Om vi har en skala där 10 markerar äldrevårdens totala kollaps befinner vi oss idag på 7,5. Det anser Britt-Inger Saveman och pekar på bättre utbildning, högre lön och handledning som åtgärder för att få unga människor att intressera sig för människovårdande yrken.

Personalen inom äldreomsorgen har det svårt. Och läget blir inte bättre av att äldrevård är lågstatus på alla sätt. Det är lågstatus att vara gammal och det är lågstatus att arbeta med gamla.

  – Men det ursäktar inte vanvård, som den i Gislaved. Även om jag kan se vårdbiträdena som offer i systemet fritar det inte dem från personligt ansvar, säger Britt-Inger Saveman, docent i omvårdnad och forskare vid högskolan i Kalmar.

Hon är sjuksköterska i botten och började studera våld i vården i mitten av 1980-talet. Då trodde få att det var något problem. Kanske i andra länder men inte här. Så var det inte. Också i Sverige blir gamla människor utsatta för övergrepp, både av anhöriga och av vårdare. Men omfattningen är fortfarande oklar.

  – Det finns ett mörkertal som vi inte vet någonting om. Vad vi vet är att var tionde anställd sett övergrepp mot gamla, säger Britt-Inger Saveman.

När doktorsavhandlingen blev klar 1994 tänkte hon ägna sig åt andra frågor. Så har det inte blivit, hon är fortfarande intensivt engagerad i debatten om äldrevården. Just nu irriterar hon sig allt mer på det luddigt suddiga språkbruket som hon menar försvårar personalens arbete.

Obegripliga begrepp

Vad menas egentligen med ord som boende, ordinärt boende och särskilt boende? För alla som inte är inskolade i vokabulären är den obegriplig.

  – Jag vet faktiskt inte vad jag skulle säga om någon kom och hälsade på mig och kallade mig för boende, säger Britt-Inger Saveman. Det är väl självklart att jag är boende i mitt eget hem!

  Och så detta med det ordinära boendet. Alltså det hem man haft och som man lämnar för att flytta till det särskilda boendet.

Vad är det egentligen för särskilt med särskilt boende? Ja, det är särskilt genom att det liknar en institution. Det nya hemmet kan komma att bestå av en säng, ett sängbord, en garderob och en bit väggyta där man kan sätta upp en tavla. Det som är riktigt särskilt är att man riskerar att dela sovrum med en okänd människa.

Särskilt är också att här finns mycket gamla människor med mycket stora omvårdnadsbehov. Men detta talas det mycket tyst om eftersom det är de äldres hälsa som står i centrum och vi ska ”se till det friska”. Det poängteras noga, inte minst från kommunerna, att det inte i första hand är sjukvård som bedrivs på äldreboenden. Samtidigt är det så tydligt för alla som är där att vårdbehovet är mycket stort.

Klyftan mellan verkligheten och den officiella retoriken är förvirrande för de anställda som inte ens får hjälp att veta var de egentligen befinner sig. Ett äldreboende är de äldres hem. Samtidigt är det en arbetsplats där personalen inte bara ska göra sitt jobb utan också följa de lagar som finns och som inte med automatik är förenliga med varandra.

  – Förutom att vara gäst hos någon vars hem ser ut som ett sjukhusrum är man som anställd ofta lämnad åt sig själv, i vårdlag utan stöd från ledningen, säger Britt-Inger Saveman.

  Det kan fungera bra. Men det kan också utvecklas en annan kultur, ett tänkande som leder till både vanvård, misshandel och kränkningar. I värsta fall kan det pågå länge eftersom insyn saknas. Och det kan bli så naturligt för de inblandade att de inte själva ser hur de uttrycker sig och vad de gör.

Gislaved förvånar inte

Jag kan ibland se de anställda som fångar i systemet. Om de fick ordentligt med vägledning – och det blev tydligt vilken arena de spelar på skulle det underlätta oerhört. Men detta försummar man att arbeta med.

Fallet med den 93-åriga dementa kvinnan på ett äldreboende i Gislaved som förolämpades grovt av två vårdare väckte oerhörd debatt tidigare i år. Missförhållandena blev kända genom att sonen gömt en bandspelare på mammans rum för att få reda på varför hon hade så många blåmärken.

De flesta av oss som hörde vårdarens kränkande språk och kvinnans jämrande rop som sändes i både radio och TV blev chockerade. Britt-lnger Saveman delar upprördheten. Men förvånad blev hon inte.

  – Nej, inte ett dugg. Men åklagarens beslut att inte väcka åtal ser jag som flathet, ett sätt att från samhällets sida ge legitimitet åt det här beteendet.

  Samma uppfattning har bland andra Demensförbundet som ställt sig bakom sonens beslut att driva ärendet vidare till riksåklagaren.

Fult att vara chef

Naturligtvis har vanvård och misshandel också att göra med arbetsledning. Eller kanske snarare brist på ledning. Det gäller inte bara i Gislaved utan i hela äldrevården, menar Britt-Inger Saveman:

  – Under ett antal år har det varit fult att chefa. Det har inte varit fint att säga till någon att ”det passar sig inte i vården att du har håret slängande när du tvättar stjärten på August” eller ”du kan inte uttrycka dig på der sättet när du pratar med gamla”.

  Det är inget som har med nedskärningar att göra utan är en parallellprocess som pågått samtidigt. Dessutom har vi kanske anställt fel typ av chefer. Vad vi behöver är ledare som vet vem de ska solidarisera sig med, nämligen de äldre. Inte med budgeten eller med kommunpolitikerna utan med de gamla.

Ingen vet om övergreppen mot gamla ökar eller minskar. Eller var de är vanligast – i hemmen eller på institutioner? Britt-Inger Saveman tror att det ändå är vanligast i hemmen där isoleringen är störst och insynen minst. Övergreppen kan ha med utmattning och vårdansvar att göra. Men de kan också vara en fortsättning på kvinnomisshandel som pågått i många år.

Missbruk, kriminalitet eller gamla och olösta konflikter kan finnas med i bilden när vuxna barn är till synes obegripligt snåla och inte vill kosta på sin mamma en hårklippning eller en ny behå ”eftersom hon ändå snart ska dö”.

  De intervjuer med distriktssköterskor som Britt-Inger Saveman gjort visar att det här är svåra situationer att hantera. Inte minst på grund av risken att läget för den gamla blir ännu värre om man agerar. Men våld är inte något som bara drabbar de gamla. Också personalen blir utsatt. Och det är svårt att inte möta våld med våld.

Kärlek föder kärlek

  – Vi måste förstå hur viktig kringmiljön är. För det är så att kärlek föder kärlek, vänlighet föder vänlighet och ett leende föder ett leende. Det är detta vi måste prata mer om. Inte om behovet av knä- och armbågsskydd för att bättre stå emot klösningar.

  Behovet av skyddsutrustning är betydligt mindre än behovet av en känslomässigt god miljö.

I dag är det långt kvar till detta. Om vi har en skala där tio markerar äldrevårdens totala kollaps anser Britt-Inger Saveman att vi i dag befinner oss på 7,5. Läget är alltså mycket allvarligt. Men inte hopplöst.

  – Jag tror att insikten om att det behövs mer medicinsk omvårdnad kommer att öka. Vi måste ha in fler sjuksköterskor i äldrevården.

Socialstyrelsens flygande inspektioner borde kunna kompletteras med liknande på kommunal nivå. Vetskapen om att sådana görs skulle få alla att skärpa sig. Bättre utbildning, högre lön och handledning för personalen är nödvändigt, anser Britt-Inger Saveman.

  – Vi måste få unga människor att intressera sig för människovårdande yrken och vi behöver återupprätta den gamla människan så att vi alla förstår att man har rätt till ett värdigt liv även om man har diabetes, kissar på sig och är dement.

  De mjuka frågorna behöver ges större utrymme. Det viktiga kanske inte är att Gustav är påklädd klockan nio utan att han mår bra.

Britt-Inger Saveman vill också se över boendeformerna och återinföra institutionerna. Inte alls till vad de var för tjugo år sedan utan i en ny form där kvalificerad hjälp finns att tillgå. Dessutom tycker hon det norska exemplet är värt att följa.

I Norge har man inrättat ett särskilt äldrevärn, en instans dit gamla som utsätts för övergrepp eller blir illa behandlade på annat sätt kan vända sig. Ett Bris för pensionärer som hos oss skulle kunna heta Pris, pensionärers rätt i samhället.