs numera som vårdvetenskap. När brister i äldreomsorgen rapporteras i massmedia, ropas det ögonblickligen på mer formell utbildning för vårdbiträdena.

Idag talas det om ett gigantiskt kompetensproblem, när ett stort antal medarbetare behöver rekryteras till vård och omsorg. I Aristoteles direktiv för etisk och mänsklig utveckling finns en pedagogik som kan tillämpas i vilken organisation som helst. Det går ut på att ta erfarenheten på allvar och skapa arbetsvillkor som främjar dialog och reflektion.

Lära av erfarenheter

I yrken där de flesta har ungefär samma formella utbildning är ofta det som avgör en persons yrkesskicklighet hennes förmåga att lära av och genom erfarenheter. Som vi läste i citatet av Aristoteles ovan, går det inte att bli en bra läkare utan att få erfarenhet av enskilda fall. Ingen blir heller ett bra vårdbiträde av att känna till gamla människors problem om man inte vid upprepade tillfällen möter dem.

Men om våra erfarenheter skall bli vägledande för framtida handlingar, fordras att vi reflekterar över dem. När vi ser på oss själva och vårt handlingssätt i backspegeln, kan vi fundera över vad vi vill ta med till liknande situationer och vad vi vill förkasta. Denna eftertanke förutsätter att vi i dialog fått sätta ord på våra erfarenheter.

Dygd – ett angeläget ord

Ordet dygd klingar nog lite egendomligt i mångas öron. Det kan låta både för präktigt och för storartat. Ändå hävdar allt fler idag att det är ett angeläget etiskt begrepp. Personligt ställningstagande och eget ansvar är viktiga komponenter i dygdeetiken. Dygd är ett sätt att förhålla sig till problem vi möter. Aristoteles, dygdeetikens upphovsman, skulle inte godkänna att vi grundade ett etiskt beslut på en regel. Det måste förankras inom oss själva:

”Varje människa som undersöker hur han skall gå tillväga upphör med sitt sökande, så snart han återfört initiativet till sig själv och den del av personligheten som dirigerar hans beteende. Det är nämligen här som handlingsbeslutet kommer till stånd.”

Den Nikomachiska Etiken 1112b33-1113 a16

Det dygdiga valet innebär att göra den rätta bedömningen och utföra den rätta handlingen på rätt plats och vid rätt tillfälle och att dessutom visa passande känslor. Tanke, handling och känsla – dessa tre element måste finnas med i dygdebegreppet.

Förståelse kräver känslor

Moderna moralfilosofer har velat få oss att rensa bort känslor från etiken. Aristoteles skulle invända att om man inte visar lämpliga känslor, kan det vara ett tecken på att man inte fullt ut förstått situationen.

Den praktiska klokheten har sin givna plats i varje form av mänsklig verksamhet där det står i vår makt att överväga hur vi skall handla. Därutöver kan man resonera om specifika dygder som också kan förstås som professionella kvaliteter i vård- och omsorgsyrken. Till dessa hör att kunna gå in i en dialog, att reflektera över våra handlingar, att vara ödmjuk och nyfiken, att visa mod och att vara flexibel.

Processen med att ta fram önskvärda och eftersträvansvärda dygder måste omfatta samtliga nivåer i en organisation. Detta kan vara ett sätt att komma överens om villkoren för arbetets utförande.

Referenser:

Gunilla Silfverberg (1996) Att vara god eller att göra rätt. En studie om yrkesetik och praktik. Nora: Nya Doxa

Gunilla Silfverberg (1999) Praktisk klokhet. Om dialogens och dygdens betydelse för yrkesskicklighet och socialpolitik, Stockholm/Stehag: Symosion.